Ur barnets perspektiv – slöjan och vovven

SkoDet var mitten av nittiotalet, och vi drev ett föräldrakooperativ tillsammans med ett tiotal andra föräldrapar. Det hade tidigare varit tillåtet att ha med en leksak hemifrån varje dag, men personalen hade av olika praktiska skäl kommit fram till att det inte var en bra idé längre, och förklarade detta på ett föräldramöte.

På förskolan fanns en liten pojke på ett eller två år som alltid bar omkring på en luggsliten, synnerligen ful gosevovve. Han fick panik om han var utan den och kunde varken sova eller äta – det visste vi alla. Undantag skulle gälla för denna hund, förklarade fröknarna.

Jag minns en av papporna – i 40-årsåldern, högutbildad, i slips och kostym, van att få som han ville – som av oklar anledning fann detta extremt problematiskt. Han deklarerade högljutt och irriterat att det var precis samma sak med gosevovven som med alla andra barns leksaker. Det skulle vara rättvist. Alla eller ingen.

”Ja, fast vi har bestämt …” säger personalen nervöst och tittar på varandra. Pappan är med i styrelsen. Han är en av dem som bestämmer över deras lön och arbetsvillkor.

”Ja jag ser ingen skillnad!”, utbrister han stridslystet och spänner blicken i dem.

Då sträcker en av dem på sig och svarar ”men det gör barnen”.

Han blev knäpptyst. Diskussionen dog där. Jag log inombords.

===

Jag tänker på pappan som inte unnade pojken hans vovve och många andra slippery-slope-argumentatörer jag mött när jag läser de hundratals kommentarer jag fått på framförallt min Facebookvägg de senaste dagarna i kölvattnet av hijab-på-småflickor-diskussionen. De där som fastnar i högtravande teorier där allt är samma sak, allt måste diskuteras samtidigt och alla tänkbara, framtida frågeställningar, även om de inte ens existerar idag, har samma magnitud.

Det finns förstås ett konkret problem här och nu. Småflickor, som är på tok för unga för att fatta ett självständigt beslut, får lära sig att om de inte täcker sin kropp helt även inomhus är de dåliga. De blir också ifrågasatta och hånade av killar i kvarteren. Det går inte att prata bort detta faktum genom att närmast desperat peka på andra problem som antingen knappt finns i praktiken eller också inte alls hänger ihop med denna frågeställning.

Det finns också, har jag fått veta, andra småflickor som tycker det är fint med hijab och vill se ut som mamma. Som inte känner något tryck alls.

Det finns en enkel lösning. Lämna huvudbonaden i skolans kapprum när du är liten. Det blir som ett lackmustest. Den som bara vill vara fin och se ut som storasyster vet att den hänger där och kan tas på när det är rast och när den ska gå hem. Den flickan får ingen panik av avtagandet, eftersom hon aldrig fått lära sig att det är viktigt att killar inte ser hennes hår. Den andra kategorin, och nu pratar jag fortfarande om småflickor och inte de som är stora nog att välja själva, dvs 15 år, är de som uppenbarligen far illa, och vars familjesituation bör utredas av Socialtjänsten. Ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan skulle vaska fram den andra kategorin, och också underlätta för dem som känner faktiskt tvång, genom att de kan förklara för sin familj att de faktiskt inte FÅR bära den inomhus. Och då blir det också enklare att ta av den när man klättrar, gungar och spelar fotboll.

Symptomatiskt nog är flera kvinnliga muslimer ense med mig.

Men när fokus borde vara på det faktiska problemet med barnen som far illa och en möjlig lösning halkar flera män likt pappan på dagis in i ett närmast Kafkaliknande teoretiserande om barn som egentligen vill gå nakna men inte får det.

Vidare dyker personer upp som deklarerar att jag inte har rätt att uttala mig.

Första argumentet från synnerligen teoretisk man är att eftersom jag aldrig skrivit om jihadister i Sverige har jag inte rätt att uttrycka mig i denna fråga. Han piruetterar mellan att håna människor som liksom jag enligt honom tycker att hijaber är läskiga – som om jag inte skrivit tjogtals med inlägg om vuxna kvinnors rätt att välja hijaben och respekteras för det – för att sedan plötsligt vilja ta i med hårdhandskarna mot religiöst förtryck, men bara om vi även kan prata om smink, rakade underliv och påtvingade långbyxor samtidigt.

Ytterligare andra personer, både män och kvinnor, muslimer och kristna, men alla av ickesvensk härkomst, deklarerar att jag inte har rätt att ha en åsikt i denna fråga på grund av min hudfärg, etnicitet och religion. Det är ett otäckt argument av närmast nationalistisk, för att inte säga rasistisk, karaktär, där människor etiketteras efter ursprung. ”Vi lever här och ni lever där och vi ska inte bry oss om varandras tillvaro. Sköt du dina vita barn och lägg dig inte i vad vi gör med våra bruna.”

Nej, min hudfärg, min etnicitet och min avsaknad av författade inlägg runt svenska jihadister ger dig inte rätt att säga till mig att hålla tyst.

Ja, muslimer förföljs och trakasseras i Sverige. Och de är verkligen inte de enda som sitter med fundamentalister i sin grupp. DN publicerade till exempel en skrämmande artikel om 12-åriga mormoner igår. Det finns också små katoliker, jehovaner och livetsordare som far illa. Kristet förtryck av barn behöver också diskuteras och hanteras.

Men vi kommer inte framåt genom att stigmatisera den som lyfter problemen, eller genom att, likt pappan på dagis, sväva runt på högtflygande, filosofiska rättvisemoln och glömma att se världen ur barnets ögon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s