Vad i hela friden är det S har skakat fram ur sina yttersta bodar?

Jag har suttit de senaste dagarna och bara gapat – inte bara åt alla underliga grodor han gör sig skyldig till – utan också åt att större delen av pressen fortfarande verkar tillämpa någon sorts smekmånad gentemot honom och glatt gillar allt han gör.

Här ett litet axplock av knepigheter:

”Juholt fick på presskonferensen på tisdagseftermiddagen frågan om han tror att Waidelich klarar av att ta fajten med Anders Borg.

– Borg har ju sagt att han är trött. Så den fajten klarar väl de flesta. Tommy kommer att göra det utmärkt bra.”

Inte: ”Tommy har följande kvaliteter som gör honom lämpligare…” utan ”Borg har sagt att han är trött”.

Om vänster-höger-falang-diskussionerna:

”Det finns de som ägnar långa arbetsdagar åt att förminska oss genom att placera in oss i trånga fack och klistra på oss etiketter.”

Detta är en del av ett rimligtvis genomtänkt tal, och därför helt säkert en medveten retorisk fulhet. Istället för att möta diskussionerna kring hur han tänker låta bli att välja mellan höger och vänster svarar han med att antyda att de journalister, ledarskribenter och bloggare som andas något om grupper inom socialdemokratin i själva verket är ondskefulla förminskningsmobbare. Själv är han sosse och ”dras mot det ljusa och goda.”. Argumentationen blir då: ”Du har fel därför att du är elak. Jag är god, och därför har jag rätt.” Själv tappar jag snabbt respekten för den som kör det stuket. Det är, förutom ohederligt, en direkt förolämpning mot allas vår rätt att ifrågasätta.

Han gick också ut och slog på stora trumman när det gällde pensionerna:

”Men jag anser att det är dags för vårt parti att göra en ordentlig utvärdering av pensionssystemet. Jag bjuder därför, här och nu, in löntagarnas tre fackliga centralorganisationer – LO, TCO och SACO – för att tillsammans med dem göra en sådan.

Gediget gjord och noggrant genomförd bör den kunna vara färdig inom något år. Ett samarbete till gagn för vårt lands arbetare, tjänstemän och akademiker.

På basis av vad vi gemensamt kommer fram till, vill vi socialdemokrater diskutera med regeringen så att vi tillsammans kan göra justeringar av pensionssystemet.”

Notera nu att detta var ett av få ämnen han nämnde som i särklass viktigast, och han deklarerade att skulle inte nuvarande regering gå med på en förändring skulle det bli en ”stridsfråga” i valet 2014, bara för att någon dag senare ta tillbaka alltihop och deklarera att han inte hade någonsomhelst avsikt att riva upp detta system. Men inte många journalister verkar reagera på det heller.

Om särbon:

”TT: Varför berättade du inte det här för valberedningen?

– Ja, först och främst är detta ett beslut av Berit Andnor och en enig valberedning att föreslå mig som partiledare.”

Notera frågan, och svaret. Läs igen. Jo, hans svar på frågan om varför han inget berättade är fullständigt Goddag Yxskaft. Och återigen: ingen reagerar.

Han har också sagt att han inte pratar engelska, annat än nödtorftigt. Så tänker han ha någon anställd som läser internationella tidningar, direktiv, brev från andra statschefer mm? Eller tänker han vänta på Aftonbladets sammandrag?

”Jag har en bruksengelska som fungerar utmärkt i många sammanhang. Men vem i herrans namn kan alla termer inom EU och finanspolitiken?”

Ja t ex den nuvarande statsministern, Borg, Östros, Sahlin och åtskilliga dussintals andra riksdagsledamöter ur alla partier.

När det gäller sambon håller jag med om att det normalt är irrelevant vad politikersärbos gjort sig skyldiga till, men inte för någon som aspirerar på att bli statsminister och tillsammans med sin ”fru” representera Sverige utåt. Det har betydelse.

Ska han möta president och fru Obama eller premiärminister och fru Cameron tillsammans med en tolk och en förskingringsdömd särbo?

Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan önska Sverige denne man som ledare. S har absolut många betydligt bättre, mer rutinerade kandidater. Den man sparkar ut, till exempel.

Så hur kunde det bli så här tokigt?

Tillägg 7/4: Fler börjar dra samma slutsatser.

SvD, DN

I filmen Miss Congeniality, där Sandra Bullock spelade FBI-agent som spelade fotomodell, retade hon upp sig på hur de andra modellerna på frågan om vad de ville kämpa för konsekvent svarade ”World Peace”.

Det senaste i raden Klyschor Som Alla Håller Med Om är att säga orden ”solidaritet” och ”tillväxt” i samma mening, och vips är man en hjälte med helt rätt inställning. Alla politiker utom möjligen Ohly, och i någon mån MP som har egna tillväxtdefinitioner, kör nu hårt med detta.

Senast var det Juholt, som lät väldans stolt när han förklarade att just det var receptet för framgång och typiskt för socialdemokrati.

Det är inget fel i sig. Det som stört mig under en tid är att politik ganska snabbt måste bli konkretare än så, men att de stolta visionärerna på något sätt verkar vägrar se det. Jo, jag vet att Juholt inte hade tid på sig att preparera långa svar, men jag hoppas verkligen han inte tänker fortsätta flumma på den nivån länge till.

När politiker och artikelförfattare pratar uppe i molnen invaggas vi i en känsla av att det inte finns dussintals situationer där den ena principen får stå tillbaka för den andra – t ex LAS, skattesänkningar vs. bidrag, lägstalöner och individuell lönesättning, utan att det finns en tredje, mycket trevligare väg.

Men vi står hela tiden inför torparens dilemma: ska maten gå till gammelmor, småbarnen eller mjölkkon?

Vi behöver sluta vara emot djurmisshandel, cancer och krig och istället fundera över de svåra frågorna – de som inte är självklara.

De där något viktigt behöver stå tillbaka för att något annat är ännu viktigare. Det är för dessa trade-offs skull vi röstar på politiker som tänker hyfsat likt hur vi själva tänker, och som därför kan antas välja som vi skulle ha gjort.

Inte för att de ska stå i fyra år och mysa om att de är ”för ett mänskligare samhälle”.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD