I min research för Cuprum läser jag om boken Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, som varmt rekommenderas.

Den är faktiskt skriven i en mycket saklig ton. Författarna avstår nästan helt från eget tyckande, och låter rösterna och fakta berätta och läsaren dra sina egna slutsatser – mycket i den stil Expos reportage brukar vara.

Jag tänker hela tiden att det måste finnas mycket lite som faktiskt går att ifrågasätta även för den som verkligen vill, eftersom allt är grundligt och vetenskapligt belagt, med bilder och referenser.

Många ur gamla BSS och liknande organisationer som var med och byggde dagens SD får komma till tals, av allt att döma frivilligt.

Och det som slår mig, liksom så ofta när jag debatterar med främlingsfientliga, är att många av dem verkligen inte är ensidigt kalla och hatiska, utan ofta mer åt motsatsen: hyperkänsliga och engagerade, men med en för mig märkligt geografiskt lokal och tämligen exkluderande empati.

Jag skulle kalla nationalism för en sorts kollektiv narcissism. Bara de själva, och de som kan räknas som en förlängning av det egna egot omfattas av deras empati.

Och alla som inte gör det, dvs alla som står utanför den cirkeln, är antingen fullständigt ointressanta, eller också hot som måste elimineras, och det med en passion och frenesi som gränsar till besatthet.

Det gäller svartskallar och muslimer. Och så sådana som jag då, dvs landsförrädare.