Så jag pratar med Sverigedemokrater. Jag känner flera stycken. Några som jag är säker på, andra som jag starkt misstänker.

Och de är faktiskt trevliga. Jag vill säga det, för en gång skrev jag i en artikel att så sällan är fallet, och orden lyftes till ingressen av tidningen ifråga, och det kändes lite trist påhoppigt. Naturligtvis är inte alla inskränkta deplorables. Men de som hör av sig till mig är i regel rätt aggressiva. De som skriver i grupper är det också.

Partiets främsta företrädare, partiets politik och partiets motioner står för nyfascism, främlingsfientlighet, och då främst muslimhat och hat mot folk från Mellanöstern och Afrika, och för slutenhet. Man sprider förvrängd statistik för att sätta skräck i människor och man har en absurd fixering vid vem som får räkna sig som svensk. Dessutom hatar man feminister och vill inte sällan peta tillbaka kvinnor till en underordnad position, och ungefär hälften tycker illa om HBTQ-personer eller står åtminstone inte upp för gruppens rättigheter.

Det är detta som är anledningen till att de vi valt att företräda oss absolut inte ska förhandla med Sverigedemokraterna. Om vi haft direktdemokrati och röstat om varje förslag hade man kunnat göra det, men vi som röstat fram representanter till Riksdagen ska kunna känna oss säkra på att de inte ger efter i frågor som kan dra ner vårt land i en brun sörja.

Vi som tagit ställning mot SD uttrycker oss oftast tyvärr alltför flummigt.

”Vi ska inte prata med SD” låter som om man är rädd för oliktänkande. Ordet som bör användas är ”förhandla”, inte ”prata”. Vi ”pratar” med alla. Vi ”regeringsförhandlar” eller ”budgetförhandlar” inte med SD. Eftersom detta är en tid för regeringsförhandling avstår våra högsta företrädare från att även prata med dem, så att det är klart att inga förhandlingar pågår.

Men vi andra kan förstås prata med sverigedemokrater. Vi BÖR prata med sverigedemokrater. Prat är bra.

”SD är odemokratiska och rasistiska.” Ja, det kan man säga, och ja, det kan man leda i bevis om man börjar med en definition och sedan driver den tesen med olika exempel i en akademisk övning. Jag har själv gjort det på min blogg av och till. Men orden är svepande och möts snabbt med lika svepande påståenden som ”ja men vi vill bara ta emot färre invandrare”, och så blir det rundgång där man pratar förbi varandra.

Jag vill att vi pratar mer och framförallt lyssnar mer. På Facebook, i fikarum, i klubben och i mataffären.

Det är knepigt. Ofta går diskussionerna så här:

”Jag röstar SD på grund av kriminaliteten.”
”Vilken kriminalitet syftar du på?”
”Invandrarna.”
”OK, men kan du precisera vilken kriminalitet som oroar dig?”
”Dödsskjutningarna.”
”Jaha, det är förstås illa. Men du vet att det inte dör fler idag totalt sett än det gjort under tidigare år? Risken att du eller någon du känner blir dödad är alltså inte större än för tio eller tjugo år sedan.”
”Ha! Lev du i din bubbla! Läser du inte tidningarna?!”

Ungefär.

Men jag brukar tänka att för varje människa jag misslyckas med att nå lär jag mig något inför nästa samtal.

Så jag vill slå ett slag för detta med samtal med SD. Vi behöver fler. Många fler. Hela tiden.

Låt detta bli mandatperioden när vi alla pratar med SD.

Utom våra partiledare.