Retorikexperter är ett ganska nytt och spännande inslag i svenska politiken. De är med överallt, i sin skimrande opartiskhet. Och igår var de särskilt flitiga, ty då talade statsministern. Jag läser dem med stort intresse, för jag älskar både politik och retorik, och i dessa analyser får jag ju liksom med båda världarna.

Men jag tycker kvaliteten på dessa analyser blir allt sämre.

Reinfeldts tal var det bästa någonsin i DN, och en katastrof i Aftonbladet. Det i sig är inte ett bevis på misslyckande, för inexakta vetenskaper kan ibland fungera så, men när de retoriska analyserna helt överensstämmer med tidningens färg måste vi ställa oss frågor.

För det är egentligen rätt enkelt. Hur mycket man än berömmer sig med att kunna ”bara” ta ställning till retoriken är det ändå så att stör man sig på innehållet stör man sig på retoriken, och tvärtom. Alla kan vara överens om att ett tråkigt tal är tråkigt, men skämt är roliga om man gillar innebörden, och skämtande om sådant man inte håller med om blir därmed fel.

Och det blir snudd på komiskt när den ena beskriver honom som levande, hemma på scenen, rolig och i takt med publiken, och den andre som stel och obekväm med uppstyltade skämt.

En deltagare i Aftonbladets panel anser att hans tal är oskickligt för att han inte nämner ”rasism” tillräckligt tydligt. Och då är vi liksom i mål. Det handlar inte om hur, utan om vad, och det sägs helt oförblommerat. I slutet säger den mest positive, och som av en händelse även liberale, deltagaren rakt ut: ”Lyssnade vi på samma tal?”

Det kanske är läge att skrota ”retorikexperterna”, kära svenska press. Analysera innehållet och låt var och en avgöra huruvida det var spännande framfört, istället för att liksom nu låtsas att det finns en sorts fördomsbefriad vetenskap bakom tyckandet.

Jag säger det med viss sorg, för jag gillar verkligen att läsa analyserna, men området har förvandlats till en parodi på oseriös vetenskap.