Vi hade rest in till Paris från vårt tillfälliga läger utanför Disneyland särskilt för att kunna ta en bild för omslaget till Janus fjärde ansikte – romanen jag skrev 2001, och nu uppdaterar och ger ut.

Jag hade googlat och det skulle finnas en Janus på Louvren. Någonstans. Men ingenstans lyckades jag hitta någon bild på vederbörande – det fanns bara foton på en pinne. Titta själv!

Men den andra tänkbara Janusstatyn fanns i Rom, och dit är det betydligt fler mil – så planen var – lika bra att erkänna – att hittade vi inte någon Janus på Louvren fick vi ta bilder på andra statyer och shoppa ihop dem.

Så jag knatade fram till infodisken under glaspyramiden och frågade efter Janus. ”Det ska finnas”, envisades jag, när han först skakade på huvudet.

Då fick han en rynka i pannan, funderade lite och sa ”attendez!”.

Efter lite sökande i något register visade han pinnen ovan och frågade ”c’est celui-là?”.

Jag fick en karta med ett hörn inringat och så pekade han iväg oss in i Richelieu. Och där, i hörnet, stod det funerära monumentet. Precis som på bilden. Ungarna var uttråkade innan vi ens hann fram. Micke och jag vandrade ivrigt runt det. Vi granskade alla relieferna – och de var många – flera gånger. Det fanns krig och lejon och allt möjligt, men ingen två-ansiktad gudom.

Vi var ärligt talat på väg att gå, när det plötsligt uppenbarade sig för mig – i den relief i det bakre, nedre hörn jag redan studerat flera gånger – att där var han ju.  Jag sa precis så också. Ropade nästan.

”Men där är han! Janus! Min Janus!”

Och jo. Boken handlar om dolda säkerhetshot. Så han är perfekt, min Janus. Många hundra år gammal, men ändå oavbildad, oupptäckt och oanvänd.