En av mina favoritledarskribenter, Sanna Rayman, tar i uppskattande ordalag upp Merit Wagers blogg. Jag hade av någon anledning missat den – kanske för att jag inte längre gräver lika mycket i invandringsfrågor som förr, men jag blev rätt förbryllad.

Å ena sidan: Jag håller helt med om att den som inte har asylskäl inte ska få asyl. Jag tycker också det är bisarrt om man utgår från att alla talar sanning när de kommer. Det är också bra att fusket kommer fram i ljuset.

Detta sagt: Jag letade i Wagers blogg efter framsidan av flyktingpolitiken. Den där en förföljd familj får asyl och kan börja ett nytt liv. Där en fattig, strävsam människa kan få jobb i Sverige och få arbetskraftsinvandra mot ett nytt liv. Den där ett älskande par, kan förenas och leva tillsammans. Det fanns, trots titeln på den bok som hela tiden hänvisas till ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt”, inget vitt i berättelserna. Det handlar enbart om, om jag parafraserar och drar ut linjerna, de där otäcka, fuskande individerna som kommer hit och ljuger. Jag kan inte acceptera att det är hela sanningen.

Det som dessutom fick mig att rygga är inlägget den 6 juni, där hon på fint avpixlat-maner pastat in de där gamla uttalandena, helt ryckta ur sina sammanhang, som ska visa att våra förtroendevalda hatar svenskheten. Till detta kommer en ensidig harang om skolavslutningarna i kyrkan, och även där används nationalistisk retorik: Det handlar [enbart] om att vi ger upp vår egen kultur för invandrarna, och då i synnerhet, får man gissa, muslimerna. I själva verket är ju skolavslutningen långt mer ifrågasatt av ateistiska föräldrar av helsvenskt ursprung än av muslimerna. Och även för oss som gillar skolavslutning i kyrkan och älskar traditioner är frågan komplex: Det måste ju vara viktigare att alla går dit och trivs med det än att traditionen upprätthålls. Den sidan debatteras inte alls hos Wager dock.

Jag är inte alls den som tycker invandrarkritik = nationalism, men denna bloggs enorma ensidighet imponerade inte.