Maria är rasande arg på Alliansen.

Det har hon varit länge. Hon och Maud har haft rena cat fights i sofforna, och hon tycker uppenbarligen att Reinfeldt är en hemsk människa. Kriget mot Alliansen är som kriget mot riddar Kato – Det Goda mot Det Onda.

Detta leder till de mest märkliga uttalanden – eller vad sägs om ”Reinfeldt har inte ringt mig på fyra år, så varför skulle han ringa nu?”. Som om det var någon date-förfrågan hon fått. Sedan kommer konstiga anklagelser om att han inte ska ”lägga ansvaret på ett parti”.

Därtill kommer långa haranger om hur han gjorde fel när han sa att han skulle regera vidare, istället för att säga att han kanske skulle regera vidare, vilket skulle ha varit mer korrekt, och eftersom han utelämnat ”kanske” hade han diskvalificerat sig för MP-stöd. Och så nickar hon bestämt som att ”det fattar du ju själv”. KG fattar uppenbarligen inte, för han ser helt handfallen ut inför denna logik.

Långa känsloutbrott som börjar med ”Jag tycker”, och sedan reaktioner på hur saker gått till istället för fokus på vad som behöver göras kännetecknar hela intevjun.

Hon verkar fullständigt ha missat den fantastiska förhandlingssits hon sitter i. Per Gahrton, som jag fikade med en gång på 80-talet och som är en mycket trevlig prick, hade gråtit lyckotårar över att vara i den ställning hon och Peter är i idag. Hans Miljöparti såg till sakfrågorna, och valde det bästa hos höger och vänster istället för att se på varifrån förslagen kom.

Jag ser henne stå och nästan frusta av ilska, och det slår mig att hon är ingen professionell politiker, med sikte på att driva sitt partis linje. Hon är personlig.

Hon är Monas kompis i vått och torrt – minns bara allt kramande efter debatterna här på slutet – och hon är Mauds och Fredriks ovän, och hon är lojal mot de banden. Hon tänker minsann inte prata med dumma Fredrik och Maud om inte Mona också får vara med och leka. Ska det bjudas till kalas ska alla få komma och det gäller faktiskt även Lasse, annars är det mobbing.  

Med sådana fiender behöver Jimmie Åkesson inga vänner.

Tillägg 21 Sept: Som sagt.

AB, SvD, SvD, DN, DN, SvD, SvD, Exp, Exp, Exp, SvD

Det parlamentariska läget är tragiskt, och vi kan bara hoppas att Gahrton får rätt, och de nittiofem procenten desarmerar de fem, för Sveriges värdighets skull.

Jag hoppas fortfarande Alliansen får egen majoritet. Det är inte bra för Sverige att oppositionspartier ska hålla på och blanda sig i regeringsarbetet, även om det föralldel historiskt varit mer regel än undantag att framförallt S hade stöd av V(pk).

Demokratin förutsätter just att vissa partier är emot.

Maria och Peter vill att hela oppositionen ska vara stödpartier eller låta bli. Det är rena självmordet. Den som då är missnöjd får bara SD att vända sig till.

En riktig mardröm för hela Sverige nu när bara 7000 röster skiljer blocket vore om utlandsrösterna, som ju ofta är blå, skulle ge en majoritet för Alliansen, men mandatfördelningen inte gör det, som i USA år 2000.

Då sitter verkligen de rödgröna i en rävsax. Antingen går de ihop med SD och sänker en regering som en majoritet av svenskarna röstat fram, eller också sitter de på händerna och lägger ner rösterna, vilket kommer att resultera i en svekdebatt.

Den enda som kommer att vinna på detta är återigen SD.

Hoppet om en majoritetsregering är inte stort, har jag förstått, men det finns.

Jag tror det vore bäst för alla utom SD.

AB, SvD, SvD, DN, DN, SvD, SvD, Exp, Exp, Exp, SvD
Dela detta:

				
				X
			

				
				Facebook
			

				
				Reddit
			

				
				Mastodon
			

				
				Bluesky
			

				
				Threads
			

				
				E-post
			
Mer

				
				LinkedIn
			

				
				Pinterest
			

				
				WhatsApp
			
Gilla Laddar in …
			

Jag vet inte om jag räknat rätt – rätta mig gärna om någon parameter är fel, så uppdaterar jag inlägget.

Alliansen: 49,3%

Rödgröna (43,7%) + SD (5,7%): 49,4%

Resten är Fi och PP som kommer att räknas bort vid mandatfördelningen.

Det betyder att någon dryg promille skapar vågmästeriet.

4,000,000 människor röstar, så då är en promille fyratusen pers.

Det finns 60,000 utlandssvenskar vars röster inte räknats, varav ca 80% röstar på Alliansen.

Så är verkligen vågmästarrollen så säker?

Förresten: Det blir mer än hundra procent, dessutom. Hur kommer det sig? Och hur kommer det sig att 3/349 = 0,86% skulle motsvara 0,1/(49,4%+49,3%) =0,101% ? Ska inte mandaten utjämnas för att motsvara det faktiska valresultatet?

Uppdatering: Här hittade jag en till som kommit till ungefär samma slutsats.

AB, SvD, SvD, DN, DN

Att lyssna på och läsa utländsk press gör ingen människa glad. Jag skäms över att vara svensk, när jag ser de ”före detta” nazisterna stå och vråla.

Det finns inte ett utan fyra partier som är vågmästare. SD har inte vunnit valet, de representerar faktiskt bara var tjugonde svensk. När man lyssnar på dem kan man tro att de fått egen majoritet.

Jag blir ledsen när Maria Wetterstrand säger ”Jag blir förbannad. Han försöker lämpa över ansvaret på någon annan”.

Vilket ansvar försöker han lämpa över? Vad menar hon?

Sverige måste regeras, och det är upp till alla de etablerade partierna att avgöra hur det ska ske.

När jag lyssnar på MW känns det som om hon är arg på Reinfeldt för att hon har förlorat och därför tänker vara sur i ett hörn och minsann inte ställa upp.

Den som klart imponerade igår var istället Mona Sahlin. Paradoxalt nog tror jag det blir Socialdemokraterna och inte MP som ser till så att Sverige fortsätter fungera. De må ligga längre ideellt från Alliansen, men har en helt annan ansvarskänsla.

Problemet är att Sverige behöver en opposition, så S måste samtidigt vara oppositionsparti – allt annat skulle trasa sönder hela den svenska, politiska kartan. De missnöjdas röst måste göras hörd, annars växer SD ännu mer.

De rödgröna är arga på Reinfeldt, så mycket har jag förstått. Vad jag inte begriper är varför.

Exp, Exp, Exp, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD