Det handlar inte om hur svårt det är att använda en bröstpump, och inte om hur viktigt det är att amma, eller att vara pappa.
Det handlar om ifall principer och visioner ska sättas före familjer och individer.
Jag har tagit ut 100% av all föräldraledighet med tre av mina sex barn. Med de två yngsta har vi delat precis mitt itu. Med ett barn, mitt första, var fadern hemma mycker mer än jag.
Jag har en väl fungerande karriär ändå, trots att jag slösat bort en handfull år av mitt 44-åriga liv på något så omodernt som att vara med mina nyfödda barn.
Vi är i olika faser i livet, och behöver ett flexibelt system som funkar där familjer ska pussla ihop barn, dagis, resor, jobb, studier, jobbsökande eller vad man nu har för sig.
En och annan mor- och farförälder letar sig ibland också in i ekvationen.
Valet gäller alltså inte huruvida en bröstpump funkar (fast jag kan hålla med om att det är en hemsk konstruktion), valet gäller om vi ska ledas av Sovjet/Kina-överstatlighet där familjeplanering är statens jobb och individer är var för sig oväsentliga komponenter i ett större, meningsfullt bygge, eller den faktiskt fungerande modell vi har idag, där alltfler pappor alldeles frivilligt är hemma allt mer.
Kvinnors karriärer och ekonomiska frihet är oerhört viktig, men den är endast mycket marginellt beroende av att pappor och mammor är hemma exakt lika länge.
Kvinnors ekonomiska och övriga frihet byggs när vi hittar vår inre styrka, kastar av oss våra kulturellt nedärvda beteendemöster och vågar välja själva och ställa krav.
Istället för att förstöra för familjer med pålagor som bara förändrar i marginalen borde krutet läggas på att lyfta flickors och kvinnors självförtroende – och där är det inte främst politiska beslut som behövs, utan en verkligt mental förändring hos oss kvinnor.
Det är inte vare sig männen eller politikerna som ska frigöra oss och ge oss bättre förutsättninar i livet, det är vi själva.
AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD
Descendants of the Golgafrinchans 
Kan inte annat än hålla med dig, fokus ligger på fel saker…:)
Bra! 🙂
bra som alltid, trots att jag numera är för delad föräldraförsäkring
Tack! 🙂
Grejen är att det är bra ur ett nationalfeministiskt perspektiv, men hade det funkat för dig?
För den familj där båda har fasta, fina jobb och bra arbetsgivare går det för et mesta utmärkt att dela rakt av, men för den som precis börja på en utbildning, som precis fått en provanställning eller har egen firma kan det ställa till det oerhört – och det är inte bara män. Det finns även kvinnor som liksom jag när jag fick första barnet väljer att jobba mer än de är hemma, därför att det är bäst för familjen som helhet.
Sedan har du hela den gruppen män (och ett fåtal kvinnor) som inte bor med mamman (pappan) och är ointresserade av sina barn. Ska dessa mammor (pappor) lämna sina sexmånadersbäbisar på dagis? Vad gör du om du är ensamstående och den andra föräldern vägrar vara med?
Jag kan inte annat än komma fram till att vinsterna med en tudelad försäkring vida understiger priset. Det är lätt när man som jag utan problem delat mitt itu två gånger raljerande säga som Ohly att ”det får folk faktiskt fixa – jag lyckades ju”, men familjeplanering är inte one-size-fits-all.
Jag har lite svårt att förstå varför frågan är så kontroversiell. Så vitt jag vet så utgår alla andra försäkringar från individen. Sjukförsäkringen gör det, den tillfaller inte ”föräldrarna” eller någon annan grupp. Det samma gäller arbetslöshetsförsäkringen, semesterersättningen, pensionen osv. Sverige är till skillnad från de flesta länder ett väldigt individualistiskt land där det alltid är individen som har rättigheter och skyldigheter, inte grupper som ex. familjen.
Föräldraförsäkringen är mig veterligen det enda undantaget, så jag tycker egentligen att det är anhängarna till en kollektiviserad föräldraförsäkring som bör motivera sig. Jag respekterar att man kan ha olika åsikter, men jag tycker hela den här hetskampanjen mot Ohly osv. är skrämmande irrationell och ”out of proportion”, liksom vad fan har Sovjet med saken att göra?
Jag försöker förstå vad du säger, och tror att det du ägnar dig åt är en akademisk övning, när du utgår från hur sjukförsäkringssystemet fungerar.
Vad frågan gäller är att vi har ett system som fungerar för hela Sveriges befolkning. I en feministisk iver vill somliga förändra detta till något som kommer att göra det fruktansvärt besvärligt för kanske 10% av befolkningen, halvsvårt för 50% och helt ok för resten, därför att kanske eventuellt en och annan kvinnokarriär kommer att boostas av detta.
Parallellen till fd Sovjet och nuvarande Kina är att dessa länder satte/sätter nationalekonomiska eller ideologiska intressen före skapandet av ett system som fungerade för de människor som skulle leva i det, i deras vardag.
Jag vill också poängtera att jag inte ens nämner Ohly i inlägget, utan riktar in mig på frågeställningen.
Apropå Ohly – Lars Ohly är inte kommunist ? – Aftonbladet 6/9-10 – ”Han förtydligar.– Kommunism associeras med diktatur och förtryck och allt det som vi vänsterpartister avskyr mest, därför finns det ingen anledning för oss att använda det ordet.”
Sent syndarna vaknar…