Din ena granne är en hustrumisshandlare som dessutom trakasserar sina grannar och bygger upp ett vapenförråd, och därför går din andra granne ihop med en polare och skjuter honom. Pang, bara. Död.
Det är den känslan jag och många med mig har idag.
Ja, sure, han var ingen god människa. Alls. Få sörjer honom.
Men hans fru blir inte fri, för ägarskapet till huset står kvar på hans stora, grymma familj. Hon är lika utsatt som förut – kanske mer, för nu är övriga familjemedlemmar fokuserade på det yttre hotet istället för på att hjälpa henne.
Och sure, han var på väg att skaffa vapen. Men det är egentligen inget brott. Grannen själv har ju vapen.
Enligt internationell rätt får man anfalla en granne om och endast om:
1. Hen anfaller först och det är självförsvar.
2. Örådet (dvs FN) gemensamt fattar beslut om att det är dags.
Mina tidigare inlägg har handlat om huruvida det verkligen är rimligt att tro att en demokrati ska blomstra ur gårdagens bombningar.
Men det är också värt att reflektera över vad som händer med världen när medborgargarden ersätter FNs säkerhetsråd.
När #MightMakesRight
Trotz allt 