Dagsarkiv: 9 juli, 2014

Mästrande bloggministrar

Publicerat den av

PortJag hade en gång en blogg. Men det var för länge sen.

Det var runt 2006-7, det var på Aftonbladet, och den var en av deras topp fem lästa, och den i särklass mest kommenterade.

Det fanns inget egentligt syfte med den – jag skrev vardagsfilosofi mest, men det gick hem hos massor av läsare.

Jag tröttnade dock till slut, och slutade abrupt.

Det jag mest ledsnade på var tjafset. Alla trollen som skulle bråka, och de kom hela tiden. Jag tyckte inte om vad det gjorde med mig. Det som var skrivet i kommentarsfälten kände jag ansvar för, och det spillde över på mitt övriga liv. Jag kunde vara på väg ut med familjen, så fick jag en knepig kommentar, och så kände jag att jag behövde gå in och skriva ett svar. Det var förstås mitt fel, men det hjälper liksom inte.

I flera år efter det skrev jag inget alls, men så ville orden ut, och jag skapade en ny, mer politisk blogg. Den finns fortfarande kvar, fast nu sover den mest.

I samband med att mina första böcker trycktes började jag dock skriva här, för första gången under mitt eget namn. Det mesta jag lägger upp har stått ganska okommenterat sedan jag började, med vissa undantag. Dvs här. Jag har fått många kommentarer, men de allra flesta har kommit på Facebook, under shärarna. Det är bra, för det är folk jag känner, och diskussionerna är trevliga och konstruktiva. Jag har nämligen inget krav på att folk ska hålla med mig, men jag förväntar mig hyfs och god ton.

Men i samband med spridningen av gårdagens inlägg dök de upp.

Först var det nationalisten på Twitter, som var arg för att jag var – pja. A smartass. Tror jag. Inte helt säker. Jag hade dock ingen rätt att uttrycka mig, vad det verkade, för uppenbarligen retade jag honom. Så hela hans CV såsom muslimkännare twittrades först i rätt många tweets: ”20 år med mörkermän”, och ”aldrig lita på en muslim” och teman på det, och i själva verket är jag positiv till muslimer för att jag inte träffat en muslim som visat sitt ”rätta jag”. Japp. Och sedan kom ”De Goda Råden”. Ni vet de där som farbrorn som verkligen har koll på livet ger till den ovetande lilla flickan. Först skulle jag läsa koranen, och sedan skulle jag läsa en viss annan bok, deklarerade han. Förmodligen för att råda bot på min oförsvarliga tolerans mot muslimer. Jag svarade ”redan gjort” om den första, och ”nejtack” till den andra. ”Ok då är det klart men meddela när du blivit väckt” blev svaret. Jag misstänker att han var lite lättad över att ha vunnit den debatt han initierat så lätt.

Sedan kom hans raka motsats, i kommentarerna under ett inlägg: Kvinnan som av allt att döma är engagerad antirasist, och som hade synpunkter på att jag tycker man inte ska kalla muslimhat för rasism. Och det får man ha. Synpunkter alltså. Jag har inget emot diskussioner. Så jag förklarade länge och väl att även om betydelsen har glidit och många tycker att muslimhat kan kallas för rasism idag tycker jag vi ska låta bli det. Och det har inget med överdriven språkvård att göra, även om jag föralldel gillar språkvård. utan det är pragmatism. Att svepande kalla allt man inte gillar för rasism leder till onödig irritation bland dem som ännu inte är uttalade nationalister, men stör sig på att SD enligt deras mening felbehandlas. Det är mao kontraproduktivt att göra det. Det puttar över folk på andra sidan.

Hon ville ha länkar – inte bara på sådant jag skrivit i inlägget, utan även på varje irrelevant bisats i mina kommentarer. Jag blev lite trött, för jag länkar alltid så långt jag kan, och jag har annat att göra än att gräva fram länkar till den som inte orkar leta. Varje adjektiv skulle styrkas. För hon ”kände” att de var ”värdeladdade”.

Hur kunde jag påstå att muslimhatet bland nationalister är ”massivt”? Motivera! Och detta med att ”öppenheten mot omvärlden är det svenskaste som finns”, vetenskapliga undersökningar, tack! Var är de?

Jag hade inget emot detta så länge jag kände att hon försökte förstå vad jag menade. Jag är själv noga med referenser. Det ska man vara.

Men till slut (och nu pratar vi 12 kommentarer totalt) kom jag till en punkt när jag skrev att bakom en del av det jag berättar ligger tusentals timmar av grävande, läsande och grottande i nationalistiska dokument. Jag kan inte peka på vetenskapliga undersökningar som stärker allt jag påstår, för det finns inte sådana undersökningar. Det är i sig ett problem att ingen bryr sig om att rådda i detta med vetenskapliga ögon, men så är det.

Jag skriver vad jag upplever, för att jag vill visa vad jag ser. För att det är viktigt. Det står förstås varje människa fritt att göra det jag gör: lägga flera timmar om dagen på att läsa tweets, statusar, blogginlägg, artiklar på nationalistiska webbtidningar, kommentarer osv, och sedan dra sin egen slutsats. Eller också kan man läsa vad jag skriver och mina exempel, när jag från ett sammanfattande perspektiv visar vad jag upplever. Då blir det mina ord, och min subjektiva bedömning som gäller. Så är det. Och vill man inte ta den tid som går åt att läsa själv, och vill man inte läsa vad jag skriver, kan man använda sig av det tredje alternativet: Att gå ut i solen och strunta i alltihop.

Jag skrev dock inte det sista stycket. Jag stannade vid att det jag upplevt har jag inte referenser på, och la till att jag har forskningsbakgrund, men att detta är en blogg.

Och då kom det andra mästrandet för dagen. Jag blev ifrågasatt för att jag använder ”auktoritetsargument”, och ”Jag hade uppskattat jättemycket om blogginläggen hade samma ambition som dina vetenskapliga artiklar!”

Jag vet inte om hon inte vet hur forskning går till, eller om hon tror att inte jag gör det. Men för den som vill veta kan jag delge att det går till så här: man läser allt inom sitt område tills ögonen blöder, sedan sammanställer man sina fakta, och sedan skriver man. Man väger varje ord på guldvåg, lägger en oändlig tid på rätt referenser, man skickar runt, får feedback, skickar runt, får feedback, läser nytt referensmaterial och till slut har man, efter några månader, tre sidor som tål att publiceras. Sedan får man kritik igen. Det är ett heltidsarbete, och det resulterar framförallt i att mycket aldrig blir sagt, eftersom det inte går att leda i bevis. Och det här är alltså vad personen ifråga menar jag ska utföra för att kunna skriva ett blogginlägg. Kan jag inte peka på en studie ska jag låta bli att skriva.

Två fundamentalt olika besserwissrar, men samma sorts ”nu serru sätter jag upp villkoren för vad/hur du ska skriva”-attityd.

I’m back in the saddle.

Frågorna som splittrar SD, kommenterat

Publicerat den av

ÖgaInlägget om frågorna som splittrar SD igår har nu lästs av nästan tusen personer, och det känns förstås meningsfullt att det blev så spritt.

Mitt engagemang mot nationalism började för fyra år sedan, när jag läste ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza” av Niklas Orrenius. Även där lyfte han bland annat problemet med att SD aldrig fick adekvata frågor, utan behandlades som ”de där vi ska tiga ihjäl”. Tiger gör vi väl inte längre, men bristen på relevant granskning fortsätter, och den både gynnar och skadar SD, men framförallt skadar den demokratin, när väljarna inte får veta vad SD egentligen står för.

Förutom rätt många positiva reaktioner igår fick jag intressant feedback. En vän påpekade att ekonomisk höger-vänster-politik är en skiljelinje. Det är förstås sant. Tidiga sverigedemokrater var till stor del gammelmoderater, medan de som kommer nu till viss del gör det från typiska S-grupper.

Det går förstås att prata marginalskatter, pensionärsskatt, dagisgrupper, höjd akassa och borttagen ”stupstock” även med SD. Problemet är att SDs universallösning är stängda gränser, och när vi fått det på plats har alla råd med precis allt. Nonsens för de flesta av oss, men SDs anhängare köper detta med hull och hår. De behöver alltså inte göra de svåra val alla andra partier ålägger sig själva.

Man kan också ta upp andra frågor, men jag ser inte, baserat på inlägg i sociala medier, att den typiske nationalisten bryr sig särskilt mycket om vare sig miljöfrågor, vinster i välfärden eller förbifart Stockholm. Stärkt försvar är viktigt för en del nationalister, och övriga bryr sig inte.

Jag fick också lite oväntat kommentarer från nationalister på både Twitter, här och annorstädes. Mestadels trevliga kommentarer, ska tilläggas, och det uppskattas. Grovt kan sägas att detta framfördes:

  1. Bra frågor. Varför ställs inte såna här frågor till alla?
  2. Dåliga frågor. Du vet inte vad du pratar om. Faktafel! (Utan att precisera.)
  3. Är det så här lite är det ju jättebra.

Nu är det ju ingen större mening att säga ”faktafel”, när det jag främst framför är att här finns de områden som är eller kan bli infekterade, så peta runt lite här, så har ni snart ett litet inbördeskrig mellan de mycket olika grupper som numera ryms under SDs paraply. Detta har inte särskilt mycket med ”fakta” att göra, utan är till större delen min subjektiva uppfattning, som man kan hålla med om eller låta bli.

Däremot blev jag lite ställd av den flera gånger framförda uppfattningen att det är ”lite” som skiljer SDs anhängare åt. Jag hade inte gjort den bedömningen själv, så jag fick fundera lite. Är det mycket eller lite? Pja. Det är ju inte antalet frågor som spelar roll egentligen. Det kan räcka med en enda fråga för att helt klyva ett parti.

Ett exempel är tvångssteriliseringen av transpersoner. Denna fråga är så självklar och dessutom mikroskopiskt liten för de allra, allra flesta av oss, men den trasade under en tid sönder det synnerligen etablerade partiet KD. Jag vet inte säkert, men jag gissar att en del av de mest besvikna gick till SD. Jag tog också upp HBTQ-frågor som centrala i gårdagens lista. Nu finns inte just frågan om tvångssterilisering på bordet längre, men det dyker hela tiden upp nya frågor, och SDs olika falanger av troende och icke troende är klart splittrade.

Ett annat exempel är vinster i välfärden, som Löfvén nu tampas med. Vad han än gör kommer han att förlora väljare. Det är inte en liten fråga, men det är ändå bara en fråga. Jag tror utan att veta att den skadat S mer än alla andra tillsammans.

Sammanfattningsvis: När man ska granska ett parti bör man ha fokus på vilka samhällsgrupper som röstar på det, och sedan se ”vilka frågor försöker partiledningen släta över för att få dessa att samsas?”. Gör man det hamnar man ungefär där jag skrev igår.

Slutligen vill jag tacka alla som spred listan. Även om ingen politiker eller journalist plockar upp den i sin helhet hoppas jag att med så många läsare har tankar väckts, och kanske får vi en fördjupning av granskningen av SD.