Jag hade en gång en blogg. Men det var för länge sen.

Det var runt 2006-7, det var på Aftonbladet, och den var en av deras topp fem lästa, och den i särklass mest kommenterade.

Det fanns inget egentligt syfte med den – jag skrev vardagsfilosofi mest, men det gick hem hos massor av läsare.

Jag tröttnade dock till slut, och slutade abrupt.

Det jag mest ledsnade på var tjafset. Alla trollen som skulle bråka, och de kom hela tiden. Jag tyckte inte om vad det gjorde med mig. Det som var skrivet i kommentarsfälten kände jag ansvar för, och det spillde över på mitt övriga liv. Jag kunde vara på väg ut med familjen, så fick jag en knepig kommentar, och så kände jag att jag behövde gå in och skriva ett svar. Det var förstås mitt fel, men det hjälper liksom inte.

I flera år efter det skrev jag inget alls, men så ville orden ut, och jag skapade en ny, mer politisk blogg. Den finns fortfarande kvar, fast nu sover den mest.

I samband med att mina första böcker trycktes började jag dock skriva här, för första gången under mitt eget namn. Det mesta jag lägger upp har stått ganska okommenterat sedan jag började, med vissa undantag. Dvs här. Jag har fått många kommentarer, men de allra flesta har kommit på Facebook, under shärarna. Det är bra, för det är folk jag känner, och diskussionerna är trevliga och konstruktiva. Jag har nämligen inget krav på att folk ska hålla med mig, men jag förväntar mig hyfs och god ton.

Men i samband med spridningen av gårdagens inlägg dök de upp.

Först var det nationalisten på Twitter, som var arg för att jag var – pja. A smartass. Tror jag. Inte helt säker. Jag hade dock ingen rätt att uttrycka mig, vad det verkade, för uppenbarligen retade jag honom. Så hela hans CV såsom muslimkännare twittrades först i rätt många tweets: ”20 år med mörkermän”, och ”aldrig lita på en muslim” och teman på det, och i själva verket är jag positiv till muslimer för att jag inte träffat en muslim som visat sitt ”rätta jag”. Japp. Och sedan kom ”De Goda Råden”. Ni vet de där som farbrorn som verkligen har koll på livet ger till den ovetande lilla flickan. Först skulle jag läsa koranen, och sedan skulle jag läsa en viss annan bok, deklarerade han. Förmodligen för att råda bot på min oförsvarliga tolerans mot muslimer. Jag svarade ”redan gjort” om den första, och ”nejtack” till den andra. ”Ok då är det klart men meddela när du blivit väckt” blev svaret. Jag misstänker att han var lite lättad över att ha vunnit den debatt han initierat så lätt.

Sedan kom hans raka motsats, i kommentarerna under ett inlägg: Kvinnan som av allt att döma är engagerad antirasist, och som hade synpunkter på att jag tycker man inte ska kalla muslimhat för rasism. Och det får man ha. Synpunkter alltså. Jag har inget emot diskussioner. Så jag förklarade länge och väl att även om betydelsen har glidit och många tycker att muslimhat kan kallas för rasism idag tycker jag vi ska låta bli det. Och det har inget med överdriven språkvård att göra, även om jag föralldel gillar språkvård. utan det är pragmatism. Att svepande kalla allt man inte gillar för rasism leder till onödig irritation bland dem som ännu inte är uttalade nationalister, men stör sig på att SD enligt deras mening felbehandlas. Det är mao kontraproduktivt att göra det. Det puttar över folk på andra sidan.

Hon ville ha länkar – inte bara på sådant jag skrivit i inlägget, utan även på varje irrelevant bisats i mina kommentarer. Jag blev lite trött, för jag länkar alltid så långt jag kan, och jag har annat att göra än att gräva fram länkar till den som inte orkar leta. Varje adjektiv skulle styrkas. För hon ”kände” att de var ”värdeladdade”.

Hur kunde jag påstå att muslimhatet bland nationalister är ”massivt”? Motivera! Och detta med att ”öppenheten mot omvärlden är det svenskaste som finns”, vetenskapliga undersökningar, tack! Var är de?

Jag hade inget emot detta så länge jag kände att hon försökte förstå vad jag menade. Jag är själv noga med referenser. Det ska man vara.

Men till slut (och nu pratar vi 12 kommentarer totalt) kom jag till en punkt när jag skrev att bakom en del av det jag berättar ligger tusentals timmar av grävande, läsande och grottande i nationalistiska dokument. Jag kan inte peka på vetenskapliga undersökningar som stärker allt jag påstår, för det finns inte sådana undersökningar. Det är i sig ett problem att ingen bryr sig om att rådda i detta med vetenskapliga ögon, men så är det.

Jag skriver vad jag upplever, för att jag vill visa vad jag ser. För att det är viktigt. Det står förstås varje människa fritt att göra det jag gör: lägga flera timmar om dagen på att läsa tweets, statusar, blogginlägg, artiklar på nationalistiska webbtidningar, kommentarer osv, och sedan dra sin egen slutsats. Eller också kan man läsa vad jag skriver och mina exempel, när jag från ett sammanfattande perspektiv visar vad jag upplever. Då blir det mina ord, och min subjektiva bedömning som gäller. Så är det. Och vill man inte ta den tid som går åt att läsa själv, och vill man inte läsa vad jag skriver, kan man använda sig av det tredje alternativet: Att gå ut i solen och strunta i alltihop.

Jag skrev dock inte det sista stycket. Jag stannade vid att det jag upplevt har jag inte referenser på, och la till att jag har forskningsbakgrund, men att detta är en blogg.

Och då kom det andra mästrandet för dagen. Jag blev ifrågasatt för att jag använder ”auktoritetsargument”, och ”Jag hade uppskattat jättemycket om blogginläggen hade samma ambition som dina vetenskapliga artiklar!”

Jag vet inte om hon inte vet hur forskning går till, eller om hon tror att inte jag gör det. Men för den som vill veta kan jag delge att det går till så här: man läser allt inom sitt område tills ögonen blöder, sedan sammanställer man sina fakta, och sedan skriver man. Man väger varje ord på guldvåg, lägger en oändlig tid på rätt referenser, man skickar runt, får feedback, skickar runt, får feedback, läser nytt referensmaterial och till slut har man, efter några månader, tre sidor som tål att publiceras. Sedan får man kritik igen. Det är ett heltidsarbete, och det resulterar framförallt i att mycket aldrig blir sagt, eftersom det inte går att leda i bevis. Och det här är alltså vad personen ifråga menar jag ska utföra för att kunna skriva ett blogginlägg. Kan jag inte peka på en studie ska jag låta bli att skriva.

Två fundamentalt olika besserwissrar, men samma sorts ”nu serru sätter jag upp villkoren för vad/hur du ska skriva”-attityd.

I’m back in the saddle.