”Hade bara arabstaterna tackat ja till delningen …”
När jag framför att Israel är en bosättar-kolonialstat som stulit palestiniernas land blir oftast svaret att ”det var judarnas först” eller att ”FN bestämde så” eller att ”det har alltid bott judar i området”.
Och egentligen är det här två diskussioner. Den ena gäller ”folk” och den andra gäller individer, och det är viktigt att hålla isär dem.
Det mest avskyvärda sett ur ett mänskligt perspektiv är vad de tidiga sionisterna, dvs blivande israelerna, gjorde mot de ickejudiska palestinierna som individer, och för att se detta behöver vi sluta tänka på palestinierna som judar eller icke judar och börja se dem som människor, varken mer eller mindre.
I Palestina år 1947 bodde 1,8 miljoner människor, som i regel ägde mark och hus i landet.
Av dessa människor hade en tredjedel en religiös tillhörighet och övriga två tredjedelar var fördelade på andra religioner.
Den första tredjedelen ägde 7 procent av landets privatägda mark, och resten ägdes av övriga.
Det problematiska med FNs beslut var inte delningen i sig, utan att den innebar en faktisk konfiskering av människors egendom.
FNs beslut sa att människors religiösa och kulturella tillhörighet skulle avgöra huruvida de fick fortsätta äga sina hem, eller var tvungna lämna ifrån sig dem till dem med ”rätt” religion. Och ja, det fanns förstås judar i den del som tillföll icke-judiska palestinier, men de var väldigt få, kanske tiotusen totalt, eftersom sionisterna hade styrt upp det så att ”deras” del innehöll nästan alla judar.
Det fanns de inom FN som förutsåg Nakba, även om få trodde det skulle bli så illa som det blev, men de blev inte lyssnade på. Så FN försökte reparera skadan i efterhand genom en lång rad resolutioner, som Israel blankt skiter i.
Pro-israeler brukar peka på de många FN-resolutionerna mot Israel som bevis för FNs ”antisemitism”, eftersom andra länder faktiskt också är dumma, men de får minsann inte skäll. De har inte helt fel i sak, men de missar varför FN är så fokuserade på just Israel-Palestina. Jag menar att det handlar om dåligt samvete. FN är föräldern som trasade sönder livet för sitt ena barn för att det med all rätt tyckte synd om det andra barnet på grund av sådant det första barnet inte alls rådde för, och nu försöker hen ställa allt tillrätta, men saknar makt.
Många menar att ”hade bara arabstaterna accepterat delningen yadayada”, men det är ett sätt att förflytta både skulden och diskussionen. De blivande israelerna hade ändå mördat och fördrivit dem som bodde i det område de fått sig tilldelat. Det faktum att arabstaterna inte gillade delningen (”tacka nej” är fel uttryck) gjorde bara att de tyckte de kunde mörda och fördriva palestinier även utanför de gränser de ”fått” av FN, med hänvisning till att hela Palestina var up for grabs.
Den ursprungliga synden var att hundratusentals människor mördades eller fördrevs genom att deras egendom beslagtogs och de inte fick stanna kvar, och detta skedde för att de hade fel ”ras”. Detta är efterkrigstidens mest rasistiska gärning av dem som haft stöd från FN.
Hade sionisterna respekterat palestiniernas ägande, låtit dem bo kvar och bli medborgare och istället för att konfiskera deras mark köpa den av dem i den mån de behövde den hade vi nästan garanterat haft fred i området idag. Ja, det hade blivit dyrare på kort sikt. Och de hade haft en större muslimsk och kristen befolkning och därmed en väldigt knapp och sårbar majoritet.
Men de hade haft fred och omvärldens respekt, och miljoner människors lidande och död hade undvikits.
Helena Trotzenfeldt 