Jag bara konstaterar att när jag ser post på post i sociala medier där människor uppmanar varandra att rösta tio gånger på Israel finns absolut ingen enda mening med tävlingen kvar. Och det gäller förstås helt oaktat vad jag anser om Israel.
När det slutar handla om bäst låt är det över.
Återgå till enbart jurys eller lägg ner.
För övrigt anser jag förstås inte att länder som begår brott mot folkrätten ska delta. Gäller både Ryssland och Israel. Men det är en helt annan fråga.
För om Israel faktiskt hade vunnit hade det tvingat Europas alla deltagare att välja mellan att resa till Jerusalem som gäster i ett land som genomför ett folkmord, som fängslar och torterar barn, som våldtar, mördar och fördriver ett helt folk från deras hemland ELLER att stå upp för mänskliga rättigheter och avstå. Och då hade tävlingen självdött.
Widar Andersson är nu jättearg och kallar sina medmänniskor ”patrask”, eftersom de bara fördömer Israel.
Han har insett att vanliga människor kan begå vad han kallar ”terrordåd”, och dessa vanliga människor är förstås palestinier.
Israels terrordåd mot det palestinska folket verkar han ursäkta med att de är en demokrati.
Skiljelinjen går mellan ”demokrati” och ”terrorism”, menar han.
För mig låter det som om den går mellan äpplen och hundvalpar. De båda substantiven har inget med varandra att göra.
Motsatsen till demokrati är diktatur, förstås, och motsatsen till terrorism är … pja … att inte begå terrordåd.
Både demokratier och diktaturer kan begå och inte begå terrordåd, förstås.
Israelisk terror, mord, fördrivning, fängslande av oskyldiga, många barn, tortyr, apartheid, illegal ockupation och nu folkmord viftar han undan med att man inte måste ”ropa hurra för allt som regeringen i Israel gör”.
Han frågar sig hur människor som inte är onda kan begå fruktansvärda dåd, och berättar om en av gisslan som hade bra samtal med en av sina vakter. Och det är ett faktum att en fjärdedel av de i gisslan som släpptes tidigt hade utvecklat vänskapsrelationer med dem. En gjorde till och med en film om den familj hon levat med. Andra torterades, absolut. Många palestinier hatar israeler. Men inte alla.
Detta ska jämföras med hundra procent horribla berättelser från israeliska fängelser om svält, tortyr, våldtäkter så att anusar spricker, förnedring, och många dör av tortyren och deras familjer får aldrig tillbaka deras kroppar. Men. Israel är ju en ”demokrati”, och det måste var en tröst för familjerna till de ihjältorterade barnen.
Vi tar det igen. Hatet hos de Gazabor som vaktade gisslan var trots allt bara partiellt, trots att Israel fördrivit deras familjer från sina hem, mördat deras vänner och familjemedlemmar i ständiga illegala räder, skjutit prick på barn från muren, hållit dem under illegal blockad så länge de kan minnas. Hatet hos de israeliska fångvaktarna är hundraprocentigt. B’Tselems rapport är tydlig. Det finns inga undantag.
Jag försvarar ingalunda gisslantagningen. Än mindre de fall där gisslan torterades, förstås. Jag bara konstaterar det avskyvärda hyckleriet i att över tiotusen palestinier varav åttio procent är fängslade utan dom torteras dagligen och det viftas undan med att man inte måste ”ropa hurra”.
Han är vidare arg över att ingen bryr sig om att prata om Hamas. Och vad ska vi säga om Hamas som inte redan är sagt? Do tell!
Och han hade lyssnat på ett förstamajtåg där bara Israel kritiserades och inte Iran (?!). Varför just Iran? Världen är full av diktaturer som är lika illa, om inte värre. Om man anser att en förstamajtalare måste uttala sig om alla diktaturer i världen ska väl talaren komma med en rätt lång lista? Världens tråkigaste tal lär det bli.
Vi i det ”patrask” som bryr oss om palestinier är förbannade över att Sverige stöttar israelisk terror och håller på att utplåna det palestinska folket från sitt hemland – ett projekt som nu pågått i snart 80 år. Vi vill se sanktioner, fördömanden från våra politiker och åtgärder. Vi har redan sanktioner mot Iran. Israel är en illegal ockupationsmakt som dag för dag, bit för bit, tar över alltmer av Palestina genom mord och fördrivning, och vi i Sverige är medansvariga i detta.
Ju mer jag försöker förstå situationen i Iran, desto mer komplicerad känns den.
Iranska judar tågar mot Israel och det sionistiska projektet. De har en mångtusenårig historia i landet och menar att de alltid känt sig trygga där och behandlats väl. Klippen som cirkulerar visar en för mig förvånansvärd solidaritet med regimen.
Detta fick mig att läsa på om judars nutidshistoria i Iran. Här är en sammanfattning:
De var 150 000 när Israel bildades, men Israels behandling av palestinierna ledde till antijudiska känslor, och en tredjedel av dem, de fattigaste, flyttade. De som stannade kvar var högutbildade och väl representerade. Många judiska studenter var med i revolutionen.
När Khomeini tillsattes ska han ha uttryckt hur viktig Moses är för Islam, att ”våra judar” är en helt annan sort än de ”blodsugande sionisterna” och han utropade en fatwa att judar skulle skyddas.
Många har ändå lämnat Iran sedan dess, och bara runt niotusen återstår, men vad jag hittat skedde aldrig någon fördrivning. Det verkar mer vara en konsekvens av landets svårigheter i stort, med sanktioner med mera.
Jag menar. Det är en sak att inte våga uttala stöd för Israel för att man är rädd för repressalier. Men dessa människor tågar och uttrycker sitt raseri över Israel, som ju bombat deras synagoga, till journalister.
Så hur kan det komma sig att dessa niotusen, som Israel säger sig vilja befria, åtminstone delvis står på den fruktansvärda förtryckarregimens sida?
Stockholmssyndrom?
Är de lite korkade?
Eller har vi europeer missat något?
Samtidigt cirkulerar ju också klippet på nunnan som attackerades i Jerusalem – antar att alla sett det, och det kommer alltmer fram hur illa kristna behandlas av israeler. Ben Gvir säger att det är en judisk tradition att spotta på kristna och inget att uppröras över.
Narrativet muslimer = onda = hatar judar och kristna, som svensk tokhöger gillar att älta, behöver verkligen dras ut i solen.
Terrorklassandet av Palestine Action (vill inte bli straffad av fb:s korkade AI-polis) och förbudet mot att säga ”globalize the i*tifada” med mera har bitit dem i rumpan.
När vanliga seniora britter fängslas för att de bär på en skylt skapar det inte direkt sympatier för Israel. Inskränkning av det fria ordet är alltid vanskligt, och Storbritannien har gått förbi den punkt där en väsentlig del av samhället tycker det känns både fånigt och obehagligt.
Det hemska knivdådet av Essa Suleiman, som försökte knivhugga judar, splittrar Storbritannien än mer. Det finns många som ropar på tuffare tag mot Palestinarörelsen. Fler inskränkningar, mer förbud.
Men han var inte en del av den rörelsen. Han har tidigare knivhuggit poliser, en schäfer och en kompis, och han har länge varit inlagd på psykvård. Det är möjligt att valet av offer just denna gång berodde på sånt Palestinarörelsen yttrat, men det är såvitt jag hittat inte klarlagt idag – precis som när det gäller terrordådet på Bondi Beach.
Men nu ställs allt på sin spets, som i en minirevolution. Ett demokratiskt samhälle kan bara upprätthålla en inskränkning av yttrandefriheten så länge den har stöd hos majoritetsbefolkningen. Och när ropen på fler förbud ökar med hänvisning till knivdådet ökar också motståndet. Britterna drar sig mot kanterna och tvingas välja sida.
Och som alltid är det så att de allra flesta av oss som står på palestiniernas sida är, som Peter Beinart en gång sa till Jon Stewart, samma sorts människor som hade försvarat judar med samma passion ”when we were in trouble”, det vill säga konsekventa antirasister, och några Palestinasupportrar är förstås faktiska antisemiter. Vi i den klara majoriteten konsekventa antirasister kommer förstås inte att bli det bara för att lagens långa arm missbrukas, men när vi attackeras genom att racka ner på vår yttrandefrihet riskerar det att leda till minskad empati för judars mycket verkliga utsatthet hos just den grupp aktivister som annars hade slagits som hårdast för att motverka den.
Det är en diskussion som ofta dyker upp. Den har samma mekanismer som ”finns kvinnor som föraktar män?”.
Och min uppfattning är att det är fel fråga att ställa.
Självklart finns människor som förtryckts av ett specifikt folkslag, och kvinnor som förtryckts av män, som kletar sitt hat på samtliga i förtryckargruppen, och självklart är det orättvist.
Men frågan som spelar roll är huruvida detta spelar roll och om så är, vad man gör åt problemet.
Rasism och sexism har det gemensamt att en grupp med makt på grund av förakt mot en grupp som saknar makt fortsätter förtrycka den gruppen. Vi behöver hitta de mekanismer som får förtrycket att fortsätta pågå och adressera dem.
Starka kvinnor lyfte oss ur vårt faktiska förtryck, där vi inte ens var myndiga och absolut inte hade samma rättigheter som våra bröder. Och när det arbetet var gjort och vi var jämställda ”på papperet” började de leta efter mer subtila problem som tiotusentals år av kvinnoförtryck resulterat i. Och där någonstans fanns självklart kvinnor som inte såg skillnad på män som inte var förtryckare och de som var det. Omvänd sexism.
Samma sak med de folkgrupper som utsatts för förtryck, som svarta i USA. Det finns förstås svarta som avskyr alla vita, eftersom de aldrig träffat någon bra vit person. Omvänd rasism.
Men medan traditionell rasism och sexism behöver lösas genom att föraktet för dem man förtryckt och nu fortfarande föraktar och som uttrycks med exvis ord som n-ordet och ”batikhäxor” adresseras på djupet genom utbildningsinsatser i skolor och på arbetsplatser med mera behöver den omvända rasismen och sexismen på kort sikt adresseras genom att förklara att det är ”inte alla vita”/”inte alla män”. Det är allt man kan göra. Offret för rasism eller sexism har rätt till sin upplevelse.
Den omvända rasismen/sexismen som problem löses på lång sikt genom att den traditionella upphör att existera. Det finns ingen annan väg. Du kan inte uppfostra en förtryckt folkgrupp till att inte avsky sina förtryckare.
Judar i Europa var utsatta för traditionell rasism, och den måste adresseras på samma sätt som rasism mot svarta och sexism, genom avståndstagande och erkännande av de mekanismer som fått judar att behandlas illa under över tusen år.
Genom att ideligen upprepa att problemet i Israel-Palestina-konflikten är palestiniernas rasism – ”de får lära sig i skolorna yadayada” och inte israelernas, som är kopplad till ett verkligt och många gånger tydligt uttryckt förakt för palestinierna som människor, har vi agerat precis som om Martin Luther King bemötts med ett ”vi vita har inga problem med svarta, problemet är DIN rasism mot oss – om du, MLK, bara slutar hata oss vita kommer allt att lösa sig”.
Ingen rasism är rätt. Men omvänd rasism löses som sagt i första hand genom att adressera det förtryck som skapat det, och inte genom rasiststämpling.
”Du har gått på hamaspropaganda!” får jag ofta höra. Den organisationen hör vi i princip aldrig ifrån, eftersom de flesta journalister konsekvent vägrar prata med deras ledning.
Mina nyhetskällor är inte egentligen mainstream media som CNN och MSNBC och absolut inte svenska medier, utan alltmer har det blivit Israels äldsta tidning Haaretz.com, som jag rekommenderar alla att prenumerera på (man kan ta en billig prenumeration, säga upp den, när de frågar varför säga att den är för dyr, och då får man ett bättre permanent pris). Många menar att det är en ”vänsterblaska”, vilket egentligen bara betyder att den är kritisk mot regimen i Israel, men de är inte kritiska mot landet som sådant.
Vidare följer jag Al Jazeera English. Ja, de är partiska, men deras källor är trovärdiga. Och jag vet att de en gång spred lögnen om svensk socialtjänst, och jag har läst deras försvar, som var att representanter för Sverige vägrade prata med dem. Eftersom de är finansierade av Qatar har de råd med god journalistik.
Andra bra källor är Zeteo med Mehdi Hasan. Han hittar riktigt bra intervjuobjekt med djup insikt. Och om man orkar lyssna på en massa bråk har Piers Morgan Uncensored ofta gäster med djup insikt. Han har gått samma väg som jag – från pro-Israel till inbiten kritiker. Christiane Amanpour och hennes exman har programmet Ex files, med massor av bra information om framförallt Iran.
BBC, France24 och DW har också matnyttig information.
”Men andra sidan då?”
Jag vill ju hävda att amerikansk mainstream media och de europeiska kanalerna är rätt opartiska, och utöver det har jag ju som bekant många som följer mig på Facebook och gör allt för att säga emot mig, så det finns inte egentligen några argument jag saknar.
För mig är det inte superviktigt att medier inte är partiska. Med en varierad kost får man i sig det de måhända inte tar upp. Det centrala är att de inte är fula i sina vinklingar, slarvar med källor eller, som i fallet Fox News med flera, gång på gång blåljuger.
Majd Asadi är drus och en så kallad ”Arab Israeli”, dvs barnbarn till de palestinier som Israel inte hann mörda och fördriva innan 14 maj 1948, utan var tvungna att ge israeliskt medborgarskap till.
Han skrev en Facebookpost om Ali Khamenei där han bland annat påpekade att han har mycket han inte håller med honom om, men att han uppskattar att han stått upp mot imperialistiska krafter. Det hela var en nyanserad politisk analys, ingen hyllning, absolut ingen uppmaning till någonting.
För det blev han häktad, bötfälld och förbjuden att använda sociala medier. Hittills. Åtalet fortsätter.
Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
När 7 oktober inträffade var jag ju inte insatt alls i Israel-Palestina-konflikten, och begrep ingenting. Som vi alla vet dök det sedan omedelbart, till följd av Israels hasbara, dvs direkta lögner från ledningen och de som var på plats efter förödelsen, historier som våldsamt överdrev vad som hänt. Och även om några, som halshuggna bäbisar, korrigerades rätt snabbt, levde jag som alla andra länge i en vy av att det som hänt inte bara var fruktansvärt, utan även obegripligt. Vad i hela friden hade palestinierna tänkt sig vinna på detta illdåd? Förutom att det var hemskt verkade det så kontraproduktivt. De lyfte ju helt bort omvärldens empati, tänkte jag.
Nu vet jag långt bättre.
Här är min, naturligtvis förenklade, förklaring till 7 oktober, så som den växt fram genom att läsa Ha’aretz och läsa och lyssna på mängder av intervjuer.
Palestinierna kunde inte bekämpa israelerna i strid, eftersom israelerna redan från 1947 hade en välfungerande militär organisation och västvärldens stöd. Eftersom de fördrivits från sina hem ville de naturligtvis ha dem tillbaka, och deras metod under nittonhundratalet blev ofta att ge sig på civila, genom självmordsbombningar med mera. Detta gjorde att Israel kunde terrorklassa organisationerna en efter en, och därmed få Västvärldens empati när man norpade alltmer mark och utökade sitt förtryck av palestinierna i de ockuperade områdena.
I samband med att de tog makten 2006 insåg Hamas att detta med mord på civila var en korkad strategi, och började med fredliga aktioner. De tågade mot muren i Gaza med plakat, och israeliska soldater sköt prick på dem. Särskilt barn mördade de. Detta var förstås terrordåd och lika illa som när palestinier hade attackerat civila, men si det ordet får man bara använda om muslimer. Mmm.
Vidare sköt de raketer in i Israel. Detta hade de naturligtvis rätt till, på grund av Israels illegala blockad, enligt FN. De hade dock inte rätt att skjuta mot civila mål, så i den utsträckning det skedde var det förstås krigsbrott. Fast om vi ska tillämpa Israels definition är det inte krigsbrott om IDF gömmer sig bland civila … #användsammamåttstock
Emellanåt gav sig IDF in i Gaza och mördade då civila rätt friskt. Av någon anledning räknas inte heller detta som terror.
Så Hamas blev med rätta kritiserade för sin charter från åttiotalet, som pratade om ”judar” som onda och som krävde att Israel skulle bort, och då skrev de om den år 2017. Det dokumentet vill se en tvåstatslösning och alla referenser till judar är bortplockade. Det hjälpte inte. Jag stöter ofta på folk som menar att Hamas vill mörda alla judar i hela världen, och när jag pekar på det faktum att inget sådant finns i deras styrdokument får jag veta att det inte spelar någon roll. De har den planen innerst inne. I smyg.
Deras hopp stod till att FN någon gång skulle driva igenom sina resolutioner, eftersom många länder inklusive USA vägrat flytta sin ambassad till Jerusalem och eftersom arabländerna vägrat normalisera sina relationer till Israel tills ”Palestinafrågan” lösts.
In kliver Trump 2020. Och han hade lovat Miriam Adelson att flytta USAs ambassad. Superstolt var han – ”all other presidents talked about it, but I …”, men det var förstås inte för att det var svårt att flytta den alla andra avstått, utan för att det var ett sätt att sätta press på Israel att gå med på en tvåstatslösning. Ett fjantigt sätt, förstås, men när flytten väl skedde skickade en tydlig signal till alla palestinier: ”Resten av världen skiter i er. Ni kommer aldrig att bli fria.”
Och efter det följde Jared Kushners gosande med arabstaterna och ”The Abraham Accords”, och plötsligt hade den lilla ynka press på Israel som funnits nästan helt tagits bort, och inget hopp till en fredlig lösning fanns kvar.
Samtidigt satt tiotusentals palestinier utan dom, många barn, i israeliska fängelser och torterades tills de många gånger dog av tortyren.
Därför skedde 7 oktober.
Morden på civila var enligt min uppfattning förmodligen inte ett mål i sig. Målet var att anfalla baserna för att visa att man fortfarande fanns, och att ta så många gisslan man kunde för att kunna byta mot palestinska fångar.
Men palestinierna som bor i Gaza är till sextio procent flyktingar som fördrivits från sina hem i närheten, och de har växt upp med berättelser om de vidriga dåd israelerna begick när de mördade och fördrev deras grandparents. Och min teori är att det stora antalet döda civila beror på det hat de som gick bärsärk bär på mot dem som lever på mark de anser vara sin. Jag kan ha fel, förstås. Det är möjligt att Hamas gav order om att döda så många de kunde. Men det är ett faktum att till skillnad från Netanyahu har Hamas faktiskt uttryckt att de beklagar de många dödade civila. Och egentligen spelar det inte så stor roll.
Barn dog. Familjer utplånades. Det var fruktansvärt.
7 oktober skedde för att allt hopp tagits ifrån folket i Gaza.
Det är den läxa vi behöver lära oss. Ett förtryckt folk kommer till slut att resa sig. Och när de gör det kan det gå riktigt illa både för dem och förtryckarna.
Bilden visar Miriam Adelson när hon fick USAs högsta medalj, Medal of Freedom, som tack för en donation på hundra miljoner.
Bit för bit, genom mord, arrest, tortyr, trakasserier, våldtäkter, förstörelse, stöld och apartheid, har Israel sedan 1948 knaprat åt sig av Palestina och fördrivit palestinierna, för det enda brottet att vara födda i ett land vi västerlänningar ”gav bort” till en folkgrupp vars överväldigande majoritet aldrig hade bott där, genom Balfourdeklarationen 1917 och senare FN:s förslag.
Utraderat den mångtusenåriga kulturen, traditionerna, folket. Snart åttio år av död, förnedran, fysiskt och psykiskt lidande, instängning och otrygghet.
Och Alice T Måwe är väldigt upprörd över att så många av oss är så ”besatta” av att stoppa detta.
Jag kommer att fortsätta vara ”besatt”.
Det finns många folkgrupper som lider i världen. Men israelerna fördriver palestinierna med vårt stöd. Vi köper deras varor, skänker dem pengar, säljer vapen till dem. Bjuder in dem till Eurovision.
Holocaust var våra mor- och farföräldrars skam, eftersom de vände bort blicken.
Palestina är vår. Vi äger den. Var inte som ATM. Vänd inte bort blicken.
Facebook la tillbaka den borttagna posten jag berättade om igår. Tydligen hade jag inte glorifierat terrorism.
Men ”straffen” pågår ännu, se bild. Mmm.
Som jag skrev häromdan har jag hittills undvikit att använda ordet ”Hasbara”. Jag hade helt enkelt inte grävt särskilt djupt i dess betydelse, och ville inte stämpla Israel med vad jag uppfattade som någon sorts kanske antisemitiskt hån, i linje med muslimhatarnas ständiga tjat om ”Taqiyya”.
För ja. När man diskuterar med en muslimhatare kommer ordet ”Taqiyya” ofta upp, eftersom de felaktigt tolkar det som ”muslimer har rätt att ljuga för icke-muslimer”. Vad det egentligen betyder är att i synnerhet shiamuslimer har rätt att ljuga om att de är muslimer för att skydda sig själva. Det är inget allmänt carte blanche att ljuga bäst man vill. Islam kräver precis som kristendom och judendom att man inte bär falsk vittnesbörd. Men Muhammed var lite som en programmerare, som byggde in en massa IF … ELSE i koranen, eftersom han verkar ha grubblat mycket över vad som skulle kunna gå fel. Han undantog situationer som kunde vara farliga. Taqiyya är en väg ut ur en farlig situation, där muslimer i undantagsfall tillåts ljuga. Ungefär: ”du skall icke ljuga, men om en ickemuslim frågar om du är muslim och det är farligt att svara ja är det ok att neka”.
Hasbara, däremot, är såvitt jag förstått ett hebreiskt nyord, som betyder ”förklaring”. Ett namn på en uppsättning policies och människor som ljuger, överdriver, vinklar och förvränger till Israels fördel. En propagandamaskin. Skicklig sådan. Och de skäms inte för den.
Israeliska myndigheter och proisraeliska aktörer har enligt Haaretz investerat i system för påverkan i sociala medier. Det är därför du kan, som någon gjorde häromdan, fråga Grok om jag är antisemit, och Grok svarar att det är jag, eftersom jag är kritisk mot Israel utan att ta upp andra länder som också bär sig illa åt (!), och eftersom jag kritiserar den etniska rensningen av palestinier utan att ta upp de 850 000 judar som enligt Grok fördrivits från muslimska länder (mer om det en annan dag).
Jag tror inte någon individ specifikt försöker få bort mig personligen härifrån. Jag misstänker att avstängningen kan hänga ihop med att proisraeliska påverkansnätverk har lyckats påverka hur automatiska system tolkar Israelkritik.
Men hade det inte varit för Hasbara hade jag nog kunnat ringa via Messenger den kommande månaden.
Helena Trotzenfeldt 