Jimmie Åkesson fortsätter snurra till det.

I en debattartikel skriver han:

”Sedan 2006 har migrationsverket tvingats överlämna 40 209 ärenden till polisen för verkställande. Av dessa har endast 11 831 verkställts. Det betyder att polisen misslyckas i över 70 procent av fallen. Sett till de senaste tio åren är siffran 75 procent.

Det handlar totalt om nästan 60 000 personer som fått avslag på sina ansökningar men som ändå inte lämnat landet. Sammanfattningsvis kan man säga att det är ungefär varannan av dem som fått avslag på sina ansökningar som fortsätter att vistas i Sverige illegalt.”

Han länkar inte till utredningen, så det finns inga möjligheter att kontrollera hur denna statistik egentligen formulerats och presenterats av utredarna. Varifrån kom siffran 60,000, till exempel?

När det gäller slutsatsen att dessa fortfarande vistas här illegalt blir det ännu snurrigare. Vad man rimligtvis vet är vilka som inte avvisats av myndigheter trots beslut. Huruvida de lämnat landet eller ej är en helt annan fråga. De kan vara kvar, de kan ha rest hem av egen kraft eller de kan befinna sig i helt andra länder.

Jag har förstått att det finns asylsökande som fått avslag och arbetskraftsinvandrare som gömmer sig i Sverige, och jag vill mycket gärna veta vilka de är, hur många de är och varför de är här. Jag vill veta hur de lever och hur tillvaron ser ut för de barn som i vissa fall får gå i skola, i andra fall inte. Men ingenting i Åkessons debattartikel får mig att tro att han vet ett skvatt mer än någon annan om dessa viktiga frågor – om så varit hade han väl vågat visa var han fått sin statistik?

För den som missat det: Här en intervju med BBC där han vränger sig med illa underbyggda siffror och osammanhängande logik blandat med påståenden tagna ur luften och slutligen, när journalisten smulat sönder hans uppgifter, säger ”I usually tell the truth”.

Sure. We trust you.

Tillägg 30/3 18:47 : Billström verkar ha dragit samma slutsats.

Det är bra att AB granskar SD. Det går åt. Kommentarerna till artiklarna vittnar om djup upprördhet i deras led, som om inte alla andra partiers historia såväl som medlemmar granskas kontinuerligt. Det har gnällts mycket på medias ointresse, men nu när det skrivs är det inte heller bra, anser många.

Tyngdpunkten på vad partiets representanter sagt är helt rätt. Historiegranskningen är visst också relevant, men jag skulle vilja se mer av intervjuer, och då inte bara av JÅ utan även av partiets andra representanter.

Det finns nämligen ganska många frågor där partiets representanter velar runt, och det kommer de undan med tack vare medias utfrysning.

Ett sådant är HBT-rättigheter, där bland andra partisekreterare Björn Söder givit uttryck för åsikter som betydligt ligger närmare amerikansk ultrahöger än 98% av svenska folkets.

Jag är också synnerligen förundrad över att ingen seriös skribent vad jag sett kommenterat SDs krav på minskad anhöriginvandring. Idag får enbart minderåriga barn och äkta makar komma till Sverige på detta sätt, och den största delen, 71%, av anhöriginvandrarna består av svenskar som skaffar sig icke-svenska partners. Flyktingars anhöriginvandring är bara 27%, se Migrationsinfo.

Detta enorma hot som SD målar upp handlar alltså om ca 10,000 personer om året, dvs en promille av vår befolkning.

Ändå florerar en vitt spridd uppfattning om för varje flykting som kommit hit får hela dennes släkt bestående av fastrar, kusiner och mormödrar komma hit, och våra skattepengar ska betala deras pension. På egna siter sprids dessa påståenden vilt, och enligt principen höna-av-fjäder förstoras siffrorna varje gång, eftersom SDs sympatisörer ganska sällan hört talas om begrepp som ”kritisk källgranskning”.

Ingen säger emot.

Varför?

Det går inte att tiga ihjäl dem, som jag skrivit många gånger förut. Det går heller inte att mobba ut dem genom att till exempel skriva ”rösta inte på SD” på löpsedlar med stora bokstäver på valdagen.

Vägen mot ett icke främlingsfientligt Sverige går genom att peta hål på hatbubblorna och fylla dem med fakta.

AB, SvD, SvD

…som inte funnits mer hade jag säkert velat se Mattias Flink ruttna och dö i fängelset. Men det var det inte.

Jag känner bara empati för en man vars medvetna svartnat under en kort stund, och som då utförde det ofattbara och sedan fått leva med skulden och anhörigas hat i alla år.

Det måste finnas en väg ut för alla.

En framtid, om än oglamorös. För Annika Östberg såväl som för Mattias Flink.

En väg till förlåtelse.

SvD