Författaren och vännen Eva Ullerud har skrivit boken Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt. Bonnie är en siameskatt som ger sig ut för att finna sina vänner efter att den första snön fallit.
Nu har jag inte längre något barn i rätt ålder att läsa den för, men är ändå övertygad om att den uppfattas som spännande. Bilderna är vackra och ritade av författaren.
Saxat ur Bibliotekstjänsts recension av Ferrum, häftepos 13114428, av Annika Johansson:
”I en liten bruksort nära Filipstad på 1930-40-talen arbetar sig tonåringen Kajsa-Stina beslutsamt ur sin påvra bakgrund och når en bättre tillvaro, men hennes kärleksliv lider på grund av missförstånd och felbeslut. Tjugosexåriga Jackie, i Stockholm på 2020-talet, kontaktas av en mycket gammal dam som har hemligheter att avslöja, och blir sålunda indragen i en historia som rör DNA-register och rikets säkerhet. De två spåren hör tätare ihop än man först kan tro. Kajsa-Stinas del i romanen är fin, då hon handlingskraftigt lyfter sig själv men inte för den skull lyckas i allt.”
Språket beskrivs också som ”välvårdat”, vilket förstås är extra kul.
Jag hoppas förstås att många fler bibliotek nu vill införskaffa romanen.
Den första låten är till för att hata. Jag hade förut Marie Fredrikssons Ännu doftar kärlek, för att jag gillade den. Nu tål jag den inte längre. Hör jag den stänger jag av.
Den är därför utbytt mot Wake me up.
Efter två veckors ursäkter lufsar jag ut på vad som borde vara min dagliga löptur. Jag trasslar med nallen och hörlurarna, och låser dörren med en suck.
Stegen tar emot. Kläderna sitter fel. Hunden, som så länge hoppfullt sneglat på mina löparskor, är nu överlycklig och synnerligen osamarbetsvillig, och drar skuttande åt alla håll. Det finns fåglar, fjärilar och andra jyckar som måste upptäckas. Hennes naturbehov tvingar mig också att stanna flera gånger.
Jag biter ihop. Wham! betyder rökiga, pastellfärgade diskotek i Karlstad i slutet av tonåren, och det passar på något sätt med trögheten i situationen. Jag vill bara bli klar och komma hem.
Men George Michael ger upp till slut, och ersätts av Eddi Reader. Med de mjuka, sorgsna tonerna i Bell, Book and Candle faller lunket plötsligt in, för både mig och hund. Vi travar i samma takt, och det känns bra. Jag kommer på mig själv med att småle. Folk jag möter ler tillbaka.
När jag så kommer fram till Sollentuna kyrka tystnar Eddi, och istället sjunger Lisa Ekdahl att jag ska öppna upp mitt fönster, och in släpps endorfinerna.
Jag älskar att springa! Det är det bästa jag vet!
Jag är Forest Gump, och ska aldrig stanna.
Löpning är mitt liv och min lycka.
”Den största svårigheten”, förklarade jag för optikern, ”uppstår på grund av att jag är vegetarian. Jag står vid spisen och ska klura ut om det är köttextrakt i halvfabrikatet jag håller i handen, men bokstäverna är tre punkter höga, och de går inte att läsa.”
Jag vill bara vara tydlig med det, att hade jag varit 47 år och köttätare hade jag förmodligen klarat mig ytterligare ett par år utan läsglasögon.
Trotz allt 