Why is it always about you?

MirrorSom så många andra romanförfattare är jag fascinerad av psykologi, och läser regelbundet både böcker och artiklar som behandlar olika aspekter av det mänskliga psyket. För att kunna bygga karaktärer behöver vi förstå vad som driver och skrämmer våra medmänniskor. Ett lagomt intresse är nödvändigt. Ibland går mitt intresse längre än så. Jag är nog en psykoterapeut-wannabe, får jag erkänna.

Nu har jag läst ut boken ”Why is it always about you? – The seven deadly sins of narcissism.” av Sandy Hotchkiss.

Den är märkligt nog spännande. Författaren öppnar med en berättelse, och fyller sedan ut analyserna och förklaringarna med fler liknande historier, som manar till igenkännande. Nej – ingen i min familj är narcissist vill jag snabbt tillägga, men lika lite som någon annan som levat och verkat på en större arena än hemmet har jag undgått dem. De insikter boken ger får mig att omvärdera upplevelser ur mitt liv, och jag inser hur utlämnade vi är när vi inte känner igen de faktorer boken tar upp.

Ändå är ju de allra flesta inte narcissister. Det är väl värt att minnas – för när man googlar på begreppet är nätet fullt av människor som anklagar sina ex att vara just det. I många fall stämmer det säkert – men ibland känns det som om just narcissism tillsammans med psykopati i största allmänhet blivit 2000-talets största tillgång när det gäller att beskriva ett havererat förhållande och varför man inte kan hålla sams med den andre föräldern. Det är synd, för de verkliga fallen drunknar i ett brus av vargropande.

Utgångspunkten är en extrem oförmåga att ta in någonsomhelst form av kritik. Det gör att alla som någonsin tagit emot feedback genom att säga: ”bra synpunkt!” och verkligen menat det går bort.

Bort går också alla som gjort en främling en välgärning utan att någon annan fått veta.

Bort går den som kan ta ansvar och känna ödmjukhet och sund självkänsla.

Bort går alla som känner ånger och klarar att hantera insikten utan att söka någon annan att skylla på.

Why is it always about you?Emelie i Ferrum är inte narcissist. Hon har sådana tendenser, men klarar att lära och växa. Bitterhet och avund är starka tecken på osund självupptagenhet, men kan man vända därifrån och ta ansvar för sina gärningar eller visa förståelse för andras misstag går man också bort.

Kvar finns dem du ska hålla dig ifrån. Att läsa ”Why is it always about you?” ger dig goda förutsättningar att lyckas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s