Två återkommande rubriker stör mig i dessa dagar. Den ena är den om moderaternas katastrofval. Den andra handlar om segern för de rödgröna, och påståendet att väljarna skulle ha röstat för förändring.

Moderaterna har inte gjort något katastrofval. De har gjort ett av sina absolut bästa val någonsin. En enda partiledare, förutom Reinfeldt, har lyckats en gnutta bättre, och det är Ulf Adelsohn år 1982.

Däremot har M tappat var femte väljare sedan förra valet. Men inte heller det är särskilt sensationellt – särskilt inte efter det bästa valet genom tiderna.

Jag vill påstå att de rödgröna inte vunnit i princip någon seger alls. S har vunnit ett mandat från MP. V har ökat två mandat.

Det som istället hänt är att M och Fp förlorat väljare till SD.

Dessa partier har det gemensamt att de, via Reinfeldt och Ullenhag, hårdast satt ner foten för en liberal invandringspolitik, och detta får de nu stryk för. Det är alltså inte så att väljarna röstat fram en vänsterregering eftersom ”de är trötta på åtta år av borgerlig politik”.

Jo, vän av ordning kan förstås protestera. Flödena har inte gått exakt så som mandaten indikerar. Alliansen har tappat väljare till de rödgröna – och då främst dem som de vann i förra valet, som i sin tur tappat väljare till SD. Åkesson pratar ju numera ganska mycket om traditionell, socialdemokratisk folkhemspolitik.

Men de vänstervindar som blåste för något år sedan har absolut mojnat. Den enda förändring som är uppenbar är att en liten del av de svenska väljarna förflyttat sig från M och Fp mot en invandringsfientlig politik.

Jag säger ”liten”, för 29 av 349 är trots allt rätt få.

Här är min politiska historia.

När jag var i tonåren var jag, liksom Jimmie Åkesson, en kort tid med i MUF. Jag tror jag deltog i totalt två sammankomster, så det var ingen lång karriär, men jag identifierade mig med moderaternas ideal – individen skulle vara fri att fatta egna val, vi skulle ha lägre skatter, och fokusera på att hjälpa dem som behövde det istället för att flytta runt pengar, så att alla hade lika mycket oavsett hur mycket de studerade eller jobbade. Jag är ju född 1966, och på 80-talet drevs nog den i Sverige mest extremt socialistiska politik världen skådat utanför kommunismen. Var man hemma och sjuk fick man full lön. Många arbetsplatser var halvtomma på måndagarna, eftersom arbetarna tog en extradag ledigt, samtidigt som pomperipossaskatten åt upp alla incitament att arbeta. Vi var då mycket nära det som idag kallas medborgarlön. Jag har läst Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, som jag hittade begagnad, för den säljs tyvärr inte längre. Han beskriver hur det för många i hans parti sågs som fullständigt omöjligt att sluta vrida Sverige åt vänster. Höjda skatter och ökad fördelningspolitik var den enda vägen framåt. Till slut kom krisen och satte stopp för karusellen, och 90-talets långa baksmälla började.

Jag hade en nära kompis under åren runt 1990, som var socialdemokrat. Hennes pappa jobbade för hyresrättsföreningen. I hennes föräldrahem stod böcker om socialdemokratins historia och Erlanders memoarer.

Vi diskuterade massor. När jag säger ”diskutera” menar jag ”omväxlande prata, lyssna och reflektera”. Inte gräva ner sig i en skyttegrav och kasta argument på varandra, som många gör idag på nätet.

Och jag insåg att vi hade förvillande lika värderingar, trots olika uppfattning om vägen till ett bättre samhälle. Vi ville båda ta hand om gamla och behövande. Vi ville båda ha bra dagis, och vi avskydde främlingsfientlighet.

Ingen av oss bytte väl åsikt egentligen, men vi växte båda i vidsynthet och förståelse av att umgås. Sedan den tiden har jag en mycket stor respekt för den hederlighet och det mod som präglar många av dem som ibland föraktfullt kallas ”gråsossar”.

Med åren tröttnade jag lite på moderaterna. Jag såg sidor bland några av partiets representanter som jag tyckte instinktivt illa om. Främlingsfientlighet hos bittra, skånska män. Klassförakt hos pärlhalsbandsprydda överklasskvinnor. Bo Lundgren gjorde inte direkt intrycket bättre.

Samtidigt var det otänkbart för mig att gå åt vänster. Jag ville ha sänkta skatter och en friare marknad. Jag började kategorisera mig själv som mittenväljare.

Då dök de plötsligt upp – Reinfeldt, Littorin och Nya Moderaterna. De pratade som jag. Både sänkta skatter och trygghet. Man behövde liksom inte välja. Problem som i många decennier sopats under mattan skulle rensas bort.

Frihet, trygghet och öppenhet är mina politiska ledord. Jag är också konservativ i det avseendet att jag gillar traditioner och historia och är monarkist.

Men Moderaterna är inte längre ett konservativt parti. Det är lika liberalt som Fp idag. Och man kan säga att det blev liberalt samtidigt som jag insåg att jag hela tiden varit det, samtidigt som jag varit konservativ.

Jag har – särskilt under de sista fyra åren – oupphörligen imponerats av Fredrik Reinfeldts starka avståndstagande från allt vad främlingsfientlighet heter.

Det har inte andra gjort.

Det har funnits en ganska stor klick, som jag vill kalla gammelmoderater, som avskyr de steg han och övriga partiet tagit.

Arketypen är en inskränkt, sydsvensk man, som avskyr vänstern, sossar och alla jävla utlänningar.

Numera hatar han även Reinfeldt. Han kallar honom landsförrädare. Han anser att Reinfeldt förstört hans parti.

Grovt betraktat kan vi säga att denne man nu hör till dem som är basen i Jimmie Åkessons parti.

När jag ser hur mandaten flyttat sig från M till SD ovan känner jag lite att det är inte bara dumt, och jag säger detta ur djupet av mitt engagemang mot främlingsfientlighet. Det är lite bra också, ur demokratiskt hänseende. Nu har dessa väljare fått en hemvist som passar dem.

M och S slipper dem och deras trångsynta värderingar bland sina medlemmar, och gammelmoderater i sin tur får nu samsas med de tidigare så hatade sossarna om att romantisera om Sverige som det var förr.

SD kanske behövdes för att befria både M och S.

Men å andra sidan betyder deras förflyttning att de göder varandra. När de inte längre behöver bråka med partikamrater om vad partierna egentligen ska stå för blir de mer extrema, och svårare att nå fram till.

Jag vet inte vad vi ska göra åt det.

Jag vet bara att det inte hjälper att skrika ”rasister” till dem.

Vi behöver mötas och resonera, liksom jag och min sossekompis på 80- och 90-talet.