Månadsarkiv: april 2013

Why is it always about you?

Publicerat den av

generic-mirrorSom så många andra romanförfattare är jag fascinerad av psykologi, och läser regelbundet både böcker och artiklar som behandlar olika aspekter av det mänskliga psyket. För att kunna bygga karaktärer behöver vi förstå vad som driver och skrämmer våra medmänniskor. Ett lagomt intresse är nödvändigt. Ibland går mitt intresse längre än så. Jag är nog en psykoterapeut-wannabe, får jag erkänna.

Nu har jag läst ut boken ”Why is it always about you? – The seven deadly sins of narcissism.” av Sandy Hotchkiss.

Den är märkligt nog spännande. Författaren öppnar med en berättelse, och fyller sedan ut analyserna och förklaringarna med fler liknande historier, som manar till igenkännande. Nej – ingen i min familj är narcissist vill jag snabbt tillägga, men lika lite som någon annan som levat och verkat på en större arena än hemmet har jag undgått dem. De insikter boken ger får mig att omvärdera upplevelser ur mitt liv, och jag inser hur utlämnade vi är när vi inte känner igen de faktorer boken tar upp.

Ändå är ju de allra flesta inte narcissister. Det är väl värt att minnas – för när man googlar på begreppet är nätet fullt av människor som anklagar sina ex att vara just det. I många fall stämmer det säkert – men ibland känns det som om just narcissism tillsammans med psykopati i största allmänhet blivit 2000-talets största tillgång när det gäller att beskriva ett havererat förhållande och varför man inte kan hålla sams med den andre föräldern. Det är synd, för de verkliga fallen drunknar i ett brus av vargropande.

Utgångspunkten är en extrem oförmåga att ta in någonsomhelst form av kritik. Det gör att alla som någonsin tagit emot feedback genom att säga: ”bra synpunkt!” och verkligen menat det går bort.

Bort går också alla som gjort en främling en välgärning utan att någon annan fått veta.

Bort går den som kan ta ansvar och känna ödmjukhet och sund självkänsla.

Bort går alla som känner ånger och klarar att hantera insikten utan att söka någon annan att skylla på.

Why is it always about you?Emelie i Ferrum är inte narcissist. Hon har sådana tendenser, men klarar att lära och växa. Bitterhet och avund är starka tecken på osund självupptagenhet, men kan man vända därifrån och ta ansvar för sina gärningar eller visa förståelse för andras misstag går man också bort.

Kvar finns dem du ska hålla dig ifrån. Att läsa ”Why is it always about you?” ger dig goda förutsättningar att lyckas.

Veto och vett

Publicerat den av

Om det är ett generellt problem att glada skolstartare skapar överetablering av skolplatser i vissa kommuner, vilket i längden leder till resursslöseri kan det vara en bra lösning med ett kommunalt veto. Man ska inte låsa sig vid principer – jag kan låta mig övertygas, även om jag också ser problem med samma veto.

Men så som förslaget presenteras framkommer inte detta alls på någon fläck. Istället är det jubel och fröjd för man har hittat en medelväg. Det fina med förslaget är alltså inte problemet det hypotetiskt löser, utan den funktion det fyller genom att göra alla nöjda.

Öh.

Som grädde på röran vägrar också tongivande ansvariga, såsom Jämtin, att använda ordet veto. I långa krumbukter vägrar hon acceptera att möjligheten att neka utan att motivera sig är vara synonymt med detta ord.

Ett veto ska kallas ett veto.

Vägen mot lägst arbetslöshet i EU

Publicerat den av

S vill ha lägst arbetslöshet i EU, och det ska nås genom att höja sysselsättningen, så man får inte gå genvägen via praktikplatser.

En bra ambition, men det blir snabbt förvirrat. De kortare betaltiderna var ju regeringens beslut, även om S stödde det, och redan genomfört. Ökat exportstöd är väl bra, men samtidigt vill man ju höja bolagsskatten, eller har man ändrat sig där? Andra sjuklöneveckans slopande är nog också bra, men blir det verkligen märkbart fler jobb av det?

När det gäller utbildning, forskning och innovationer är det lite som med mat, brukar jag säga. Det måste finnas så det täcker behoven, men det finns ingen anledning att ösa på med mer än så. S har pratat utbildningssatsningar i många år, men är det verkligen brist på platser? Inget tyder på det. S har haft tre partiledare sedan Göran Persson och ingen har satt sin fot i någon universitetsutbildning. Det gör i sig ingenting – man kan vara partiledare på andra meriter än högre utbildning – men kanske bottnar denna enligt min mening övertro på att pengar till utbildning oundvikligen ger fler jobb även när marknaden är mättad i en överdriven respekt för det akademiska.

Själv tror jag lägstalönerna behöver falla något, men jag ser ingen mening med att de ska nå extremt låga nivåer. Det är också otvistligt så att en förbättrad akassa ger högre arbetslöshet. Nu kan man välja att höja akassan ändå av andra skäl, men det kommer att kosta.

Det jag egentligen är mest rädd för när det gäller sysselsättningsmålet är dock att man när det inte går dit man tänkt väljer den enklast tänkbara åtgärden: att låta offentliga sektorn växa. Då kan en miljard ge 2000 jobb utan att man behöver gå omvägar och trassla med besvärliga företagare som gör annat för sina skattesänkningar än att anställa. Och de som är för svåranställningsbara förtidspensionear man bort ur statistiken.

Och vips är det sjuttiotalet all over.

Om man ser på den här grafen – scrolla ner en bit – framgår att vi kontinuerligt förbättrar våra positioner mot övriga Europa. Det betyder inte att vi ska vara nöjda – men vi behöver i alla fall vara medvetna om att vi redan är på rätt väg i mångt och mycket. Och detta trots att vi slutat förtidspensionera alla som inte passar in i arbetsförhetsmallen.