A: ”Sverige befinner sig i fritt fall, med dagliga upplopp och galopperande kriminalitet, där ingen törs säga sanningen och media ljuger.”
B: ”Sverige är ett fantastiskt land, med smärre utmaningar som behöver lösas.”
Dessa båda beskrivningar löper parallellt i såväl medier som sociala medier, liksom i fikarum och runt köksbord. De flesta av oss vet precis vilken världsbild vi är anhängare av. Och vi blir, från båda sidor, irriterade på dem som sprider den andra bilden.
Jag har funderat lite över vad som får oss att välja sida. Den viktigaste faktorn är nog vad människor runt oss anser. Vilket umgänge har vi, och vad framför de när vi möts? Det blir alltmer avgörande eftersom vi, när vi väl valt sida, tenderar att umgås med dem som tycker som vi, och läsa artiklar som bekräftar vår världsbild. Den andra sidan glider undan, och blir inte bara ointressant utan även obegriplig och motbjudande efter ett tag.
Men jag har lagt hundratals timmar på att följa sverigedemokrater och övriga ultranationalister i deras fora, se ”Hvad vilja nationalisterna”, och jag har diskuterat mig matt med dem på sociala medier, och jag vill påstå att den näst största skillnaden, efter umgänge och grupptillhörighet, sitter i huruvida vi ser världen ur grodperspektiv eller fågelperspektiv. A står likt Nils Karlsson Pyssling eller Arthur och minionerna och stirrar upp på ett gigantiskt, farligt, otäckt monster medan B flyger högt över taken och ser en liten obetydlig prick.
Ett tydligt exempel på detta är upploppen i Rinkeby häromveckan.
Fakta: Ett trettiotal personer blev förbannade när polisen skulle gripa en misstänkt för narkotikabrott. De tuttade eld på nio bilar, slog sönder rutor och plundrade två affärer. De var så hotfulla att polisen valde att inte agera förrän förstärkning kommit. Polisen avlossade ett skott. En DN-fotograf blev misshandlad.
Är detta (B) en trist händelse som dock inte är särskilt oroande utan mest irriterande, eller är det (A) ett bevis för Sveriges omedelbara undergång, enligt den beskrivning Åkesson och Karlsson gav i WSJ?
De flesta av oss har en färdig uppfattning. Den bildas inte under eftertanke medan vi lär oss om vad som skett, utan den stammar ur vår ryggmärg. Det tar oss två sekunder att bestämma oss.
Förklaringarna till händelsen blir sedan en konsekvens av våra första ställningstaganden.
Antingen beror upploppen (A) på av att människor från kulturer som inte fungerar i Sverige flyttat hit, eller också (B) på utanförskap. Antingen eller.
Och lösningen är därmed för den ena kategorin att (B) bryta utanförskapet och för den andra att (A) stoppa [nästan] all invandring och utvisa så många man kan.
DN/Ipsos har gjort en undersökning som är väl värd att läsa, eftersom den visar hur vår bild av verkligheten styr vårt val av parti. Tidigare undersökningar, som t ex SOM-institutets, har också givit samma resultat. Sverigedemokraternas sympatisörer är extrema i sin världsbild.
Att vi invånare i Sverige har olika syn på tillvaron är inte i sig nytt eller ens fel. Så kan en person beskriva samhällsutmaningarna som ”ökande klyftor” och den andra ”gigantiskt skattetryck”, och sedan gräver man ner sig och kastar argument på varandra utan att någon egentligen har vare sig rätt eller fel, eftersom det vi upplever som problem kan definieras som skillnaden mellan vår syn på verkligheten och vårt drömscenario. Om jag vill leva i ett samhälle med låga skatter är skatterna problemet, men om jag vill ha total jämlikhet är klyftorna problemet.
Det som är nytt med synen på migration är att sverigedemokrater, till skillnad från övriga, tror att det finns en verklighet som inte beskrivs av medierna.
Och på någon fläck har de förstås rätt. Så har man i många år undvikit att skriva etnicitet på den som begått brott, eftersom det strider mot pressetiken, och överhuvudtaget undvikit att beskriva samhällsproblem i termer av skuldbeläggning av stora grupper människor, vare sig det handlar om långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta, norrlänningar eller nyanlända.
Men medan både långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta och norrlänningar är minusposter i den totala samhällsekonomin är det sällan dem utan nästan bara invandrarna som strålkastarna riktas mot. De får bära hela bördan av alla samhällsproblem, från arbetslöshet till brottslighet till hål i statsbudgeten till att gamla inte får sylt på pannkakorna. Och bilbränderna i Rinkeby blir symboler för invandringens misslyckande.
Men polariseringen har en annan avigsida, och det är att när vi fokuserar på att skydda vår valda sida tenderar vi att missa det som faktiskt spelar roll. Så om Lisa är klassens svarta får och hela tiden får skulden för sådant hon inte gjort eller bara delvis gjort och vi hela tiden måste ta Lisa i försvar blir vi benägna att se mellan fingrarna när Lisa faktiskt är ansvarig för något. Och i förlängningen betyder det dels att problem, som t ex dem Nalin Pekgul så modigt tar upp, sopas under mattan, och samtidigt alienerar vi A ännu mer. Det motsatta gäller förstås också. De som hatar Lisa ser inte alla bra saker hon gör. Och om de ser det vägrar de berätta det för någon, eftersom det inte passar deras syften.
Så det finns flera debatter och metadebatter som pågår parallellt mellan A och B. Dels finns den faktiska diskussionen om migrationen och dess framsidor och baksidor, men också den om vems världsbild som är korrekt.
Jag har, trots enormt många timmars diskuterande, sällan eller aldrig övertygat någon som klart tillhör kategori A om någonting alls. Det går att korrigera faktafel, men det brukar inte spela någon roll för den större frågan.
”Jag vet hur det ligger till. Du är naiv.”, är svaret på det mesta.
Jag vet inte hur vi minskar polariseringen. Men jag anser att bristen på gemensam verklighetsbeskrivning är ett av dagens största samhällsproblem, för det slår in kilar mellan människor och hindrar tankar och idéer från att färdas.
Vi behöver helt enkelt lyssna mer, och gräva ner oss mindre.
Betyder det att vi ska acceptera deras rasistiska retorik? Inte för ett ögonblick.
Jag tycker hjärtligt illa om ultranationalister, och det står jag för. Jag tror inte den som bestämt sig går att omvända. Jag har dessutom tröttnat på daltandet med sverigedemokrater, och påståendet att de är mobbade och att det är synd om dem. Den som sprider hat mot människor baserat på etnicitet eller religion ska ifrågasättas. Det är inte mobbing. Och jag tror inte det går att omvända dem längst ut på flanken annat än i undantagsfall. Det är ädelt att försöka, och jag vet de som lyckats, men jag gör det inte. De tycker jag är en bortskämd och arrogant överklassmänniska som aldrig haft ett problem i livet. Mig gör det inget. Det är inte dem jag riktar mig till när jag skriver eller diskuterar.
Däremot måste vi ha integritet nog att vara nyanserade och sakliga och inte extrema, dels för att samhället vinner på det, men också för det finns en stor grupp grå människor out there som ännu inte bestämt sig, och de ser oss inte som trovärdiga om vi ger intryck av att blunda för det som inte passar oss.
Vi får inte flyga så högt i vår iver att ta det globala perspektivet att vi inte ser de problem som faktiskt behöver vår uppmärksamhet.
Descendants of the Golgafrinchans 
Hehe, men förstår du då inte att ni har haft fritt spelrum i decennier? Ni har förlett precis varje svensk som ni någonsin kommer förleda. För nu har vinden vänt och era megafoner blir allt mindre dominerande för varje dag. Er tid är slut.
Jag vet hur vi minskar polariseringen:
– Genom att låta bli att demonisera och avhumanisera de som har ett annat synsätt genom att klistra epitet som ”rasist” och liknande på dem.
– Genom att låta de med andra åsikter också komma till tals, på lika villkor (inga ”debatter” med 20 ”anti-rasister” mot en ensam invandringskritiker), i de stora mediekanalerna.
– Genom att föra ett vuxet samtal där vi försöker förstå varandra.
Vad tror du om det?
När var det en debatt med 20 antirasister och en invandringskritiker?
Jag kan inte svara för andra. Jag kallar ingen för rasist, men emellanåt kallar jag uttryck för rasistiska. Om de är det. Man ska kalla en spade för en spade.
Jag kan ha överdrivit en smula, men det är lite av standard i SVT att låta de som för fram det icke-sanktionerade synsättet att vara i märkbart numerärt underläge i debattprogram som Agenda. Det gäller alltså inte bara invandringskritiker utan även andra som går emot den rådande agendan.
Det är bra att du inte kallar folk för rasister. Tyvärr är det dock många andra som gör det. Jag har nyss snubblat in här hos dig och vet inte hur du kommunicerar med dina medmänniskor så jag anklagar inte dig för något.
Men om du verkligen vill minska polariseringen så bör du, enligt min mening, verka för att den ”goda”, ”anti-rasistiska” sidan börjar bete sig mer civiliserat och tolerant. Det räcker inte att bara du är gör det.
De ”goda” sitter fortfarande på de stora megafonerna vilka de använder till att demonisera motståndare och förtiga och förvränga fakta. Bidra till att det upphör och du kommer få se en minskad polarisering.
Verkar mitt förslag vettigt, tycker du?
Vilket? Att ”antirasister” ska bete sig ”civiliserat”? Jag har de senaste dagarna blivit kallad både subba och sopa, och jag använder aldrig sådana epitet själv, så det blir lite konstigt när du vänder dig till mig för förståelse. Jag tar ansvar för det jag skriver och den ton jag håller.
”Jag kallar ingen för rasist”
https://trotzenfeldt.com/2017/02/03/sd-vs-v/
https://trotzenfeldt.com/2014/09/23/tycka-synd-om-sverigedemokrater/
https://trotzenfeldt.com/2014/10/02/vi-ar-inte-rasister/
med flera
Ett smakprov:
”Men SD är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti är ett rasistiskt parti.”
”Ingen” relaterar till individer.
Ett parti är inte en individ.
Och du är bara ytterligare en kommunist moderat.
Om du förstår poängen? När jag tycker på taggen ”rasism” på din blogg får jag intrycket att du tänker mer på rasism och utnämner regelbundet stora grupper till rasister än nästan någon annan person jag känner till.
Och ändå har du inget exempel.
Du har utnämnt alla SDare till rasister (om de ändå vore det). Följaktligen kan jag utnämna alla ni moderater till kulturmarxister. Vilket inkluderar dig.
Det har jag faktiskt inte. Läs igen.
På vilket sätt skulle SD vara ett ”rasistiskt parti”?
Jag vänder mig inte till dig för förståelse för ohyfsade individer som kallar dig sådana saker. Oförskämda typer, onekligen. Nej, jag söker enbart förståelse för att ni på ”den goda sidan” än så länge sitter på de stora megafonerna.
Det är dessutom så att ni inte riskerar att bli av med vänner och jobb beroende på era åsikter, vilket vi däremot riskerar.
Jag söker förståelse för att det är ni som har maktövertaget än så länge, och att det trots allt är ni som därför har störst ansvar för att minska polariseringen. Givetvis ska även vi rasistnazistfascister (som ”de goda” brukar kalla oss) bete oss civiliserat. Hade jag varit närvarande i den konversation du hänvisar till hade jag sagt åt dem att be om ursäkt och hålla god ton i fortsättningen.
Men poängen är att ni har mest makt i dagsläget och därmed också ett större ansvar. (”är man väldigt stark måste man också vara väldigt snäll”). Håller du med om det?
Jag kan inte hålla med – eller säga emot – på en sådan teoretisk nivå. Däremot kan jag ge ett exempel på när jag själv reagerade senast. En person skrev på min vägg att svenska barn, med minst en utrikesfödd (utomeuropeisk) förälder, behöver strängare straff än övriga svenska barn, eftersom deras förälder/-rar av kulturella skäl inte klarar att lära dem sätta gränser. Det kallade jag ”rasistiskt dravel”. Vederbörande blev mycket förnärmad och kände sig påhoppad, eftersom han ansåg att detta var ett helt normalt samtalsämne.
Jag tycker nog att du håller en ganska ohyfsad ton när du kallar det ”rasistiskt dravel”. Med det sagt kan jag tycka att personen är fel ute om hen inte visar på starka vetenskapliga bevis. Men även med sådana bevis skulle det skapa en märklig olikhet inför lagen som inte skulle vara lämplig.
>”…normalt samtalsämne”
Eftersom jag gillar när det är högt i tak tycker jag att allt ska kunna diskuteras. Sen kan jag hålla med om att det är ett ovanligt samtalsämne och kan även tycka att det inte är värt att slösa tid på i dagsläget.
Men om det uppstod stora problem där många barn med en utomeuropeisk förälder orsakade samhället stor skada skulle det kunna vara värt att diskutera av pragmatiska skäl. I en sån situation kanske det till och med är värt att offra i dag viktiga rättsprinciper. Som tur är är vi dock inte där ännu.
Och jag är av uppfattningen att rasistiskt dravel är ohyfsat. Så uppenbarligen har vi olika värderingar.
Ja, uppenbarligen har vi olika värderingar. Jag tycker att det är viktigare med högt i tak och dialog än avsnoppande tillmälen. Detta för att främja åsiktsfrihet och yttrandefrihet eftersom jag ser det som så viktigt för demokratin.
Du tycker det är värre att kalla ett uttryck rasistiskt än uttrycket i sig.
Du har dessutom fått för dig att när människor uttrycker en åsikt och den åsikten bemöts är det farligt för demokratin.
Det du refererade till var inte rasism. Personen talade om kultur och framlade en teori, i obefogat tvärsäkra ordalag verkar det, om kulturella samband.
>”Du har dessutom fått för dig att när människor uttrycker en åsikt och den åsikten bemöts är det farligt för demokratin”
Nej, det har jag inte fått för mig. Vad har du fått det ifrån? Läs vad jag skriver istället för att fantisera. Jag föreslår däremot att man inte ska bemöta åsikter eller påståenden på ett ohyfsat sätt.
Låt mig uttrycka det överförenklat: En saklig dialog är bra för demokratin och motverkar polarisering. Ett ohyfsat avsnoppande är dåligt för demokratin och bidrar till polarisering.
Slå gärna upp definitionen av ordet ”rasism”. Det var länge sedan det enbart hade med genetik att göra.
Sedan ställer du upp ett märkligt motsatsförhållande mellan ”saklig” och ”ohyfsad”. Motsatsen till ”saklig” är inte ”ohyfsad” utan ”osaklig”. Du kan vara både saklig och ohyfsad samtidigt, precis som du kan vara osaklig och trevlig.
”Slå gärna upp definitionen av ordet ”rasism”. Det var länge sedan det enbart hade med genetik att göra.”
Jag tycker inte att man ska bidra till sådana betydelseglidningar. Bättre att behålla den gamla definitionen som har en rimligare koppling till begreppet.
Det får du förstås tycka bäst du vill. Men samhället, och då menar jag inte bara Sverige utan hela västvärlden, har valt en annan väg. Själv tycker jag det är förjävligt att ”besikta” nu blivit ett ord i SAOL. Jag tycker man ska fortsätta säga enbart ”besiktiga” eller ”förpliktiga”. Men världen förflyttar sig trots min åsikt.
”Sedan ställer du upp ett märkligt motsatsförhållande mellan ”saklig” och ”ohyfsad”.”
Nej, det gör jag inte. Jag ställer upp ett motsatsförhållande mellan ”dialog” och ”avsnoppande”. Du fantiserar igen. Sluta med det! Läs vad som står istället.
Men jag tror absolut att en trevlig ton och motverkar polarisering medan en ohyfsad främjar den. Vad tror du?
Jo det gör du. Läs din kommentar igen.
Sen tycker jag iofs att den samtida rädslan för ”rasism” är överdriven. Det finns värre föreställningar som man borde lägga mer krut på istället – tex derivat av kommunistiska idéer eller epistemologiskt infantil verklighetsförnekelse (tex vissa postmodernistiska idéer). Varför är ni så fixerade vid rasism?
Hur vet du det? Bara för att DU inte lider av rasism betyder väl knappast att det inte finns? Jag måste säga att jag tycker det är DU som skriver femtielva kommentarer här som är den som är mest fixerad vid rasism. Själv har jag skrivit hundratals artiklar och bara ett fåtal av dem har me det ordet.
Jag har inte påstått att rasism inte förekommer. Jag tycker bara inte att det är den ondaste eller mest problematiska företeelse som finns. Bättre att lägga krut på sådant som är viktigare.
För det första är frågan vad du menar med ”lägga krut”. Det är ju du som kommer hit och diskuterar rasism, så är det någon som ”lägger krut” just nu är det du. DU anser att det inte är ont eller problematiskt. Min väninnas kolsvarta man har tre gånger de sista månaderna varit med om att helt främmande människor kommit fram till honom och kallat honom neger och sagt till honom att ”åka hem”, om vi nu ska prata traditionell hudfärgsrasism, men du tycker inte det är särskilt ”ont” eller ”problematiskt”.
Du har nu skrivit kanske tio kommentarer här – jag har inte räknat – som alla handlar om att jag prioriterar fel när jag skriver om rasism. Det låter för mig rätt likt mannen som slår sin fru och beklagar sig över feminismens jävelskap.
Jo, jag har slösat för mycket tid här. Så jag ska bara säga detta och sen slipper du mig.
Jag har aldrig påstått att rasism skulle vara helt oproblematiskt. Däremot är det inte det mest problematiska. Något som tex är mer problematiskt är hur ”rasism” används pejorativt mot de som är kritiska till massinvandringen.
Och, nej, det är du som behöver läsa min kommentar igen samt läsa om det jag skrev senast och tänka efter. Då kommer du att inse att jag inte ställer upp något motsatsförhållande mellan ”saklig” och ”ohyfsad”.
Att du tolkar min kommentar ”Sen tycker jag iofs att den samtida rädslan för ”rasism” är överdriven. Det finns värre föreställningar…” som att jag ”…anser att det inte är ont eller problematiskt.” (ditt påstående) är förövrigt droppen. Du har uppenbarligen svårigheter med att förstå skriven text.
Jag önskar dig lycka med allt, utom sådant som har med främjande av massinvandringsagendan att göra. I övrigt får du ha ett underbart liv.
”Slå gärna upp definitionen av ordet ”rasism”. Det var länge sedan det enbart hade med genetik att göra. ” Enligt SO (2021) ”åskådning som är baserad på föreställningar om att personer med viss hudfärg är överlägsna särsk. om föreställningen att svarta el. mörka personer är underlägsna i något avseende”. Vi kan naturligtvis ha åsikter om svenska språket, men enligt min uppfattning så är det Svenska Akademien som ansvarar för normeringen.