Detta är en testballong. Löfvén skriver ”vi vill slippa bestämma vem vi ska regera med i förväg”, för att se om det går hem.
Han spekulerar i huruvida Reinfeldt kommer att genomföra Lööfs förslag om hon åker ur regeringen. Jo, men ingen kan väl på allvar tro att en treparti-alliansregering kan skrapa ihop någonting som ens är i närheten av den majoritet som behövs för att regera.
Man måste nämligen inte alltid bilda regering. Har man så kasst riksdagsunderlag att man inte kan få igenom sina förslag är det bättre att avstå. Har man åsikter som står långt från det största regerande partiet är det bättre att avstå. Sverige behöver en kompetent opposition.
Det börjar mer och mer kännas som om Löfvén är nervös och mest vill slippa sätta ner en fot. Han vill kunna vara allas kompis. Han vet att De rödgröna kastade Mona Sahlin ner i opinionsavgrunden, och därför vill han stanna kvar uppe i det trygga ”vi väntar och ser”-molnet.
Ännu mer spännande är det när Löfvén blir sur på Reinfeldt för att Lööf et al inte vill samarbete med Löfvén istället. Ungefär som ”det är ditt fel att din fru inte vill lämna dig och ha ett förhållande med mig istället”.
Påståendet ”politik blir bättre om man samarbetar brett” går som en röd tråd genom hela artikeln, men det leds aldrig i bevis – vare sig med logik eller exempel. Löfvén verkar räkna med att ivrig överanvändning av det positivt laddade ordet ”samarbete” ska göra att väljarna inte frågar ”på vilket sätt blir allt bättre?”.
För i själva verket är samarbete demokratins antites. Demokratin frodas i konflikten – dvs när man inte är överens. Demokratin kräver ifrågasättande. När politiska beslut fattas utan offentlig debatt bakom stängda dörrar förlorar medborgarna, och de enda som vinner är de som står utanför samarbete, dvs SD.
Vad han säger i artikeln är: ”Snälla väljare, låt mig slippa välja förrän valet är över, så lovar jag att blir en kanonbra förhandlare efter valet, och då fixar sig allt!”
Vad jag vill svara är: ”Sverige behöver en opposition, och inte sju partier som pratar tills de vill samma sak.”
TILLÄGG 15:10
Löfvén fortsätter blanda ihop korten. Fp och C har inte sagt nej till samarbete. De har sagt nej till att regera ihop. Självklart säger ingen nej till att samarbeta i specifika frågor, om det behövs.
Sedan är frågeställningen om vad som händer om ett eller två partier åker ur riksdagen helt irrelevant, för självklart får inte Alliansen regeringsmakten då. Så det finns ingen anledning alls att spekulera i vad en borgerlig tvåpartiregering ska ta sig till.
Och ja, oavsett regering blir det en förhandling efter valet, men det är en oändlig skillnad mellan att vara överens i 75% av frågorna och att vara det i 5%.
Descendants of the Golgafrinchans 
Man kan inte annat än skratta åt den svenska ankdammen, men skrattet fastnar i halsen när man inser att det gäller den svenska rikspolitiken. Första gången jag såg och hörde Löfvén förstod jag att han kommer inte att tillföra något till politiken, eller nationen. Han förtjänar inte ens att kallas ”medelmåtta”. Jag har sagt det förr, han har ingenting att göra i rikspolitiken, inga visioner, inget nytänkande, bara den gamla grå sossementaliteten.
Jag stör mig på den lille slätstrukna figuren Löfvén. Ursäkta mitt ordval, men herregud vilken clown, ”nu gäller det att ta ansvar för Sverige” säger han. Han kan ju inte ens ta ansvar för sitt eget parti, eller sin egen politik. Jag är öppen för samarbete över blockgränserna, säger han. Skulle det inte vara bättre om han försökte stå på egna ben, i stället för nästan ett år före valet undersöka möjligheterna att få hjälp med att regera, i händelse av att han vinner valet!?
Inbyggt i hans barnsliga uttalande ligger förstås att hindra SD från inflytande. Han påminner om en lillgammal 7-åring som försöker verka förståndig, och ingen politiker har stört mig så mycket som den obegåvade Löfvén, inte ens kommunisterna, eller Juholt.
Om jag fick välja att umgås med Löfvén och Reinfeldt, så skulle jag välja den senare. Hans utspel är så kodumt att man knappt vet vad man ska kalla det. Om han nu tänkt sig att samarbeta över blockgränserna, vad ska då oppositionen bestå av? Tänkte inte på det, eller vad? Opposition är viktig, precis som konkurerande företag är viktiga för produktutvecklingen.
Kan ingen ge honom ett jobb som motsvarar hans kapacitet? Om Löfvén blir statsminister och blir högste ansvarige politiker, hur ska han göra när problemen börjar hopa sig? Fråga Reinfeldt? Hur ska han göra när SD är så stora att de kan blockera hans förslag? Fråga Reinfeldt? Nu har även Löfvén satt sig i hörnet med färgburken och det nymålade golvet framför sig genom att helt ignorera det snabbast växande partiet i svensk politik.
Ursäkta om kommentaren blev lite ostrukturerad, men det här är min omedelbara och ocensurerade reaktion på ett kodumt uttalande som är något i hästväg av partiledaren för sveriges största politiska parti.
Jag tyckte Löfvén verkade bättre i början. Men sen började han öppna munnen.
Jag har inga problem med att ha olika åsikter eller dra olika slutsatser, men jag har överhuvudtaget svårt för logiska fel, och Löfvéns resonemang hänger sällan ihop. När han inte ens kan hålla isär samarbete från samregerande blir det FÖR dumt.
Ibland när man läser andras kommentarer om samma sak som man själv skrivit långa blogginlägg, eller egna långa kommentarer om, så inser man att man kunde korta ner sin text till ett minimum och ändå få samma sak sagt. Den här poetiska och sofistikerade kommentaren hittade jag på nätet, och den beskriver herr Löfvén på samma sätt som min långa kommentar ovan, men på endast en rad:
”en sliskig dumskalle som tror att han är något, hur ska en sådan idiot styra vårt land, ett jävla skämt är vad han är”
:D:D:D Oavsett vad man anser om citatet så innehåller det kunskap, människokännedom och psykologiska insikter.
Det var inte hypersubtilt iaf …
Fördelen med att inte uttrycka sig så subtilt är att ingen missar budskapet, fast då kan ju andra problem uppstå förstås. 🙂