Förtroendekris för pressen

När jag för ett antal år sedan jobbade på ett av Sveriges universitet brukade vi göra kursutvärderingar. På standardblanketten fanns en fråga om hur ljuset i lokalen varit, som tillkommit en gång för länge sedan när det tillfälligt inte funkat. Eftersom alla kurser nu hölls i exakt samma lokaler var det lite intressant att se hur svaren skiftade. Var studenterna positiva till läraren och kursen var även ljuset mycket bra – annars var det kasst.

Detta är nu mitt tredje inlägg kring Littorinaffären, och med varje inlägg har förbryllingen ökat så att den nu är fullständigt total.

Skuldfrågan

Jag är efter att ha sett Aftonbladets konfrontationsklipp ganska övertygad om att han är oskyldig, eftersom han inte kände igen hennes namn, eftersom han reagerade med chock och trötthet snarare än skam och skuld, och eftersom han klart och tydligt sa ifrån att ”nej, det är absolut inte sant!”.

Detta hindrar inte hela vänstervärldens bloggare från att skriva långa inlägg som helt bygger på att han är skyldig.

Detta hindrar inte AB anvariga utgivare från att hävda att de har rätt att publicera eftersom ”han inte dementerat”. Och ett ”Nej, det är absolut inte sant” – är inte det en dementi? Är det som i våldtäktsmål förr i tiden – det räckte inte med att ha sagt nej, man var tvungen visa upp blåmärken för att bevisa strid också?

Reinfeldts agerande

Jag och i stort sett alla jag pratat med tycker Reinfeldt agerat helt korrekt. Han har under en tid vetat att Littorin levat under stor stress, pga depressioner, vårdnadstvist och efterhängsen press. Littorin säger till honom att ”nu till råga på allt kommer AB och anklagar mig för att ha köpt sex – jag vet inte var de fått det ifrån och jag har dementerat, men jag pallar inte mer, så jag vill lämna jobbet nu och vara ifred”. Reinfeldts kommentar till hans avgång blir då ”privata skäl”, vilket är helt fullständigt korrekt i sak, och det bästa ur både human och strategisk synvinkel.

Men döm om min och andras förundran när i princip samtliga ledare och en hel del politiker går ut och fördömer denna hantering. Han skulle tydligen istället själv ha sagt att AB approachat Littorin med frågor kring ett sexköp som Littorin säger inte ägt rum. Det hade varit det bästa. Dessutom skulle han och partiet ha fortsatt hålla kontakten med Littorin istället för att ”frysa ut” honom. Varför då? För att pressen ska kunna rapportera exakt om vilken politiker som hälsar på i det Littorinska hemmet? Karln har ju begärt att få vara ifred och fokusera på vårdnadstvisten!

Statistiken

Så till slut kommer De Superlogiska Sommarvikariejournalisterna som ska till att tolka ett statistiskt underlag som de tydligen inte begriper något av alls.

Intervjuer har gjorts av opinionsinstitut. Mellan 20% och 35% av svenskarna – nästan samtliga med rödgrön bakgrund – säger sig ha fått minskat förtroende för Reinfeldt.

Men om man gör samma undersökning och frågar vem som fått minskat förtroende för Reinfeldt pga det varma vädret får man samma svar, fattar inte journalister det?

En stor del av svenskarna – sisådär en tredjedel – stör sig nämligen enormt på Alliansen, och svarar oavsett fråga likadant.

”Minskat förtroende, check! Dålig belysning, check!”

Det hade gett precis samma resultat om man frågat vem som fått minskat förtroende för Mona Sahlin eller Lars Ohly efter Littorinaffären. Gillar man inte människan svarar man ”ja”.

Korrekt statistiskt förfarande hade varit att fråga vem som har förtroende för Reinfeldt och sedan jämfört med hans siffror i förra mätningen. Då hade man fortfarande inte kunnat vara säker på vad ett eventuellt tapp berott på, men man hade i alla fall kunnat skriva att det varit ett, om nu så hade varit fallet. Nu skriver man istället om tapp man inte alls vet om de finns.

Men inte en enda journalist, oavsett tidning lyckas dra den slutsatsen. Det är ”Minskat förtroende för Reinfeldt” här och ”Littorinaffären sänker regeringen” där.

Jag har en förtroendekris för Sveriges journalistkår, som fullständigt verkar sakna såväl analytisk förmåga som vanligt bondförnuft. Jag kan dock inte säkert säga att förtroendet minskat, för det var ganska lågt redan innan, men jag tror det har det.

Så kan jag få fylla i en utvärderingsblankett om det, tack!

Länkar: AB, DN, DN, DN, SvD, SVT

Tillägg vid 17-tiden: Min favvoledarskribent, alla kategorier, Sanna Rayman sticker ut med denna unika, lysande analys. Tack, Sanna!

6 thoughts on “Förtroendekris för pressen

  1. Bra analys. Vill dessutom tillägga följande juridiska realitet. Om nu Reinfeldt hade gjort som alla dessa ledarskribenter, statsvetare och andra mediala s.k. experter hävdar att han borde ha gjort hade följande inträffat. Reinfeldt hade varit först ut på plan med offentliggörandet av att det fanns en anonym person som enligt AB anklagade Littorin för att ha köpt sex. Detta hade i sin tur inneburit att AB riskfritt och utan oro för att bli indragna i en förtalsrättegång hade kunnat publicera ”Reinfeldts” uppgifter om anklagelseakten.

    Det hade inte bara varit oetiskt av Reinfeldt att gå ut med uppgifterna innan AB valde att publicera dem (han hade därmed förvandlat sig till AB:s förlängda arm och spridit offentlighet till uppgifter som AB inte själva vågade eller ville publicera), det hade dessutom fått den juridiska konsekvensen att han skulle omöjliggjort för Littorin att få sin sak prövad i en förtalsrättegång i domstol. Detta eftersom det i så fall hade varit Reinfeldt som gav spridning av uppgifterna. Inte AB, som efter Reinfeldts offentliggörande lugnt kunde hänvisa till uppgifter som redan var kända för allmänheten och att man endast publicerade uppgifter som Reinfeldt redan offentliggjort.

    Hoppas du förstår haken.

    M v h

    Visionären

  2. Bra skrivet, och bra tänkt också. Man undrar ju som sagt när det kommer ett mediadrev mot någon av våra tidningar eller tv-kanaler – gärna på grund av klantig journalistisk. Kanske i nästa liv… 🙂

  3. Magnus, jag tror medierna lite skyddar varandra, kanske omedvetet – för om den ena tidningen skäller ner den andra får de ju igen med samma medel.

    Det händer ju, men inte så ofta. Och när det händer är det mer ”jag sa faktiskt si”, ”nej du sa så”, och så långa indignerade ramsor som ingen bryr sig om.

    Men om L stämmer AB kan det bli en annan femma.

  4. Jag litar inte på AB. Inte alls. De menar att de kan påstå vad som helst om en offentlig person och att denne måste besvara detta, annars betraktas påståendet som sant.

    Jag kan också skapa en telefonlista.

    • Själv har jag alltid tyckt Helin är extremt dubbelmoralisk med konstiga åsikter som ska försvaras med haltande logik, men jag har gillat Lena. Nu är jag därför mest besviken på henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s