Breaking Bad

Har börjat kolla på gamla avsnitt av Breaking Bad med blandad behållning. Just nu har jag betat av säsong 2. Kemiläraren fick ett cancerbesked, och såg framför sig hur familjens ekonomi rasar samman, så han använder sina kunskaper för att tillsammans med en gammal elev koka metamfetamin.

Tempot blir av och till för långsamt för mig. Jag använder den makt fjärrkontrollen ger och hoppar fram. Sedan inser jag att det nog inte var för långsamt ändå, och hoppar tillbaka. Något avgörande var i själva verket precis på väg att hända, och regissören ägnade sig åt att sakta in runt ointressanta banaliteter för att sätta scenen för denna helt nya vändning.

Serien gör mig irriterad.

Det är det som är meningen.

Hjältar behöver inte vara perfekta, men de ska vara goda inuti. De får gärna fatta lite stolliga beslut mitt i den dramaturgiska kurvan, och även visa spår av bristande moral, men det får inte finnas någon tvekan om att de är på väg att växa som människor, och att det finns ett trevligt slut. Där har de fått ta ansvar för tidigare illdåd, Det Goda och Det Rätta har blommat fram inom dem, och de kan se fram emot ett liv i frid och lycka.

Men Walt White fattar inte tillfälligt felaktiga beslut. Han är istället liksom Anakin på väg via Fear och Anger längs The Path to the Dark Side, och det stör. Jag vill inte vara hans kompis. Jag vill inte hålla på honom. Men jag kan inte låta bli, för sett med hans ögon är alla hans beslut ändå logiska.

Ikväll ska jag börja med säsong 3.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s