Vänsterpartiet

Judehat: V vs L
Göran Rosenberg postade nyss ett stycke ur Gulan Avcis intervju i Dagens Arena:

”Det finns inget annat parti som så rakryggat tagit strid mot extremism, mot judehatet, som Liberalerna har gjort. Skulle de rödgröna komma till makten, då tror jag att vi kommer se en farlig utveckling där fler judiska familjer kommer att tvingas packa sina väskor och flytta från det land som varit deras hemland i generationer. Det vore förödande för vår demokrati.”

Så eftersom jag tänkt skriva en artikel om Simona Mohamssons tvära kast mellan olika positioner blev jag nyfiken och gjorde en sökning på hur mycket hon stått upp mot judehatet före valrörelsen 2026. Har hon besökt synagogor, deltagit i organisationer, skrivit debattartiklar, hållit tal, argumenterat från podiet? Gjort något för svenska judar som inte varit reaktivt?

Jag hittade inget sådant initiativ alls.

Så då frågade jag om Liberalerna som parti. Jag undantar regionala och lokala initiativ, reaktiva svar på frågor och fall där L röstat för propositioner. ”Tagit strid” innebär aktiva initiativ på riksnivå.

Och jag hittade två exempel: Liberalerna krävde och fick en riksdagsdebatt om antisemitism och judars säkerhet i november 2023. I maj 2025 krävde partiet ytterligare en sådan debatt. Inget av detta ledde dock till några initiativ som inte redan var påbörjade.

Så då ställde jag exakt samma fråga gällande Vänsterpartiet, och detta trillade ut:
- 2022: V föreslog en nationell strategi för den judiska minoriteten, med argumentet att judiskt liv var alltför osynligt i minoritetspolitiken och behövde stärkas mer systematiskt. Förslaget omfattade också ett långsiktigt stärkande av jiddisch och den judiska minoritetens rättigheter.
- 2023–2024: V fortsatte driva frågor om antisemitism, hatbrott och skyddet för judiskt liv i motioner och riksdagsdebatter.
- 2024: V hänvisade till sitt tidigare krav på en nationell strategi och välkomnade att regeringen gått vidare med arbete på området.
- 2025: V föreslog 60 miljoner kronor mer än regeringen till genomförandet av den nationella strategin för att stärka judiskt liv.
- Sammanfattning: Före 2026 hade V en dokumenterad nationell meritlista av egna initiativ särskilt inriktade på judiskt liv i Sverige, inte bara allmän antirasism eller stöd till gemensamma regeringsåtgärder.
Så jag vill nu betona att denna jämförelse mellan V och L är precis i sin linda, och jag kan ha missat massor. Jag uppmanar er alla att korrigera mig om jag är orättvis.

Men om det stämmer påminner detta närmast om när Donald Trump skriker ”No one has done more for black people / Israel / the military / veterans / Christians / evangelicals / religion / Puerto Rico / farmers …” Inte nog med att det är lika bombastiskt – det är också lika falskt.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Rasism

Följ diskussionen på Facebook:
2026-09-14
Stolt över mitt fosterland

Vaknar ofantligt stolt över mitt fosterland som verkar ha vägrat Richard Jomshofs, Björn Söders, Jimmie Åkessons, Ebba Buschs och Alice Teodorescu Måwes vedervärdiga hetskampanj mot Sveriges muslimer. Det är min främsta känsla idag. Och jag hoppas deras partiers avskyvärda värderingar aldrig mer kommer att dominera en svensk valkampanj.

Därefter är jag ofantligt och rätt förvånat lycklig över hur Moderaterna blev så mycket större än Sverigedemokraterna. Vem hade vågat tro det? Från ett underläge på ett par procentenheter till det omvända. Jag tror inte egentligen mätningarna hade fel, utan att många gamla moderater återvände på sluttampen. Det kanske verkar irrelevant, men det ändrar dynamiken – Åkesson kan aldrig i närtid komma dragandes med sitt ”vi är Sveriges näst största parti” igen, och M kan fortsätta som ett av Sveriges två statsbärande partier.

I panelerna på Syres valvaka igår var jag uppenbart längst till höger, med en publik som trots det var intresserade av att höra hur jag resonerade. Jag gav min syn på utrikespolitiska frågor, framförallt Israel och Palestina, förstås, och på vad som händer härnäst. Det var särskilt kul att flera av er som läser vad jag skriver kom fram och hälsade. Det är fantastiskt att höra hur mina tankar påverkar människor jag tidigare aldrig mött. Det var en superkul kväll med både gamla och nya vänner. Även Sami var nöjd. Som ensamt djur bland över 200 humans blev han väldigt klappad och gullad med.

Jag började tro Liberalerna skulle klara sig kvar efter stjärnkuppen – och jag såg det på Twitter innan jag såg det i opinionsmätningarna. Jag har blandade känslor runt det – innan den där ökända kramen tyckte jag det var trist att ett av Sveriges äldsta partier såg ut att åka ur. Partiet som alltid varit mitt och många andras andrahandsval, och som alla andra moderater har jag förstås känt många folkpartister i mitt liv.

Men efter ödesvalet har jag absolut önskat dem nederlag. Detta parti som till min besvikelse år 2018 röstade ner en regering med M och Kristdemokraterna som ändå lovat att inte ens samarbeta med Sverigedemokraterna har nu gått all in vad gäller muslimhetsen. Inte lika illa som Sverigedemokraterna och KD, förstås, men de har underbyggt den. Falskheten hos Simona Mohamsson är stötande för mig. Men nu är de kvar, och vi får se vad de gör av det.

Så vad händer nu, om resultatet står sig? Vänsterpartiet kommer inte att sitta i en regering. Centerpartiet kommer aldrig att acceptera det. Så vi har absolut en ”who blinks first”-situation. Men på grund av beslutet på V:s partistämma kan de inte ge sig lätt, så det kommer att ta några veckor innan de oundvikligen ger upp.

Och när jag lyssnade på Ulf Kristersson inatt kändes det som om han absolut inte kommer att kämpa för att hålla fast vid Sverigedemokraterna – jag kan ha fel, men han verkade närmast lättad över deras kassa resultat. I mitt huvud är detta ett långt bättre resultat för M framledes än om högersidan vunnit med ett Sverigedemokraterna som var större än M.

Så det finns som jag ser det två alternativ:

Mest troligt är förstås en socialdemokratisk regering tolererad av V, kanske med Miljöpartiet och/eller C, som regerar med hoppande majoriteter, där KD, M och L av och till hjälper dem undan V.

Men det finns också på samma sätt en öppning för en alliansregering, tolererad av Sverigedemokraterna. Och med tanke på hur Kristersson om och om igen upprepade att det finns en tydlig majoritet för högerpolitik i Sverige känns det som om han vill dit. Felet i den tankefiguren är förstås att både C och Sverigedemokraterna visserligen kan kallas höger, men bara om man tillämpar helt olika definitioner. Sverigedemokraterna är höger som i ”nationalister” och C är ekonomisk- och socialpolitisk höger, medan Sverigedemokraterna där snarare är vänster. Eller. ”Nationalist-socialister”, skulle man kunna säga. Eller, förkortat, ”nationalsocialister”. Mmm.

Så ja. Jag röstade ju inte egentligen på en vänsterregering, utan på en långsiktig återgång till en stabil svensk politik, som aldrig mer kommer att erbjuda nyssnazister regeringsposter. Vi är absolut inte där idag, men vi har tagit ett första steg längs den vägen.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-14
Så röstar jag idag

Det är rätt kaxigt från någon som delar religion med Hitler, Putin, Karadžić och Breivik att hävda att enbart muslimer av alla religiösa folkgrupper är kapabla till vedervärdiga dåd. Richard Jomshofs retweet är dessutom enligt mig självklart hets mot folkgrupp och brottsligt. En möjlig svensk demokratiminister postar detta några ögonblick innan ett avgörande val och det är inte ens en nyhet.

Någon påpekade nyligen triumferande att jag som självutnämnd Reinfeldtmoderat idag är en förlorare. Och han hade rätt. Under Reinfeldtåren var jag till nästan hundra procent alignad med Moderaterna. Sedan dess har det gått utför. Bit för bit har muslimhatarna vunnit och jag förlorat, tills jag nått fram till detta första val i mitt liv där jag inte längre kan förmå mig till att rösta på en svensk högerregering. Det har varit som att simma motströms.

Muslimer ska trakasseras – antingen genom att lyfta problem som knappt existerar bara för att peka finger, som burkor och den mytiska ”islamiseringen” som ingen kan definiera, eller böneutrop som äger rum på en handfull platser under synnerligen reglerade former, eller också genom att kräva sådant som faktiskt förstör för dem – som att straffa dem som bär sjal och riva moskéer.

Paradoxen i denna valrörelse är förstås fokuset på en grupp perifera Vänsterpartipolitiker som absolut uttryckt sig antisemitiskt, men som lyftes bort så fort det uppdagats, samtidigt som ledande högerpolitiker kommer undan med en tweet som Jomshofs. Särskilt när de egna väljargrupperna är långt mer antisemitiska än Vänsterpartiets. Särskilt när vi alla minns vilka som styrde när dagens ledande sverigedemokrater gick med i partiet. För oss som anser att alla människor ska ha rätt att praktisera sin tro och bära sina religiösa symboler bäst de vill är det äcklande att se Alice Teodorescu Måwe, Ebba Busch och Jomshof flytta fokus från sin flagranta hets mot en abrahamitisk religion genom att låtsas vurma för en annan. Jag undrar om det var en medveten strategi eller om det bara blev så. Om de träffades runt frågeställningen ”hur ska vi kunna komma undan med en riktigt grov valkampanj mot Sveriges muslimer utan att få höra att vi är rasister?” och någon kom på att anfall är bästa försvar.

Inget val har någonsin känts mer som ett ödesval än detta. Om högersidan vinner och Jomshof, Jimmie Åkesson och Björn Söder blir ministrar och därmed talespersoner och representanter för Sverige och chefer för departement blir vi enligt min moral ett av västvärldens retoriskt och kanske även politiskt vidrigaste länder.

Jag kommer att rösta på Centerpartiet idag. Men jag definierar mig inte som centerpartist. Jag hoppas kunna komma hem i nästa valrörelse. Vi är många som hoppas Moderaterna tar sitt förnuft till fånga och skaffar sig bättre sällskap.

Sverige förtjänar det.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-13
Partiernas svar om Palestina

Som jag skrivit många gånger är Sveriges stöd till palestiniernas rätt till sitt land central för mig. Eller snarare: Det är viktigt att stödet till Israels illegala ockupation, fördrivningar och mord på palestinier upphör. Vi har ett ansvar att börja behandla Israel som den terrorstat landet är. Tunga sanktioner är enda vägen framåt. Ett antal judiska israeler som engagerat sig för Palestina har gått ut och bett omvärlden sätta ner en fot innan det är försent, och vi behöver vara på deras sida i detta – inte på Benjamin Netanyahus, Itamar Ben-Gvirs och bosättarterroristernas.

Så hur ska vi då rösta? Det har länge varit svårt att få en del partier sluta mumla i frågan, men en grupp människorätts-, freds- och kyrkliga organisationer satte ihop frågor och skickade till partierna, och resultatet ser ni i bilden. Alla utom Sverigedemokraterna svarade.

Så hur tänker jag inför valet? Att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna och nu delvis Liberalerna fått valrörelsen att handla om hur man bäst trakasserar och pekar finger åt muslimer gör ju att en röst på Moderaterna, som i huvudsak avstått från den retoriken ändå går bort på grund av valet av regeringskompisar. Om högersidan bildar regering och börjar förbjuda sjalar och riva moskéer och fortsätta sin hårda retorik mot muslimer kommer Sverige att förlora sin själ.

Så vilket av de återstående partierna ska jag då rösta på? Naturligt för mig som borgerlig är ju Centerpartiet enligt principen ”högrast till vänster”.

Och då kommer vi tillbaka till Palestinafrågan. Och av någon anledning är C värre än övriga gamla alliansen när det gäller import och export av krigsmateriel. Det behöver de förklara.

Och det jag helst vill finns inte ens med: totala sanktioner mot landet Israel tills apartheiden och den illegala ockupationen upphör – samma modell som Sydafrika. Då blir merparten av frågorna i listan redundanta.

Så sammanfattningsvis: jag hoppas någon från C kan berätta för oss vilsna borgare som vill få ett stopp på mord och fördrivning av palestinier att de röda rektanglarna är en glitch. Nu står det så här, både vad gäller import och export, så man motiverar alltså exporten med att Sverige behöver import (?!):

”Den svenska försvarsindustrin har ett beroende av viss import från israeliska företag. Ett omedelbart stopp för import skulle kunna få konsekvenser för Sveriges egen försvarsförmåga och materielförsörjning. Vi ser att försvaret av Sverige alltid är prioriterat. Däremot behöver sådana tillstånd noga ses över och bedömas från fall till fall.”

Men om vi läser moderaternas svar, som också använt samma för både import och export – slarvigt – skriver de så här:

”Export av svensk krigsmateriel prövas utifrån ett mycket strikt regelverk som Moderaterna står bakom. Den export som förekommer till Israel består av avslutande följdleveranser till privata företag av komponenter som vid den ursprungliga leveransen inte utgjorde krigsmateriel. Inget utförseltillstånd för försäljning till Israel har utfärdats sedan oktober 2023. Sverige har inte beviljat tillstånd för försäljning av krigsmateriel till den israeliska försvarsmakten eller andra statliga aktörer i Israel sedan 1950-talet.”

Så sammanfattningsvis: C har besvarat båda frågorna som om de handlar om import och sagt att vi måste importera annars går det illa. M har besvarat båda frågorna som om de handlar om export och pekat på det faktum att den regeln gäller redan idag, give or take.

Socialdemokraterna, däremot, har besvarat importfrågan som C och exportfrågan som M. Så när det gäller att hålla sig till ämnet får de högst betyg.

Även MIFF (Med Israel För Fred) har gjort en enkätundersökning, men den är fluffigare och därmed mindre relevant för mig. Sverigedemokraterna sticker ut genom att besvara alla frågor med pro-Israel-glasögon – de är ensamma om att vilja flytta ambassaden och återkalla erkännandet av Palestina. Vänsterpartiet är förstås deras motsats och övriga är en blandning.

Ni som är eller känner politiker på riksnivå får gärna upplysa oss om vad vi ska få ut av detta. Vi är nog många som vill veta.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-09-07
Blockpolitikens död

Svenska val brukar vara jämna. Sällan eller aldrig i modern tid har det varit så här långt mellan ”blocken” så nära ett val. Även om många brukar återvända till sina gamla partier när det beger sig är det inte troligt med stora förändringar. Diffen har legat kring 7–9 procentenheter under stora delar av 2026 i Poll of polls. Och det är under förutsättning att Liberalerna överlever.

Så vad händer efter valet?

Första frågan är ju vad som händer med Liberalerna. Positioneringen som bokstavliga Sverigedemokraterna-kramare har vad jag sett skakat om medlemmarna ordentligt. Gamla trotjänare som Birgitta Ohlsson har lämnat partiet, och nu behöver man nya väljare som ska vara superliberala men ändå helt ok med drevet mot Sveriges muslimer från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Varifrån ska de komma? De som gillar Moderaterna, KD och Sverigedemokraterna lär inte flytta sig till L. Återstår stödröster.

Fram tills förra veckan såg jag loppet som helt kört, men baserat på hur jag ser folk resonera i sociala medier kan Simona Mohamssons stjärnkupp ge henne de stödröster hon behöver. Det är inte troligt, men möjligt. Det kan också bli ännu värre för högersidan, om L hamnar nära ribban men missar.

Bara ett parti har sedan enkammarriksdagen infördes åkt ur riksdagen och sedan kommit tillbaka, och det var Miljöpartiet 1991 efter att man först kommit in 1988. De kom tillbaka 1994, men frågan är om L trots sin imponerande långa historia har den kraften.

På vänstersidan finns Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med sisådär 7½ procent var. Socialdemokraterna behöver förmodligen bara två av dem så länge den tredje lägger ner sin röst vid regeringsbildningen. Och jag tror inte KD kommer att gå med på Cs förslag om att sitta i en mittenregering med Socialdemokraterna och MP. Däremot tror jag L kan tänka sig det – och det vore ju ofantligt komiskt om nu sverigedemokrater stödröstar på L och de kravlar sig över gränsen bara för att sedan byta sida.

Men det här tror jag vi landar i:

S, MP och C bildar regering som stödjer sig på hoppande majoriteter.

L hamnar på runt tre procent tack vare stödröster.

Sverigedemokraterna blir marginellt större än M och utropar sig som segrare trots förlusten, eftersom de egentligen är mindre intresserade av att regera än att vara i opposition.

M och KD tar en paus från varandra och från Sverigedemokraterna. Och blockpolitiken upphör. Istället kommer Sverige framgent att regeras av olika mittalternativ precis som så många andra parlamentariska demokratier som Holland, Belgien och Tyskland. Sverigedemokraterna återgår till att bli ett ytterparti och bjuds inte in igen i närtid.

Mina två ören.

Fler artiklar:

Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-25
De verkliga antisemiterna

De tror mig inte, alla ettriga muslimhatare som nu plötsligt blivit det judiska folkets och Israels främsta försvarare, när jag säger att ”Sverigedemokraterna är Sveriges i särklass mest antisemitiska parti vad gäller sympatisörer”. De har så kort minne att de inte ens kan minnas en tid när många av dem själva hade de åsikterna.

”Det är Vänsterpartiet!”, alltid V, allihop där hatar judar, det vet ju alla! Och när jag visar svart på vitt blir det tyst.

Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det måste finnas rätt många bland Sverigedemokraternas – och även övrig rassehögers – väljare som vaknade under sin sydstatsflagga en smula förundrade när valrörelsen drog igång och det främsta budskapet var ”mot islamism och judehat”. Och nej, jag säger inte att all höger är rassehöger, självklart. Jag är själv fortfarande höger. Jag pratar om falangen ifråga. De allra flesta jag känt i mitt liv har varit borgerliga, och jag har aldrig stött på någon som tycker det minsta illa om judar.

Ändå är siffrorna solklara. Förakt mot judar som folkgrupp sitter långt mer ihop med nationalismen än med engagemanget för ett fritt Palestina.

Historiskt har Vänsterpartiet begått massor av fel. Jag skulle säga fler än de flesta partier, med kommunismen och Sovjetkontakter och även i nutid borde de ju ha kollat upp vilka som var mottagare till de välsignade breven de skickade. Sorry, men V är klantiga. Men en sak man inte kan anklaga partiet överlag för är att vara rasister. De har tågat mot Nordiska motståndsrörelsen (NMR) mer än någon grupp till höger någonsin gjort och genomfört stödmanifestationer för judar i alla år. Hela tankefiguren att denna flower-power-alla-är-lika-mycket-värda-grupp skulle rymma en massa medlemmar som skulle göra människovärdesundantag för just judar är helt absurd.

Så till alla er som argumenterar så här i slutet av valrörelsen:

Här är den – tabellen som visar vilka svenska väljare egentligen är.

Björn Söder och antisemitismdebatten · Björn Söder om antisemitismen i Sverige

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-24
Min viktigaste valfråga

Jag skrev igår att den viktigaste valfrågan för mig var Palestina, och rätt många reagerade. En del sakligt, andra mindre så.

Varför inte Ukraina? Somalia? Uygurerna?

Det borde väl vara självklart, men en fråga är ju bara en valfråga när partierna tycker helt olika. Det är ju därför dödsstraff och abort är valfrågor i USA, men inte i Sverige.

Sedan skrev jag att det var den viktigaste valfrågan, men det är förstås inte den enda. Ekonomin och försvaret ligger också högt. Det är ju frågor där höger och vänster verkligen skiljer sig åt. Vården och skolan i mindre utsträckning i detta val. Så för mig liksom för alla andra handlar det ju om att vikta ihop skillnaderna. Centerpartiet ligger rätt när det gäller politikens inriktning, men mumlar om sanktioner. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är tydliga, men V ligger förstås extremt långt från mig i alla andra frågor och MPs försvarspolitik funkar inte för mig. Så ju mer tiden går, desto mer lutar det åt C i alla fall.

Jag vill ändå förklara varför just Palestinafrågan rankas så högt. Förra året skedde det vedervärdiga dådet på Bondi Beach, och hela världen var med all rätt upprörda. Samma sak med terrordåd i Europa och med skolskjutningar. I Palestina sker flera Bondi Beach i veckan, och det blir bara notiser.

Palestinier jag pratar med möter min blick med bottenlös sorg i ögonen och säger ”det är som om vi inte räknas”. Och jag känner mig medskyldig. Jag har levt i rika Europa hela mitt liv, i länder som glatt bjuder in Israel till idrottsevent och Eurovision samtidigt som det landet mördar och fördriver och låter sitt lands urbefolkning leva under apartheid och illegalt fängslande och tortyr. Vi stöttar inga andra förtryckarnationer på samma sätt.

Israel bygger galgar och torterar barn. Med vårt stöd. Inget är viktigare än att det upphör.

”Sanction us!”, säger B’Tselem och Gideon Levy. Underbara israeler som vigt sina liv åt rättvisa för palestinier, och de har precis samma bottenlösa sorg i sin blick, fast kombinerad med skuld.

Jag är på deras sida lika mycket som på palestiniernas. Judar kan inte leva trygga i Israel så länge som landet fortsätter med sina brott mot mänskligheten. Ett förtryckt och fördrivet folk kommer alltid att fortsätta försöka resa sig, med alltmer desperata metoder.

Och ironin i detta är ju att de som verkligen inte vill ha fler muslimer i Sverige borde se sanktioner som superviktigt. För ju bättre Israel lyckas med sin fördrivning, desto större risk att mängder av dessa förhatliga palestinier flyr till Europa, och hamnar i Sverige.

Eller hur?

Jag har noterat att Maria Malmer Stenergard och därmed Sverige ställt sig bakom det internationella uttalandet mot Israels E1-planer på Västbanken. Och det är förstås bra. Too little, too late, men …

En framtida utrikesminister Richard Jomshof hade knappast gjort det.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik · Valet 2026

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-23
Anti-antisemitismen som skenmanöver

Gunnar Hökmark: ”I Sveriges tredje största stad talar kommunens företrädare för arbetet mot islamofobi om att bränna en svensk partiledare för att hon bär en Davidsstjärna, den råa antisemitismen har nått innanför, det är inte bara V som har problem.”

Han retweetar Fredrik Johansson, som anser att det nuvarande styret i Malmö måste bytas ut (!) för att skapa trygghet för ”stadens judiska befolkning”, och retweetar i sin tur Kvartal, som berättar att Moderaterna i Malmö ifrågasätter kommunens handlingsplan pga att Valley Ghanem som jag skrev om igår varit med och tagit fram den.

Först det absurda i att Hökmark nu utnämnt henne till ”företrädare”. Liksom. Hon var med.

Sedan finns det ju inga belägg för att hon är antisemit. Hennes ilska gällde att någon hon ser som landsmaninna sviker sitt lidande folk genom att bära en symbol som ett fiendeland använder för att brännmärka deras landsmän. Om detta kan man tycka vad man vill, men det är ju helt absurt att ledande svenska politiker och mediaprofiler lyfter fram denna privatperson för vad hon skrev under sitt eget inlägg på Instagram som ett bevis för att styret i Malmö ska bytas ut. Politiseringen av antisemitismen har blivit oerhört otäck.

Här är vad vi vet. Sverige är världens minst antisemitiska land. Det är ingen åsikt, det är vad ADL säger. Sveriges mest judehatande parti är Sverigedemokraterna. De grundades av BSS, som var nynazister.

I en tid när nyssnazisterna för första gången någonsin har en chans att sitta i en svensk regering går hela den sidan ut med storsläggan för att ta tag i antisemitismen till vänster. Inte till höger. Den spelar ingen roll. Bara till vänster.

Och samtidigt sprider man så mycket muslimhat man kan. Valspurtens budskap är busenkelt: Muslimer är läbbiga och de finns till vänster. Vi till höger tänker visserligen regera med ett nyssnazistiskt parti som rymmer fler judehatare än något annat, men genom att hela tiden anklaga Vänsterpartiet för att vara antisemiter vrider vi smidigt rasistkortet ur händerna på vänstern!

Så ja. Det står alltmer klart att anti-antisemitismen är en skenmanöver.

Davidsstjärnan är ju inte Israels symbol. Men alltför många både till höger och vänster ser den så. Det är det faktiska problemet med halsbandskalabaliken, samt det faktum att hon rakt ut sa att hon tagit på sig halsbandet för att ”V skriver kärleksbrev till Hamas”.

Jag har själv svårt att veta hur stort problem vi har med antisemitism i Sverige, och jag har verkligen försökt hitta fakta här. Judiska centralrådet har fått medel av regeringen för att polisanmäla hatbrott, men enbart när folkgruppen är judar. Allt som är brottsligt ska självklart polisanmälas, men när Brå mäter anmälningar och inte domar leder förstås detta till skev statistik. Jag kan bara se rubrikerna framför mig:

”Antalet polisanmälningar ökar lavinartat!”

Jag har aldrig kallat Sverigedemokraterna för nazister. Många i mitt antirasistnätverk gör det, men jag tycker inte man ska använda det ordet lättvindigt. Nyssnazister ja, men inte utan ”nyss”. Ändå har jag de senaste dagarna själv blivit kallad nazist under mina inlägg rätt många gånger. Ironin.

Hökmark, som ju fått min röst alla gånger han blivit vald till något, är ett djupt obehagligt bevis för att den enorma anti-antisemitismkampanj högersidan nu bedriver bara är ett verktyg för att få oss att titta bort från det faktum att man går till val på att regera med människor som Björn ”judar är inte svenskar” Söder.

Det finns förstås judar som röstar på Vänsterpartiet, och det finns förstås också judar som är engagerade mot Israels folkmord och för ett fritt Palestina.

Vilken hänsyn visar mitt forna parti dem?

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-21
”Må hon brännas”

– Medan sionister bränner in denna symbol på hennes landsbarns kinder, väljer hon att bära den som en koppel.
– Må hon brännas…

Det är för mig obegripligt att etablerade medier hänger ut en privatperson som skrev en visserligen synnerligen olämplig men ändå inte olaglig kommentar under sitt eget inlägg, och dessutom låtsas att det handlar om hat mot judar och inte ilska över att Simona Mohamsson stödjer Israel som driver henne. Detta är inte ett försvar av ordvalet. Igen. Det är en reflektion över en fullständigt absurd debatt.

För nu ska alla ”stå upp” för Mohamsson och det heter att hon är ”utsatt” och att hatet från den palestinska kvinnan visar hur judar är utsatta. Say what? När blev Mohamsson jude?

”Avsikten var att avslöja det rabiata hatet och rasismen bland V’s väljare, o de lyckades ganska bra med det.” skrev en skadeglad nisse nyss till mig.

Jo tjena.

En okänd privatperson skrev ”må hon brännas” i bemärkelsen ”brännmärkas” och hela Sveriges rassehöger löper amok.

Jag är inte minister, inte ens politiker, jag är liksom hon bara en privatperson om än med relativt många läsare, och här är grejen:

Under enbart de inlägg jag skrev i förrgår fick jag här och på twitter kanske femtio till hundra grova påhopp – nästan alla från män, nästan alla från folk som inte ville något annat än skriva att jag var dum, ful, idiot, antisemit, what not. Efter femton år av denna gegga bryr jag mig inte alls – jag låter allt stå kvar. Men detta med att Mohamsson nu visat ”det rabiata hatet ” bland Vänsterpartiets väljare är ju patetiskt. Jag är helt säker på att det finns. Alla politiker är hatade av någon. Ingen kommer undan. Och alla läger har folk som skriver djupt obehagliga saker. Jag kan bara säga att trots att jag i alla år propagerat för RUT, sänkta skatter och nästan all annan moderat politik är det hat jag själv, som högerväljare, fått från andra högerväljare långt, långt värre än det jag fått från någon vänsterväljare.

Vänstern stör sig på idéerna. De går aldrig någonsin över i rå sexism och annat otyg. Påhopp från vänstern handlar om att jag är olika synonymer till egoist, eller möjligen rasist när jag förespråkat reglerad invandring. Det är min erfarenhet, det kanske hade varit annorlunda om jag inte varit så mångas ”favoritmoderat”, så make of that what you will.

Men när det gäller perspektivet på palestinskan som skrev ”må hon brännas” och det ramaskri vi nu ser vill jag bara säga en sak:

Jag har under årens lopp av skrivande fått minst hundra kommentarer och tweets från okända män under mina texter som utan föregående diskussion bara velat framföra en sak:

Att de hoppas innerligt att jag blir våldtagen av en muslim, n*ger, invandrare, arab, hamasterrorist eller annan svartmuskig karl. Gärna gruppvåldtagen. Gärna också mördad på kuppen.

Och jag är återigen inte ens minister. Var är alla stödaktioner? Nej, jag vill inte ha någon – det är inte synd om mig. Hatkommentarer ingår i det liv jag valt att leva som halvoffentlig, och de bekommer mig inte.

Jag utgår från att även Mohamsson klarar dessa, utan stå-uppande.

Bilden visar mannen som israelisk polis påstås ha brännmärkt.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-20
Davidsstjärnan för att bonka V

Efter att ha läst de flesta av de många hundra kommentarerna och tweetsen under mitt inlägg om Simona Mohamssons halsband imorse har jag funderat vidare på vad det är som skaver.

Låt oss börja med det minst viktiga – att det var just ett halsband. Det är inte i sig oetiskt, mest konstigt. Man bär inte religiösa symboler från en religion man inte har – undantag om de tillhörde någon älskad mormor, typ. Religiösa halsband är ett sätt att känna igen varandra inom en religion. Så. En pin hade varit mer traditionsenligt och mindre iögonfallande. Men vi kan lämna placeringen därhän.

Och problemet var ju inte heller att hon ville visa sympati med utsatta judar. Det är tvärtom bra. Den första och sista meningen är helt i sin ordning.

Det verkliga problemet var att hon också gjorde det för att jävlas med Vänstern. Och oavsett vad man tycker om v-breven är det rätt avskyvärt att använda en symbol för en religion och folkgrupp man inte själv tillhör som politisk rekvisita i en valrörelse för att göra billiga poäng. Särskilt som många judar inte alls sympatiserar med vare sig hennes politik eller hennes inställning till Palestina. Dessutom är det barnsligt och ologiskt att säga att antisemitismen ökar pga att breven skickades till några personer som inte borde fått dem.

Så sammanfattningsvis blir det rätt enkelt:

Placeringen: konstig och otraditionell, men inte i sig oetisk.

Budskapet om att visa sympati med judar: bra!

Att använda en davidsstjärna som politisk rekvisita för att bonka V: horribel appropriering och ett hån mot alla de judar som är engagerade för ett fritt Palestina.

Där har jag landat.

Fler artiklar:

Israel-Palestina · Svensk partipolitik

Följ diskussionen på Facebook:

2026-08-18