Piers Morgan är verkligen inte min favorit
Men att höra honom skälla ut Israels ambassadör till UK för att de mördar barn dagligen och hon ljuger om det är fantastiskt befriande.
Obs hur hon vid flera tillfällen säger ”blood libel”, när han säger att ”ni dödar barn”. Det är en hänvisning till den antisemitiska myten om hur judar ritualmördar barn. Det är så djupt obehagligt att hon använder antisemitism som slagträ mot den helt legitima kritiken.
Fd premiärminister Olmert påpekar att svält som vapen är krigsbrott, och att kabinettet är ”a group of thugs”. Han menar att kriget är ”a war without purpose, without planning and with no chances of success”. En annan fd premiärminister säger att kriget numera bara handlar om ”Netanyahu’s self preservation”. Ytterligare en politiker säger att Israel mördar barn ”as a passtime”.
Detta är alltså ledande israeler,
Israel kommer inte att komma ur detta med omvärldens stöd i behåll, utan att göra upp med sina vidriga dåd. Ansvariga behöver dömas i internationell domstol. Sanktioner tills de backar.
Och sedan en hållbar politisk lösning.
Jag har inte glömt 7 oktober. Ansvar ska utkrävas där också. Om någon medskyldig fortfarande är vid liv.
Vi behöver också prata om Trump i Mellanöstern, för jag har inte sett någon annan göra det.
När någon vinner eller förlorar ett presidentval och det är jämnt finns ofta flera faktorer man kan peka på som var för sig hade kunnat ändra utgången.
En sådan är imo Kamala Harris’ oförmåga att ta ställning mot Israels pågående folkmord. Om vi helt bortser från all moral var det taktiskt dumt. Hon hade inte behövt vifta med Palestinaflagga, men hennes formuleringar även på slutet var apfega. ”Israel has the right to defend itself, and how it does so matters.” Ungefär. Och så lite mumlande om att hon minsann pratade med Bibi – i smyg, typ.
Jag tror inte hon förlorade Palestinaröster till Trump på detta, men jag vet att libs avstod från att rösta på någon av dem. Och det blev ju hennes förlust.
Trump har ju trakasserat studenter och Harvard och i allt väsentligt stått på Israels sida, kan man tycka, men egentligen är jag inte så säker. Bråket med Harvard tror jag handlar mer om att kämpa mot wokeismen. Och jag tror det drivs mer av folk omkring honom, som Marco Rubio, än av honom själv. Det märks på vad han pratar och twittrar om. Detta sagt har han säkert inget emot det. Det är precis den sortens ”sparka på libtards”-retorik magafolket älskar. Men det är inte så att han själv har starka åsikter.
Trump gillar inte Netanyahu, eftersom han var först av alla ledare att gratulera Biden till hans vinst. Och han har aldrig förlåtit honom för det. Småaktigt så det skriker om det, ja, men det kan vara en blessing in disguise.
Lägg till detta Trumps lilla tur till Saudi, Qatar med flera arabländer. Vad hände där när media inte var med? Vad pratade de om? Vad står högst på dagordningen för ländernas ledare? Någon ger dig ett lyxflygplan och förklarar vad hen vill ska hända i en fråga du har makt över men egentligen skiter i … vad blir konsekvensen?
Och nu kommer ironin.
Det kan bli så att Trumps korruption, beundran för kungarna, ovilja mot Netanyahu och allmänna ointresse leder till att Palestina får ett mycket bättre utgångsläge vid de fredsförhandlingar som måste komma än landet haft med Harris.
Jag har inte sett någon uttrycka detta. Det är helt mina egna tankar. Så jag är nyfiken på om ni tror jag har rätt.
Helena Trotzenfeldt 