Denna blogg är till stor del vikt åt kampen mot främlingsfientlighet. Jag hör till dem som ser stor fördelar med att människor kommer hit för att leva och arbeta. Jag tycker också att det är viktigt att vi i I-länderna känner ett ansvar för människor som har det svårt genom att ha ett hyfsat högt bistånd och genom att öppna portarna för dem som flyr undan förföljelse.
Därur skulle man kunna dra slutsatsen att jag utan minsta tvekan hoppat på låt-alla-gamla-anhöriga-flytta-till-Sverige-tåget. Men så är icke fallet – trots att till och med den djupt främlingsfientliga Politiskt Inkorrekt är upprörda. Undrar om de reagerat likadant om det handlat om en somalisk mormor med slöja. Många gånger har jag faktiskt argumenterat med SD-anhängare som envist hävdat att anhöriginvandring även gäller mormödrar, och när jag sagt att den bara gäller partners och mindreåriga barn har jag blivit kallad för diverse hånfulla epitet på temat naiv och okunnig.
Därmed inte sagt att jag inte till fullo förstår och sympatiserar med Gannas familj, och jag tyckte det kändes riktigt bra att hon fick stanna ett tag till. Jag hade kämpat på precis samma sätt om det varit min mormor, var så säker. Heder åt familjen!
Det jag inte går med på är alla rop om att detta inte är en ekonomisk fråga. Aftonbladet har vänt ut och in på sig själva och kommit fram till följande sifferexercis:
Förra året ansökte 63 personer över 80 år om uppehållstillstånd.
Pär Karlsson tycker dock att den siffran är onödigt hög, och använder årets:
Hittills i år har 42 personer över 80 år med anhöriga i Sverige ansökt om uppehållstillstånd.
Hm. Det är en bit kvar till nyår, men 42 får ändå gälla som helsårssiffra för Pär.
Han fortsätter:
Enligt Sveriges Kommuner och Landsting kostar det cirka 600 000 kronor per år att placera en människa inom äldrevården.
Femtiotusen i månaden. Det verkar rimligt.
Sedan kommer multiplikationen.
42 * 600,000 = 25 miljoner
Jo. För Aftonbladet är det uppenbarligen så att samma antal människor kommer att fortsätta ansöka om uppehållstillstånd om det faktiskt ges uppehållstillstånd som nu när det är i princip omöjligt att få det. Inga nya ansökningar tillkommer.
Vad sägs om att räkna så här istället:
- 15% av svenskarna har utländsk härkomst, dvs 1,35 miljoner.
- Om en fjärdedel av dessa tar hit en åldring var blir det ~340 000 personer.
- 340 000 * 600 000 = 204 miljarder per år
Visst. Det kanske inte blir en fjärdedel. Det kanske blir en åttondel, i vilket fall det handlar om hundra miljarder. Även hundra miljarder betyder 25 000 per förvärvsarbetande och år.
Eller också blir det många fler.
Det fanns ju en lag fram till 1997 som medgav äldreanhöriginvandring, så det borde gå att få statistik från den tiden, och sedan applicera dagens siffror där vi blivit många fler utomeuropéer i Sverige på den modellen. Det känns lite mer seriöst än ABs multiplikation.
Våra trygghetssystem är till för dem som levat och verkat i Sverige – det måste vara utgångspunkten.
Däremot är jag helt med på att den som har råd att betala själv ska vara välkommen att bo här – precis som vi svenskar kan välja att leva i andra länder när vi blir gamla – om vi har pengar så det räcker.
Likaså bör den som själv vill ta hand om sina gamla kunna göra det om den garanterar försörjning. Är man till exempel flera syskon som bor i Sverige och har en åldring kvar i sitt hemland kan det inte vara omöjligt.
Jag vill inte stänga Sverige för äldreanhöriginvandring, utan hoppas man utreder detta vidare.
Det jag dock efterlyser är en balanserad debatt, även om journalister och unga, pigga politiker ur olika partier nu tävlar om att säga att vi ska strunta i ekonomin.
Vi behöver få till stånd en utlänningslag som både medger att alla de invandrare som har äldre släktingar i länder som inte tillhandahåller åldringsvård känner sig trygga i att de gamla tas om hand, men som samtidigt inte urholkar vår gemensamma ekonomi.
Vägen dit går genom en balanserad debatt.
Descendants of the Golgafrinchans 
Det är inte särskilt konstruktivt att bedriva sifferexercise när motsättningarna handlar om ”multisamhällets” vara eller icke vara. Från gräsrotsnivå upp till landets statsminister laboreras det med siffror hit och dit när man borde lärt sig att problemet ligger på en annan nivå. Det som jag ser som det största problemet med invandringen är att det smusslas med bilder, rapportering osv när nån invandrare begått brott, uppgifterna kommer ju ändå fram. När man ska lösa ett problem så måste man först erkänna att problemet existerar, sen undersöka de bakomliggande orsakerna till problemet och därefter lösa dem.
Men regeringen och ledande politiker är livrädda för vad opinionen ska tycka, man tycker helt enkelt att det är viktigare att inte förlora röster än att lösa problem. Det är denna lika ogrundade som obegripliga rädsla som är grunden till att man inte förmår att bedriva en vettig invandringspolitik. Sveriges regering är lika identitetslös som ett grässtrå bland miljarder andra. När någon förklarar att det finns ett problem som behöver lösas så sluter man sig inom sitt skal och upprepar med en dåres envishet: Nää…Det gör det inte!
Regeringen fattar nog att det inte kan hålla på så här i evighet men den är bakbunden av sina egna idiotiska principer och rädsla för vad opinionen ska tycka. De kan ju inte gå till SD för att tillsammans med dem resonera sig fram till åtgärder, om de inte har en tång med sig förstås. Och fifflande socialdemokrater vill de knappast umgås med, inte nu i alla fall. Sjukt resonerat? Ja, kanske det men på den här nivån bedrivs invandringspolitiken i Sverige i dag. Den debatt som existerar går ut på att vräka iväg så mycket skit som möjligt på motståndaren. Hur ska man med den inställningen kunna bedriva en vettig politik?
Siffror är viktiga. Vi måste kunna ställa upp kostnader och intäkter mot varandra, så att när vi väljer gör vi det på rätt underlag. Om vi till exempel tror att alla invandrare ligger Sverige till last, samtidigt som de allra flesta faktiskt arbetar och betalar skatt, då kan vi hamna väldigt snett.
Om vi ser att det kostar några hundratusen att rädda en människa undan förföljelse kanske vi vill ta den kostnaden. Eller också inte.
I slutändan väljer vi på känsla, men vägen dit måste gå via fakta, och fakta representeras alltsomoftast av siffror.
Eller hur?
För att vi ska kunna ha siffror som underlag måste vi ju ha alla siffror, men det får vi inte. Vi får bara siffror som passar ett syfte. De som vill ha en fortsatt generös invandring kommer med sina siffror som är färgade av deras åsikter, och de som vill ha en restriktivare invandringspolitik kommer med sina siffror. Vilka siffror ska jag då tro på?
Vad kostar fängelsevistelser? Vad kostar förstörelse av egendom i invandrartäta områden? vad kostar nya polisbilar? Hur värderar vi rädsla och lidande för brottsoffer? Osv osv.
Det här är frågor som är tabu i Sverige och då är ju inte de fakta vi får så mycket värda. Allmänheten får ju bara fakta som slipper igenom censuren. Ska man beräkna kostnaden för något måste man ta med alla kostnader som företeelsen för med sig annars blir ju slutsumman fel. Det är bara irriterande att läsa om alla siffror som tillkommit ur bristande underlag och som är färgade av åsikter.
Om Mona Sahlin skulle presentera kostnaden för invandringen så skulle summan bli avsevärt mycket mindre än om Jimmy Åkesson gjorde samma sak. Och där sitter jag, som får representera allmänheten och försöker lista ut vilka siffror som är de rätta. Hur går jag tillväga då? Jag kan lika gärna singla slant, för inte kan jag väl välja att tro på Mona? Och inte kan jag väl välja att tro på Jimmy? För i så fall på vilka grunder?
Siffror är bara tillförlitliga om alla fakta tas med i en ekvation och dessutom görs av en oberoende matematiker, det är vetenskapliga fakta.
Därför menar jag att användandet av siffror när det i själva verket handlar om vilket samhälle vi vill ha är totalt irrelevant.
Och gomorron på dig! 🙂
”Om vi till exempel tror att alla invandrare ligger Sverige till last, samtidigt som de allra flesta faktiskt arbetar och betalar skatt, då kan vi hamna väldigt snett.” Okej, men om vi tror på motsatsen, hamnar vi rätt då? Då är ju frågan varför vi ska tro på det första alternativet när vi får siffror serverade från annat håll som pekar på motsatsen. Det här pekar direkt på att det i grunden inte handlar om siffror och kostnader, för i så fall skulle väl samtliga undersökningar kunna visa upp ett likvärdigt resultat, eller hur?
Mycket kan man räkna ut med hjälp av siffror, men när det gäller vilket samhälle vi vill skapa åt oss och våra barn hjälper inga siffror.
Gomorron 🙂
Jag tycker så här: siffror tar oss en bit på vägen – låt oss inte ha vare sig övertro eller undertro på dem.
Samhällssystem är ju oerhört komplexa med många variabler, så det gäller som när man gör ett business case eller en forskningsteori. Man förenklar, satsar på de stora variablerna, men tar samtidigt höjd för dem man utesluter. Man väljer en metod som verkar rimlig, och sedan, om man kan, räknar man på minst två helt olika sätt och gör till slut ett överslag för att se om det stämmer med sunt förnuft. (Nu förstår du ungefär vad jag i alla fall delvis jobbar/jobbat med ;-))
Och det är där vi går vilse, för det är många personliga val som behöver göras längs vägen, så det är så lätt att ifrågasätta varandras modeller.
Men vi måste ändå försöka – eller hur?
Ett exempel på varför presentation av siffror när det gäller invandring är värdelösa, och det beror på att det inte handlar om ekonomi: Enligt migrationsminister Tobias Billström (M) skulle det kosta miljarder med en friare anhöriginvandring.
Men enligt Aftonbladet skulle det kosta några tiotal miljoner.
Jahapp! Då förstår man ju precis vad det kostar! Bara att välja alltså, alternativen är ju många. Alla, och inte minst politikerna borde sätta sig ner på sina arslen och reflektera över tillvaron, i stället för att hålla på med denna sifferexecersis. Eller också är problemet att de sitter de för mycket.
Vi ska absolut försöka, men det minsta kravet man då måste ställa är att ingen sanning ska förtigas, i annat fall blir det bara ett tyckande och önskande. I ett samhälle som Sverige blir det svårt eftersom vi inte har någon tradition att lyfta upp känsliga sanningar till ytan. Min åsikt är att det är detta som är det grundläggande problemet. Jag kollade precis på tv-nyheterna om problemen i stadsdelen Seved i Malmö. Och rapporteringen är typisk för Sverige, man konstaterar att det finns problem där och intervjuar ansvariga politiker som fäller kommentarer som: Så här kan vi inte ha det, och journalisten nöjer sig med det i stället för att försöka ta reda på vilka det är som ställer till problem, och varför.
Nu ska man sätta in riktade polisinsatser mot stadsdelen som man gjort förut, och när man drar ner på övervakningen så blossar våldet upp igen. Det här är den typiska Svenska handlingsförlamningen, eller sopa problemen under mattansyndromet om man så vill.
Det här är en polisfråga, varför sköter inte polisen sitt jobb? Alla skötsamma invandrare får lida för det här och det tycker jag är synd.
Fast om du vill veta vilken uträkning som är rätt vad gäller åldringsinvandring kan du använda den jag gjorde i inlägget. 😉
Okej, fast om man vill komma fram till ett svar som någorlunda stämmer med verkligheten så måste man ta med både formella och empiriska data. Dvs man måste titta på verkligheten sådan den ser ut innan man ger sig på en uträkning. Och här finns det en uppsjö av variabler som man kan välja bland beroende på vad man har för livsåskådning och politisk åsikt.
Matematiken är exakt men svaret beror på vad man stoppar in i uträkningen, och det är anledningen till att man får olika svar beroende på vem man frågar, och i det här fallet vad man har för politiska intentioner. Man använder matematiken som ett verktyg för att nå ett politiskt mål, inte för att beskriva den faktiska verkligheten.
Därför tar jag ekvationer gjorda i ett specifikt syfte med en stor skopa salt. 🙂
Mmm, men vad tyckte du om min uträkning ovan då?
Ett kryddmått salt kanske, så du kan känna dig nöjd. Inte ofta jag delar ut så stora mängder beröm på en o samma gång. 🙂
tacktack 🙂