”Jaha nu har en grupp muslimska somalier flyttat in i min trappuppgång en somalisk kvinna trängde sej in i hissen med en väldigt självbelåtet ansiktsuttryck och tittade på min morsa som att hon var bättre än henne. Så jag tände till och sa vad fan glor du på? Ingenting sa hon och tittade ner. Vadå ingenting!?!? sa jag förargat. Så sa mamma att jag skulle lugna ner mej. Alla jag känner vet att jag hatar muslimer mer än nått annat. Hade stor jävla lust att rycka av henne slöjan ge henne en fet käftsmäll. och skrika i hennes ansikte att hon ska anpassa sej till Sverige. Mår också krig idag av andra anledningar jag vill fan flytta ifrån det här jävla kaossamhället. Förslag på fina platser där jag inte ser muslimer? Polen har jag hört ska vara fritt ifrån muslimer. Hur fan har det blivit såhär. känner en stor sorg.”
Jag skriver De rädda svenskarna som en serie där jag okommenterat lägger upp citat jag hittat i min research bland Sveriges nationalister. Jag vill med detta visa att det inte är rasismen som är det stora problemet, utan den stora skräcken för muslimer. Trots att muslimerna idag bara är några procentenheter av vår befolkning, och flertalet dessutom är sekulariserade, finns en stor grupp nationalister som anser att vi är på väg att ”islamiseras” och att muslimerna snart tar över Sverige.
Hur kvinnor ska klä sig har alltid varit en samhällsfråga av enorm vikt, eftersom män inte kan förväntas hantera sin egen sexualitet, och riskerar att gripas av våldsamma lustar vid blotta åsynen av kvinnlig hud. Kvinnor måste därför ansvara för männens oförmåga att kontrollera sig genom att skyla sig.
Att samhället styr upp kvinnors klädsel har därför blivit en fråga för dess ledare, och då inte minst religiösa företrädare.
De abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam har alla velat drapera sina kvinnor i olika sorters tygstycken. Men den stora skillnaden mellan Jesus och Muhammed i detta sammanhang är att Jesus var en filosof, som på flower power-maner resonerade i metaforer. De konkreta påbud han yttrade var få. Judiska kvinnor täckte håret på Jesu tid, men han hade inga direkta egna tankar runt det. Aposteln Paulus uttryckte att kvinnor borde ha slöja under gudstjänsten – det är allt som står om detta i Nya Testamentet. Därför har kristna kvinnor gradvis droppat våra slöjor, även om många kristna varianter fortfarande inte vill se kvinnohår i kyrkor.
Muhammed, däremot, hade föreskrifter för allt, inklusive hur man går på toaletten. Han reglerade därmed även kvinnoklädsel, vilket är anledningen till att det femhundratalsmode som även användes av judar och kristna nu lever kvar inom islam.
Men i andra änden av slöjdiskussionen finns den om huruvida vi ska täcka resten av kroppen, och där finns ett sammelsurium av skuldbeläggning, förväntningar, utnyttjande och frigörelse.
En kvinna som bär en urringning kan göra det för att hon är objektifierad, och för att hon tror att hon måste attrahera män för att ha ett värde.
Hon kan också göra det för att hon är frigjord och skiter i konventionerna, likt Erin Brockovich.
Utan att veta mer om kvinnan kan vi därför inte avgöra om svällande, bara bröst och korta kjolar är ett uttryck för underkastelse eller frigörelse.
Det är precis samma sak med kvinnor som i väst bär slöjor.
Det kan vara en konsekvens av tvång och konventioner, men också av självständighet.
Underkastelse eller trots.
Så hur ska vi behandla kvinnor som enligt vår mening täcker för mycket eller för lite av sin kropp? Ska vi ta det säkra för det osäkra och visa vårt förakt genom att vägra dem anställning eller genom att tilltala dem nedlåtande eller rentav utgå från att de är idioter, slampor, förtryckta? Ska vi göra som våra förfäder och som fransmännen, och reglera kvinnoklädsel i lag?
Eller ska vi kanske inte utgå från någonting förrän vi vet mer?
Det är skillnad på vad man får göra enligt lag och vad som är allmän hyfs och hänsyn.
Jag har inte mycket till övers för Muhammed-karikatyrerna. De fyller så uppenbart bara ett enda syfte, och det är att reta människor genom att förstöra något som är viktigt för dem. Attacken resulterar i att de mest lågutbildade och fanatiska utsätter den som triggat dem för oursäktliga hot och angrepp. Men den har också till följd att även de som är sekulariserade och normalt inte särskilt troende känner sig kränkta och illa till mods – just på grund av syftet. Människor som varit muslimer och nu egentligen är mer eller mindre ateister känner sig också angripna. De bryr sig inte om den religiösa aspekten, men de inser att det underliggande syftet är att förnedra, och sedan glatt hånskratta åt de uppretade, när de likt en förvirrad Don Quijote går till motatack.
Nej, Vilks, jag vill inte förbjuda någonting. Jag respekterar det fria ordet. Du har rätt att sprida dina alster. Du har rätt till juridiskt skydd mot dem som vill dig illa. Du har rätt att se dem som förföljer dig bli fängslade, och du har rätt att tycka att du är en martyr för det fria ordet.
Det hade varit en sorts skillnad om du givit dig på en rad olika parter, såsom makthavare, kristna och skåningar, och muslimerna bara varit en del i en arsenal av påhopp. Då kan jag se en poäng i att inte en grupp ska vara fredad.
Men så är det inte. Du håller dig till en och endast en grupp.
En verklig konstnär ser att det är en skillnad i att provocera med risken att någon blir kränkt, och att bara kränka för att jävlas med redan utsatta. Anser jag. En verklig konstnär låter konsten visa vägen – inte den politiska övertygelsen.
Så för mig är du en patetisk hatare som gjort dig ett namn på att kränka utsatta människor. Inget annat.
Nu har, med en sorts karmatisk elegans, raka motsatsen inträffat, i form av flaggbränning.
Det går att på punkt för punkt dra paralleller mellan karikatyrerna och flaggbränningen.
Syftet är att mobba och trakassera. Syftet är att skapa en känsla av utsatthet hos motparten – i detta fall de svenskar som verkligen älskar sitt land.
Syftet är att säga: ”Du är inte värd respekt. Du förtjänar att bli spottad på!”
Många nationalister är rasister, men långt ifrån alla. En del bara älskar våra traditioner, och där ingår flaggan. Just kärleken till vårt land är den positiva delen av nationalismen. Uteslutandet av dem som inte stammar härifrån är den negativa. Att ifrågasätta uteslutandet är alltid rätt, men att ge sig på deras kärlek är lågt och ruttet.
Jag som definitivt inte är nationalist blir, liksom de sekulariserade muslimerna, ändå förbannad över påhoppen på mitt lands främsta symbol. Inte så mycket att jag hade orkat göra något åt det dock, för man kan välja att skita i dem. Men likväl blir jag lack.
Och precis som Muhammedkarikatyrerna skapar flaggbränningen ökade spänningar, och en ökad polarisering.
Nationalisterna får nu rätt i sak. Alla är ute efter dem. Syftet är att ta ifrån dem det de håller kärt.
Och precis som med karikatyrerna går de argaste fundamentalisterna till motattack, med dödshot och hela paketet.
De som tillhör flaggbrännarna och de som tillhör karikatyrälskarna är naturligt nog helt oförstående till den andra partens rätt att vara förbannad. De går snarare igång på den. Motpartens ilska är ju målet.
Men vi som inte är förblindade av hat och avsky måste inse att detta i grunden är exakt samma fenomen, och att bristande respekt aldrig kan skapa något gott och hållbart.
Vägen mot ett bättre samhälle måste gå genom förståelse och respekt.
Jag plockade kommentarerna bredvid från en sida för dem som säger nej tack till moskéer, som jag följer som en del av min research för Cuprum. De ligger under en bild på Abdelhak Lahouaichri i en artikel i Smålandstidningen. Han vill hitta en lokal, som kan fungera som samlingsrum för fredagsbön för muslimer i Ljungby. Det är ingen fullskalig moské han begär i nuläget – han vill bara hitta en plats. Han ber heller ingen om hjälp med hyra. Han bara berättar om sin tanke. Det borde vara så harmlöst. Och hade det varit en buddhist som gjort likadant hade helt säkert ingen reagerat.
Men nyckelordet här är ”moské”: Muslimernas distribuerade Death Star, som de bygger enbart för att kunna förinta oss andra, och ta över världen.
Kommentarerna är för sammanhanget ganska normala. Det är så här det ser ut i nationalistiska kretsar. Det finns i skrivande stund totalt 173 stycken. Jag kunde inte hitta en enda positiv eller ens ifrågasättande.
Av alla dessa rasande människor bor sannolikt ingen enda i Ljungby. Att Abdelhak Lahouaichri hyr en lokal att samla andra muslimer i kommer inte på något sätt att störa deras vardag. Men så känner inte de som kommenterar.
De är kränkta. De är fråntagna någonting. Och Abdelhak Lahouaichri representerar Det Onda, och kommentarerna blir en sorts hatiska, förtvivlade rop på hjälp. När han potentiellt ber sin fredagsbön ihop med andra muslimer trasas deras tillvaro sönder, och något vackert och ädelt försvinner för alltid.
Jag har lagt mycket kraft under flera år på att förstå den svenska nationalismen, som även är groplats för muslimhatet.
Två delar måste finnas på plats för att den här sortens hat och skräck ska kunna frodas.
Det ena är ett bristande intellekt. Jo. Det låter brutalt. Men det är ett faktum att den som är läser böcker och tidningar, och som har en kapacitet till logiskt tänkande som ligger på eller över genomsnittet, hade ganska snabbt följt länken till ursprungsartikeln, och konstaterat att detta handlar om en man som vill hyra ett rum till sig och några till i en liten ort i Småland. Det är inget under att SD nästan helt saknar akademiskt utbildade i alla led. Jag vill absolut inte påstå att man måste ha en universitetsutbildning för att vara intellektuell, för jag känner många icke-akademiker som är både belästa och analytiska, men det omvända gäller. Det är svårt att genomgå en universitetsutbildning utan att förstå de grundläggande principerna för kritiskt tänkande. Sverigedemokraterna har enligt valundersökningar lägre utbildning än Sveriges genomsnittlige invandrare, och de ligger ganska långt under samtliga övriga partier. Visst. Det finns undantag, som t ex lärarutbildade Jomshof, och förstås Jimmie Åkesson själv.
Men då kommer vi till den andra förutsättningen, som är att den hatande vistas i en miljö som är okritisk, där den här sortens tankegångar accepteras. Själv gör jag det inte. Jag har vänner från många olika delar av livet – genom mina olika anställningar, genom mitt skrivande, från grannskap, föreningar och skolor, egna och barnens, och jag känner ingen som, åtminstone öppet, skulle uttrycka den här sortens hat. Mina vänner och bekanta befinner sig längs hela skalan, från V till KD, men den här sortens tankefigurer finns inte på deras horisont.
För att skapa en nationalist måste föräldrarna på något sätt ha misslyckats med att lära ut det mest grundläggande: att alla människor har rätt att tro på vad de vill, så länge de inte skadar andra. De måste dessutom ha misslyckats med att begripa sig på mekanismerna bakom kristallnatten, där människor trakasserades enbart på grund av sin etnicitet och religion.
De måste ha vänner och ett sammanhang där nationalisternas bisarra argumentation fått fäste, därför att där saknas motsägare. Därför att där saknas självständigt, kritiskt tänkande.
Slutligen finns en förutsättning till, och det är en bristande empati med den som är olik. Det är faktiskt så att många nationalister, och till och med rasister, faktiskt kan vara synnerligen empatiska och dela bilder på plågade katter och antimobbningskampanjer, och de älskar förstås sina familjer lika mycket som vi andra, men de har en förmåga att dra en linje runt sina gelikar (och vissa djur) och säga att den som finns utanför denna linje kan dö.
Gäller detta då verkligen alla nationalister? Har samtliga en empatistörning?
Nej. Självklart inte. Så därför finns det en sorts hopp. De klarar att hata genom att dehumanisera muslimer och andra hatobjekt. Många kan snabbt nämna en muslim de känner, som ”inte är som andra”. Varför då? Jo, för att de känner vederbörande. Just Achmed är schysst. Det är alla övriga det är fel på.
Vad som skulle kunna förändra är möten där de kan förstå att muslimer, flyktingar och invandrare i övrigt är som vi andra. Att det inte finns någon mästarplan att ta över väst, men att den som precis fått sin tillvaro uppryckt genom att tvingas flytta till ett land som känns extremt främmande söker en grund att stå på, innan den är trygg nog att nyfiket ta reda på mer om oss andra, som redan bor här. Så gör även vi svenskar när vi utvandrar. Så gör alla. I tider av otrygghet är vi alla religiösare än någonsin, men när vi har fotfäste kan vi välja själva vilken grad av andlighet som passar oss. Därför finns det för de flesta av oss inget hotfullt i att Abdelhak Lahouaichri vill träffa andra muslimer i en lokal. Be. Äta traditionell mat. Umgås. För vi ser honom som en människa som vill hitta ett sammanhang han känner sig trygg i. Med sina gelikar och sin gud. Vi behöver inte hindra honom från det, utan vi inser att han kan leva och trivas i Sverige med oss andra utan att sluta känna samhörighet med sina rötter.
När jag läser den nedersta kommentaren ovan, skriven av Jessica, känner jag en oförmåga att förstå och en rädsla. Vad menar hon egentligen? ”Om en fredagsbön hade hjälpt …”. Hjälpt mot vad? ”Länder i krig” – är det ”muslimska” länder? Tror hon verkligen att över en miljard muslimer världen över krigar hela tiden? Och så det där med att vi inte kan behålla vår svenska kultur, som är så typiskt: Det bor lika många katoliker som muslimer i Sverige, och buddhister är den religiösa grupp som ökar klart mest i Sverige, men dem nämner ingen. Hinduer, judar, new age-anhängare och olika andra kristna varianter är heller inte hot mot vår kultur. Det är enbart islam som är på väg att slå sönder Astrid Lindgrens Sverige.
Jag har skrivit om det förut. Antirasismen har på något bisarrt sätt copyrightats dem som står ganska långt till vänster, och alla övriga partier och väljare står tafatt vid sidan om hela diskussionen och rycker på axlarna. På många sätt är det förstås bra att någon i alla fall gör något, men ibland leder det till en polarisering som faktiskt kan vara kontraproduktiv.
Vägen mot ökad tolerans i Sverige går inte genom att hata tillbaka, utan genom att slå in kilar av tolerans i intoleransen. Att lyssna, att förklara och att mötas.
Att föda barn naturligt betyder att i princip varje gång en barnmorska tittar in i förlossningsrummet får man också en hand uppstoppad i Det Allra Privataste.
”Jepp. Du är öppen för sex fingrar.” säger handens ägare. ”Förut var det bara fem. Det går framåt!” Och så kämpar man på lite till.
Fingrarna betyder centimetrar, och de ska upp till tio innan barnets huvud, som är tio cm * pi i omkrets, kan ta sig ut.
En gång berättade en barnmorska för mig att hon haft en kursare som hade så liten hand att fingrarna inte nådde ända in till livmoderstappen, och därmed inte kunde mäta. Detta hade ju säkert reducerat handens innehavares möjlighet att jobba på en förlossning avsevärt. Hon hade dock insett detta i tid, och hoppat av studierna.
Att ha ett handikapp betyder dock inte normalt att man inte kan få jobb. Det finns en förväntan från oss alla i samhället att en arbetsgivare gör vad den kan för att omplacera eller underlätta för den som av någon anledning inte klarar att utföra det arbetet normalt kräver. Först när alla möjligheter är uttömda sägs den handikappade upp.
Men av den förståelse för fysiska handikapp som genomsyrar hela vårt arbetsklimat spiller inte en enda droppe över när det gäller religiösa ställningstaganden.
Jag vill vara tydlig med att jag ser problemen. En barnmorska på en mödravårdscentral ska kunna vägleda den som är gravid men tveksam till ett bra beslut som utgår från den gravidas egen önskan. En barnmorska på en mindre förlossningsklinik kan vara den enda tillgängliga när en abort ska utföras, och att hon inte kan delta blir då ett problem för den som är ansvarig för arbetsfördelningen.
Den som har ett kundnära arbete ska kunna agera på ett sätt som är förenligt med västerländsk tradition, och då ingår att kunna ta sina medmänniskor i hand.
Jag tycker därför inte att vare sig barnmorskan eller den kvinna som vägrades jobb på ett äldreboende är diskriminerade och ska ha skadestånd för att de inte fick sina anställningar.
Men detta sagt är det ändå märkligt vilket hat dessa människors ställningstagande piskar upp.
Jag kan bara dra den slutsatsen att det är det sekulariserade samhällets förakt mot religion det handlar om. Vi har börjat likna religiösa ställningstaganden med vidskepelse. Den som rättar in sin tillvaro efter vad en gud kan tänkas vilja har samtidigt visat sig lämna hela sitt sunda förnuft hemma, och förtjänar därför att stötas ut. Skulle vi börja acceptera den sortens val finns en risk till en återgång till det samhälle vi precis lämnat bakom oss, verkar man resonera.
Mitt eget etiska ställningstagande sedan 21 år är vegetarianism. Och även om det absolut finns många som mer eller mindre rakt ut påpekar att det är urbota fånigt att inte äta kött finns en helt annan respekt för det valet – för det är inte religiöst, utan har en någorlunda saklig grund: hälsa i vissa fall, djurens rätt i mitt fall.
Jag begriper att jag inte kan jobba som kock, om jag nu hade velat det. Men jag har ganska svårt att tro att någon skulle neka mig jobb som exempelvis servitris bara för att kocken kanske någon dag är täppt i näsan och kan komma att behöva låna någon annans smaklökar. Jag har svårt att tro att mina kunder skulle vägra låta mig hålla en vinprovning för att jag inte kan/vill provsmaka bourgognen till biffen. När det finns förståelse för ett ställningstagande finns också samma vilja att acceptera en smula eget krångel som den handikappade möter.
Nej, jag vill inte ändra några lagar. Jag vill inte att etiska eller religiösa ställningstaganden ska jämställas med handikapp, så att man ska kunna kräva särbehandlig. Ett religiöst ställningstagande är ett val, och ett handikapp är inte ett val. Det finns absolut en skillnad.
Däremot skulle jag önska någon sorts vilja att mötas halvvägs. Den kvinna som inte tar chefen för äldreboendet i hand, men som ändå kan byta blöjor på äldre män, borde kunna få jobbet. Den som inte vill utföra aborter ska inte jobba på en mödravårdscentral, men borde kunna få anställning på någon av de större förlossningsklinikerna, som idag är underbemannade. Låt vara med lägre lön än de mer flexibla kollegorna, för att kompensera för det schemaläggningsproblem hon skapar.
När det finns en förståelse för ett val, som t ex vegetarianism, uppträder samtidigt en vilja att hitta lösningar. När det finns ett förakt för valet blir även långsökta problem en giltig ursäkt att stöta bort.
Det jag önskar är att religiösa val möts av lite mer förståelse och respekt.
Just Lucia är en sådan svensk tradition som nationalister håller extra kär. En ny tradition har blivit att hata alla som överhuvudtaget petar i denna gamla tradition. Och den gamla traditionen är uppenbarligen att pepparkaksgubbar och tomtar ska vandra med Lucia.
Förra året vet vi hur det blev.
Först var Sveriges Lucia svart, och det blev ramaskri. Man var ”inte rasist, men” alla vet ju att den riktiga Lucia är blond och blåögd.
Sedan fortsatte det med att en lärare deklarerade att det inte skulle vara pepparkaksgubbar i tåget i hennes klass. Varför går åsikterna isär om – enligt henne för att barnen fått välja, och enligt en mamma för att läraren var rädd att förolämpa färgade. Den rätta versionen var enligt Sveriges alla nationalistiska media den andra – de visste bestämt att läraren ljög. Det fanns ingen möjlighet att mamman missförstått läraren, utan nu skulle hela Sverige plötsligt rensas på pepparkaksgubbar av hänsyn mot dem som inte är vita. Än idag dras detta brott mot Genève-konventionen upp, trots att det gått ett år.
I år har det nu börjat i Jimmie Åkessons grannhemkommun Bromölla. Man skulle bara ha tärnor och stjärngossar i tåget för treorna. Detta är i sig inte särskilt konstigt. På dagis brukar alla barn få vara allt de vill – även Darth Vader om andan faller på – och sedan blir det mer och mer uppstyrt ju äldre barnen blir. Det vill säga tåget blir anpassat efter estetiken och publiken. Jag har varit med om åtskilliga Lucia-tåg för både mig själv och mina nu vuxna barn där det varit bestämt hur man ska klä sig.
Men nationalistmedia ”rasar”, för att använda ett populärt verb. Och i detta fall är de verkligen rasande. För de vet minsann att detta har inte med traditioner och estetik att göra, utan det är en anpassning till …
… islam.
Jo ni hörde rätt.
Det är muslimerna som kommer hit och kräver att vi ska ändra våra tusenåriga luciatåg innehållande pepparkaksgubbar och tomtegubbar till att enbart omfatta det kristna helgonet Lucia och hennes vitklädda sällskap.
För så firar ju muslimer Lucia världen över. Eller hur?
Jag påstår följande: De ljusbruna inte-rasist-men-hatare som nu ”rasar” är oallmänbildade. Det är ett brutalt ord, men det är ändå korrekt. De har ingen koll på vare sig religion eller historia.
Och det räcker inte. De saknar också förmåga till kritiskt tänkande. Till reflekterande.
Och vi kan skaka på huvudet åt dem, men vi måste förstå dem för att kunna hantera det läge Sverige är på väg in i. Det handlar inte längre om bara pepparkakor och ”rasande” föräldrar.
Dessa människor är många, de är arga, de känner sig ignorerade, och de är av samma skrot och korn som förde Hitler till makten.
I socknarna på landet fanns bara en lokal som rymde alla, och det var kyrkan. Den användes därför inte enbart till predikan, utan även som möteslokal och för andra, större händelser, såsom skolavslutningar. Men Sverige sekulariserades gradvis, och i takt med att nya möteslokaler byggdes, folk flyttade till städerna, och religionen fick allt mindre betydelse förlades också skolavslutningarna till andra platser. Mina avslutningar på 70-talet ägde rum på skolan. Aldrig i någon kyrka.
Vi har sedan länge gemensamt beslutat att skolan ska vara ickekonfessionell. Därför väljer de flesta rektorer idag att antingen ha skolavslutningar på skolan, eller också ha dem i kyrkan, men utan välsignelse av någon präst. För mig spelar det ingen större roll, men jag känner ateistiska föräldrar som absolut inte vill att barnen blir välsignade, och det är en ståndpunkt jag verkligen respekterar.
Men för nationalister är skolavslutningar utanför kyrkan ett bevis på att muslimer kommer hit, kräver att vi ska ändra våra traditioner, och att vi svenskar viker oss. Det fanns knappt en muslim i Karlstad eller övriga Sverige på 70-talet, och de muslimer som bor här idag är sällan tillräckligt röststarka för att författa skrivelser till rektorer och ordna upprop på skolor, men det spelar ingen roll. Det är deras fel i alla fall.
Ett helt annat upprop i dagarna handlar om de sydsvenska skolor som serverat halalslaktad kyckling som skolmat. Halalslakt av kyckling är enligt uppgift identisk med standardslakt, med den skillnaden att kycklingen är vänd mot Mecka, och en välsignelse läses upp när den slaktas.
Jag är medveten om att halalslakt i sin rena form är bestialisk. Jag är vegetarian sedan över 20 år enbart på grund av att jag inte vill att djur ska dö för att jag ska äta, och jag vill verkligen inte se sådant i Sverige. Men för kycklingar är bönen den enda skillnaden. Nötdjurs slaktmetod är annorlunda, men de bedövas helt i Sverige och Danmark, och enbart sådant kött har använts i Sverige. Enligt lantbruksverket är metoden tillräckligt smärtfri. Huruvida detta stämmer kan jag inte vara helt säker på, men det kan inte de arga föräldrarna heller.
Det skrivs protestlistor, görs anmälan till skolverket, diskrimineringsombudsmannen och jordbruksverket, och föräldrar skickar nu med brev till skolan där det står att barnen inte ska äta halalslaktat kött, utan hellre vegetariskt.
Det riktigt ironiska är det är samma föräldrar som kräver konfessionella skolavslutningar i kyrkan och ickekonfessionella skolmåltider.
Ergo:
De som vill ha ickekonfessionella skolavslutningar har inte rätt att kräva att deras barn inte ska bli välsignade
De som vill ha ickekonfessionell skolmat har rätt att kräva att kycklingen inte ska bli välsignad
Ur detta följer att det är OK att välsigna barn, men det är inte OK att barn äter kycklingar som är välsignade.
Det hade varit komiskt, men skrattet fastnar i halsen.
För det finns inte en enda facebookgrupp, inte en enda namninsamling, inte en enda uppvaktad lokalpolitiker, där muslimer kräver att hela skolor ska avstå från griskött eller skolavslutningar i kyrkan. Det finns bara ensamma föräldrar med åsikter om sina egna barns skolgång. Ingen muslim i Sverige har någonsin begärt att svenska barn ska sluta äta griskött eller avstå från att sjunga nationalsånger eller psalmer eller från kyrkobesök.
Vad som däremot finns är svenska föräldrar – många, förenade föräldrar – som av allt att döma hetsar sina barn mot sina klasskamrater.
Som säger:
”Det är Fatimas föräldrars fel att du inte får ha skolavslutning i kyrkan. Hade inte de kommit hit till Sverige och krävt hade du fått ha det.”
”Det är Achmeds fel att du måste äta vegetarisk mat. Hade inte han krävt halalslaktad kyckling hade du fått riktig kyckling istället. Nu får du inte det – tänk på det när han sitter och tuggar på sin lunch och du käkar din äckliga kikärtsbiff.”
”Det är deras fel. Muslimernas. De kommer hit och tar över vårt land med sina krav.”
Hur mår Fatima och Muhammed i Svedala? Hur mår alla andra muslimska barn som får bära skulden för att våra stackars svenska barn tvingas äta grönt och går miste om kyrkbänkarnas magiska julefrid? Som anklagas för att komma hit och kräva. När de egentligen borde vara tacksamma över att få vara födda i ett land som inte var deras föräldrars hemland. Över att få stanna här istället för att bli ”hemskickade”.
Så i alla hatiska upprop: Vem tar hand om dem?
Vem bär ansvaret när de går hem med en klump i magen?
I Lukas-evangeliet berättar Jesus om mannen som blivit överfallen av rövare.
En präst gick förbi, men lät honom ligga.
Då kom en samarier, som egentligen inte alls var av samma folk som den skadade, men han hade ett gott hjärta. Han vårdade den skadade, och såg till att han blev frisk. Samariern älskade sin nästa som sig själv.
Sverigedemokraterna samlar sina styrkor inför kyrkovalet – tydligen med viss framgång. Jag har läst deras manifest.
Där står bland annat att kyrkan ska prioritera om sina hjälpinsatser. Det är inte längre behovet av mat, medicin skola eller vård som ska styra. Det är istället ursprunget och religionen.
Först ska vi nämligen hjälpa svenskar. Om vi prompt ska göra något för utlänningar ska de vara kristna. Ur SDs synvinkel får man ju säga att det är strategiskt smart, för om svältande av fel ras eller religion vägras hjälp blir de ju färre som kan komma hit och förstöra vårt fina land.
Borde det inte finnas någon sorts förbud mot att citera bibeln om man är så fruktansvärt oallmänbildad att man tror att termen ”cancersvulst” används i två till nära fyratusen år gamla skrifter?
Karln borde slängas ut ur kåren för att vara mer än lovligt puckad.
”Jag vet inte vilken rad och vers, kapitel eller del
Men nånstans här i står det det är bögarnas fel”
Samtidigt som Obama jobbar för fred i Israel och en ökad tolerans mot islam från västvärlden driver främlingsfientliga krafter på för att öka misstron mot religionen och alla dess utövare. Det spelar ingen roll att de allra flesta av de hundratusen svenska muslimerna faktiskt inte är mer troende än den etniske svensken är kristen.
Den som liksom jag läser artikelkommentarer och bloggar måste känna hur de verkar finnas där överallt – muslimhatarna som vill upphäva vår trosfrihet genom att helt sonika slänga ut alla som säger sig vara muslimer ur Sverige.
Jag tror och hoppas att de inte är så många, utan bara ovanligt flitiga kommentatörer.
För alla oss som i många år känt muslimer både i och utanför Sverige känns detta anti-islamhetsande fullständigt bisarrt och verklighetsfrånvänt. Att ett parti vars partiledare tydligt och bestämt kallar alla Sveriges muslimer för ”vårt största utländska hot” lyckas ligga och balansera runt 4% är inte smickrande för oss svenska medborgare.
Jag har försökt få kläm på vad som är det stora problemet med just islam. Några punkter dyker upp ofta:
Det finns terrorister som är muslimer
Det finns inget kärleksbud i islam
Några muslimska länder tillämpar Sharia-lagstiftning
Vi tar och plockar punkterna en och en.
1. Det är ingen idé att sticka under stol med att det finns muslimska terrorister i världen. En anledning är att i vissa länder – tänker då främst på Afghanistan och tidigare Algeriet – finns ingen riktig skola. De enda utbildade är mullorna, och när ett barn får lära sig att det enda viktiga är Guds vilja, istället för att få lära sig vetenskap, kärnämen och etik skilt från vilken religion som helst, fortsätter begreppen gärna att vara ihoprörda resten av livet.
Det var inte särskilt länge sedan hela Europa indirekt styrdes av präster, och unga kristna entusiaster kunde skickas att begå i stort sett vilka brott som helst i kyrkans namn. Den som tror detta är ett typiskt muslimskt fenomen har ingen historia.
Det är viktigt att skolor är helt fristående från religiös påverkan. Jag fick själv be morgonbön och sjunga psalmer så sent som på 70-talet, och jag tog ingen skada av det, men det är bättre att dra linjen vid nolltolerans.
2. Alla de fem stora religionerna har ett kärleksbud, dvs en anmodan att älska din nästa. Jag vet inte var denna skröna om att islam skulle sakna detta kommer ifrån – ibland har jag frågat – men det verkar som om idén kläckts av någon vid okänt tillfälle och sedan fått eget liv.
Tesen att just islam till skillnad från de andra religionerna skulle sakna kärleksbud används för att få islam att framstå som i grunden mindre civiliserad än andra religioner.
3. Att några muslimska länder, som Iran och Saudiarabien, tillämpar Sharia-lagar är inte förenligt med västerländsk syn på rättssystem. Lagar ska skapas efter vad som är bäst för individerna i landet, och inte efter vad en gud kan tänkas förvänta sig av oss.
Även här är det viktigt att minnas att i princip alla länder för inte länge sedan byggde sina lagar kring den statsbärande religionen.
Det svåra är att i ett land där en religion är dominerande blir det naturligt att en ibland stor del av befolkningen vill att religionens regler ska lyftas till lag, och är lagarna satta av en demokratiskt vald regent blir gränsen mellan rätt och fel lätt grumlig.
Det blir tydligast och felast när en människas brott mot en gud, till exempel hädelse, straffas av ett polisväsende.
Så är det därför svårt att säga att irländska lagar mot abort är att jämställa med Sharialagar, eftersom abortmotståndarna alltid kan hävda att det är det ofödda barnet man bryr sig om, inte påven och Gud.
Däremot finns ett annat, bättre exempel på att även den kristna världen går över gränser när man sätter Guds väl och ve före sina invånares. Manilas borgmästare förbjuder hjälporganisationer att dela ut preventivmedel bland fattiga människor som lever på soptippar med dussintals svältande barn i varje familj. Det finns inget rationellt, individknutet skäl till detta, utan det är för att det i första mosebok står att Onan spillde sin säd på marken, och för detta blev han dödad av Gud.
Enbart därför tvingas 25-åringar föda sitt åttonde barn i skjul utan vatten till ett liv på en soptipp utan skola, mat eller ens kläder.
Det är ingen religions fel, och det är verkligen inte den normale utövarens fel, att några knäppjökar använder sin makt till att tvinga andra att leva efter regler som skrevs när människor red på åsnor.
Alla de fem stora religionerna började som vackra, hoppingivande vägar mot rikare, lyckligare liv. Alla fem hjälper fortfarande människor över hela världen att känna framtidstro och trygghet. Att det sedan gått fel här och var måste vi hjälpas åt att rätta till.
Vägen dit går genom respekt för varandras val, inte motsatsen.