Oavsett vad jag ska skriva – bok, blogginlägg eller rapport – skriver jag alltid klart i ett svep, så långt möjligt.

Jo. Man kan inte skriva en faktabok med en massa research från pärm till pärm oavbrutet, men då bryter jag ut kapitlen istället, så att jag får en naturlig början och slut för varje skrivarstund. När jag börjat med respektive del tillåter jag inga avbrott förrän jag är i mål.

Det är svårare med romaner. Men jag bygger hela synopsisen, filar på den, gör den forskning jag vet att jag behöver, och sedan sätter jag mig. Jag skriver dygnet runt i en dryg vecka, och gör bara uppehåll för att sova. Jag äter vid datorn.

Jag vet att många, kanske de flesta, författare skriver någon timme om dagen, men det skulle jag aldrig klara. Jag kan inte förflytta mig mellan scenerna så fort. Jag måste vara i handlingen och känna det karaktärerna känner – annars blir det inte rätt.

Jag behöver min bubbla. När jag gått ut ur den och läser vad jag skrivit undrar jag ofta var allt kom ifrån. Det är ibland som att läsa något någon annan skrivit. Jag blir därför min egen första lektör, när jag som mitt vanliga jag sätter mig och granskar vad mitt alter ego skrivit.

Å andra sidan behöver jag sällan stryka i mina manus. Fylla ut behövs – särskilt med beskrivningar, och formulera om – absolut, och det massor – men inte ta bort. Bubbelskrivaren visste vad som behövde hända.