I en tårdrypande ledare med rubriken Fattiga föräldrar måste ha råd att fira jul skriver Eva Franchell om underhållsbidraget, som på grund av elaka Alliansen inte höjs, och därför går barn utan julklappar – trots att det inte skulle införts förrän förste januari.

Hon har den retoriken, Eva. Sällan eller aldrig kommer hon med fakta – istället tar hon fasta på extremfall som vittnar om yttersta nöd, och bygger känsloargument runt det. ”I Sverige ska inte ett par glasögon avgöra om ett barn klarar sig i skolan. Här ska en mamma inte behöva tigga om en enda julklapp till sina barn. Här måste även fattiga föräldrar kunna fira jul.”

Take that, Alliansen!

Nu är ju faktiskt inte underhållsbidraget primärt en samhällskostnad, utan det är icke-boendeförälderns kompensation till boendeföräldern för den extrakostnad barnet medför. Tanken är att barnets kostnad ska delas solidariskt mellan föräldrarna.

Enda anledningen till att det blir en samhällskostnad är att samhället träder in när icke-boendeföräldern inte har råd.

Den stora konsekvensen av den tänkta höjningen hade blivit att icke-boendeföräldern, normalt pappor, hade betalat mer i underhåll. Det hade skett en förflyttning av pengar mellan föräldrar.

Så låt oss ta ett par steg i sidled.

Det finns två sätt att se på underhåll. Antingen ska man dela barnets kostnad mellan sig, eller också ska det ha en mellan föräldrarna utjämnande ekonomisk funktion, så att den rika föräldern, pappan, liksom bötar till den fattiga, mamman.

Eftersom jag jobbat i en mansdominerad bransch hela livet känner jag rätt många pappor vars exfruar ser underhållsbidraget som ett extra lönetillskott som kompensation för att deras män inte längre betalar alla räkningar. På så vis kan man fortsätta i sitt låglöneyrke och man får ändå del av mannens lön och kan leva enligt nästan samma standard som när man var gift. Jag har sett exempel på män som, under press från Familjerätten, gått med på rent absurda summor i underhåll. Sedan, när de väl skrivit på, kommer de aldrig ur fällan. De kan inte trappa ner i arbetstid, och de kan inte byta jobb, för de måste försörja sina exfruar. Jag har också sett exempel på familjer där mamman vägrar gå med på växelvis boende för att hon måste få underhåll för att ha råd med de kostnader hon dragit på sig. Barnet och pappan vill ha växelvis, men mamman halkar runt med diverse ursäkter, som till slut mynnar ut i att pappans lön är tänkt att betala hennes hyra.

Vad frågeställningen handlar om är alltså att faderns roll som familjeförsörjare upprätthålls genom underhållsbidraget.

Grundfelet här är förstås att kvinnor tjänar mindre än män. Vi gör det av en rad olika skäl – en del självvalda, och andra som en konsekvens av en osund samhällsstruktur. Den måste förändras. Det är allas ansvar, hela tiden.

Men det måste, enligt min mening, vara varje vuxen människas ansvar att försörja sig själv och sina barn. Det kan aldrig vara exets uppgift att betala ens räkningar.

Så för mig ska underhållsbidraget alltid vara en kompensation för barnets kostnad. Barnets kostnad minus barnbidrag/studiebidrag ska delas mitt itu av föräldrarna. Sedan är det varje parts ansvar att fixa sitt liv på bästa sätt och rätta mun efter matsäck.

Det borde också vara varje feminists utgångspunkt, anser jag. Varje tankefigur om att män ska betala kvinnors uppehälle för att de ska kunna överleva på låga löner borde slås bort med emfas. Vi avskaffade sambeskattningen för många år sedan för att den inverkade menligt på kvinnors förvärvsarbete. På samma sätt borde vi nu ta samma grepp på underhållet som extrainkomst för lågavlönade kvinnor.

Det är ett väldigt liv runt vårdnadsbidraget, som ”tvingar mammor” att stanna hemma, men ingen verkar bry sig om att ett underhållsbidrag som har utgångspunkt i mammans låga lön har exakt samma effekt. Tjänar mamman mer får hon mindre av pappan. Därför försvinner hennes incitament att göra karriär och ta ansvar för sin inkomst.

Jag anser därför att hela utgångspunkten för Evas artikel är totalt fel.

Man kan ha uppfattningen att underhållsbidraget ska höjas för att barnets kostnader ökat. Det är inte omöjligt att det är så. Det har legat still i många år, men å andra sidan har även inflationen varit nära noll. Jag går absolut med på en höjning som har en ansats i ökade kostnader. Men då ska någon opartisk myndighet ha räknat fram att det är så. Såvitt jag sett finns inga sådana uträkningar. Höjningen motiveras av empatiskäl.

Det ska självklart finnas stöd i samhället för den som inte har råd. Bostadsbidrag och försörjningsstöd ska se till att barn får både glasögon och julklappar. Jag argumenterar gärna för ett generösare försörjningsstöd, om det är nödvändigt för att barn ska ha råd med glasögon, men såvitt jag förstått är det en utgift Socialtjänsten tar för den som inte har råd. Upplys mig gärna om jag har fel.

Samhället ska stötta de svagaste.

Men våra ex har inte ansvar för att vi kvinnor inte får en lön som går att leva gott på.