Lyssna på oss istället, Svenskan!

För några dagar sedan länkade Per Gudmundson på Facebook till en artikel av ELIN ØRJASÆTER, en norsk ”förstelektor”, som påstod att vi svenskar inte har någon koll på vår egen invandringsstatistik. Hon skrev ”vi måste hjälpa svenskarna”, vilket av flera skäl fick det att vända sig i magen på mig. Dels pga den för mig rätt äckliga översittartonen, dels pga att målet igen blivit att misstänkliggöra samtliga invandrare – denna gång ska de ansvara för att de är oekonomiska, men framför allt för att jag visste att hon hade åt helvete fel.

Och det skrev jag också, i kommentarsfältet under: ”Sicket dravvel. SCB och forskningsvärlden publicerar rapporter om invandring på löpande band. Det saknas inte fakta. Det där med ‘mörkläggning’ börjar bli en tjatig skröna. Alla som vill hitta information gör det.

Några timmar senare var dock den norska artikeln översatt till svenska, och återfanns på SvD Brännpunkt.

Nu har det gått några vändor, och slutrepliken är skriven. Och tänk. Hon HADE fel. Det finns statistik.

För detta ber hon inte om ursäkt. Hon kunde ju inte veta att statistiken fanns, eftersom den var så undangömd, på en superhemlig webbplats som heter scb.se. Hennes beskrivning av svårigheterna att hitta till scb.se påminner om Arthur Dents vedermödor:

”It was on display in the bottom of a locked filing cabinet stuck in a disused lavatory with a sign on the door saying ‘Beware of the Leopard.”

Hon är alltså universitetsanknuten, hon anser sig ha så stor kunskap runt svensk statistik att hon skriver två debattartiklar – en i norsk press och en i svensk – och allt detta baserat på ett ”antagande”. ”Assume” makes an ass out of U and ME.

Sedan går hon raskt vidare och demonstrerar sin påtagliga brist på logisk förmåga, genom att hävda att eftersom vuxna invandrare förvärvsarbetar i lägre grad än vuxna svenskar är de oundvikligen en minusaffär.

Ja, utrikes födda jobbar mindre än svenskar, men å andra sidan kostar svenskar mycket mer i början av livet. Och framför allt: Även om de skulle bringa in mindre pengar än en infödd svensk totalt sett, och det är en svår ekvation att visa huruvida det överhuvudtaget är så, betyder inte det att invandrare automatiskt är en minusaffär. Även ett lägre plus är ett plus.

Det som gör mig mest besviken är nog ändå att svenska journalister och ledare behöver putta fram en denna oinsatta amatör för att säga det uppenbara: Vi behöver förstås kunna prata om statistik. Då menar jag statistik som spelar roll, och som kan föra oss framåt – inte statistik på formen ”en japan bidrar med X och en peruan bidrar med Y”, som bara har till avsikt att peka finger. Det måste finnas gränser. Annars kan man lika gärna börja kräva statistik runt vad en norrlänning kostar mot en stockholmare. Men visst. Huruvida arbetskraftsinvandring är lönsant, och under vilka omständigheter, är till exempel relevant.

Att vi inte pratar om detta beror inte på att statistiken saknas, utan på att svensk press inte bryr sig om att redovisa den, eller att möta alla stolligheter som nationalistiska webbtidningar hävdar.

Själv plockar jag data ur bland annat SCB i princip varje vecka, och jag möter dumheter i kommentarsfält överallt där jag kommer åt. Jag sammanställer och skriver här på min egen blogg, på min tidigare Svavas blogg, på Wikipedia, på Thegambia och kommer att skriva mer på Motargument.

Det finns många mycket bra siter som har koll på statistiken, som t ex migrationsinfo.se. Där hämtar jag data när jag inte har tid eller lust att gräva själv.

Vi är många som tycker statistik ska med statistik bemötas, och som kämpar på. Vi är engagerade och sakliga, och klarar att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, påstår jag.

Lyssa på oss istället, SvD!

Eller rota själva.

Det är inte så svårt.

Tro mig, jag vet.

Pippi och badvattnet

FlaggaJag hade inte tänkt kommentera Pippi, eftersom alla andra gör det. Men jag börjar nu inse att det behövs i alla fall. Nåja. Ni andra kanske inte behöver mina kommentarer, men jag behöver få dem ur mig.

För mig är klippandet inte en principfråga. Vi är redan överens om principerna i detta land. Rasstereotyper hör inte hemma i vårt samhälle.

För mig, som sexbarnsförälder och mångårig Pippifilmsinnehavare, är det främst en rent praktisk fråga:

Jag står i köket. Ungarna kollar på Pippi i vardagsrummet. Plötsligt kommer sekvensen där Pippi gör sneda ögon och säger ”tjing tjong” för att driva med kineser. Jag går in i vardagsrummet och säger ”man får inte …” och barnen avbryter och säger ”vi vet! Man gör inte så. Det är elakt och fel”. Likadant med sekvensen där Pippis pappa är n*gerkung. ”Man får inte …” ”Vi vet!”

Klart att de vet. Jag har påpekat detta så många gånger.

Och varje gång har jag ställt mig frågorna:

Varför kan inte någon en gång för alla fixa till filmerna så jag slipper förklara att Pippi gör fel hela tiden?

Vad händer med de barn vars föräldrar INTE förklarar för dem?

Sjuttiotalets regissörer var överförtjusta i nakna barn. Små snippor och snoppar visades från alla möjliga håll. Sedan kom nittiotalets pedofilihysteri, och idag har pendeln svängt till en mer balanserad nivå. Detta har resulterat i att Barnens ö inte alls visas längre, och i att det klippts rätt friskt i gamla Astrid-filmer. Ingen har ifrågasatt detta, såvitt jag vet. Ingen har skrikit ”censur!”.

Det vilar något bisarrt och absurt över detta tjafsande om självklarheter. Nej, Astrid Lindgren var inte rasist, men ett barn av sin tid när det knappt fanns ickevita i Sverige, och människor från andra länder var spännande och exotiska.

Jag är ju barnboksförfattare, om än i liten skala. Jag ville, som de flesta andra författare, få fram ett budskap med min text. Påverka barn i en bra riktning. Få dem att ifrågasätta. Vidga deras vyer istället för inskränka dem.

Det vi läser för våra barn är viktigt. Och Astrid Lindgrens böcker och filmer är fenomenala i vissa avseenden, men problematiska i långt fler än rasstereotyperna. Det förekommer supande, sexuella anspelningar, och en del våld.

Censur i bemärkelsen ”förbjuda” är förstås inte aktuellt, men däremot har vi ett ansvar för hur vi visar världen för barn i en mycket känslig och påverkbar ålder. Man behöver förstås spara originalen någonstans som ett minne av en svunnen tid, men det får inte vara så heligt att våra barn ska få en i minsta detalj identisk upplevelse av filmerna och böckerna som vi själva fick, att vi bokstavligt slänger ut barnet med barnvattnet.