Månadsarkiv: april 2012

Ingvars revansch

Publicerat den av

Jag läser intervjun med Ingvar Carlsson, och förundras över superlativerna. Visserligen har bara delar läckt från S’ skuggbudget, men man kan ändå konstatera att skillnaderna mellan S och Alliansen är mikroskopiska. Nu är det fullt möjligt att det kommer mer på längre sikt, men när de redan sagt sig acceptera RUT och jobbskatteavdragen är de stora penndragen uteslutna.

IC pratar om nedmonterad välfärd. Men om välfärden är vård, skola och omsorg har den inte alls mindre medel idag än för sex år sedan. Privatiseringen började för övrigt på S’ tid, och det finns inga signaler om att det ska ändras – tvärtom.

Sedan tycker jag det är lite spännande hur han menar att minoritetsregerande är ett etablerat sätt att regera – det är förstås helt rätt, men en tanke går till Mona Sahlins ilska och framför allt Maria Wetterstrands fräsande raseriutbrott på valnatten när Reinfeldt förklarade sig vilja regera vidare i minoritet. Då var det höjden av ansvarslöshet, enligt vänstersidan.

Enligt Carlsson handlar politiken idag om en ”en ideologisk uppgörelse med marknadsliberalismen”. Nej, Ingvar, det gör det inte. Det finns inget sådant i det Löfvén säger. Antingen har Ingvar inte lyssnat eller också applicerar han sitt eget önsketänkande på dagens situation, eller också kör han det gamla knepet: ”Vi kanske driver samma politik, men vi är goda och de är onda.”

Debatten om åldersbestämning

Publicerat den av

Antalet ensamkommande flyktingbarn har ökat det sista decenniet från några hundra till flera tusen om året.

Jag tycker det låter vettigt att vi försöker harmonisera åldersbestämningsreglerna med vår omvärld, av alla de skäl som Staffan Danielsson tar upp. Det är särskilt viktigt att vi som tycker invandring generellt är positivt, och som ser det som en självklarhet att vi i i-länderna hjälper asylsökande, också kan ta den andra änden av debatten: den som handlar om att ha regler som motverkar missbruk.

Det tjänar alla på.

Matmoms som budgetinkomst

Publicerat den av

Sanna Rayman är tillbaka, och gläds åt att sänkningen av restaurangmomsen faktiskt givit nya jobb.

Jag har alltid gillat reformförslaget – även när det var rödgrönt. Förutom de skäl Sanna nämner finns aspekten att hederliga krögare gynnas på bekostnad av ohederliga konkurrenter, och det tjänar vi alla på på längre sikt.

Jag har inte heller förstått den massiva kritiken från både höger och vänster. Många verkar kräva att varenda krona BÅDE ska gå tillbaka i prissänkningar OCH i reda jobb. Sker inte detta är det en total förlust för samhället. Dessutom är alla restaurangägare djävulens tjänare, och deras vinst är därför fel i sig.

Det blir dock spännande nu inför S-budgeten. Magdalena måste göra följande matematiska övning:

  • höjda ersättningsnivåer för akassa och fkassa
  • övertrumfa regeringen marginellt i deras satsning på utbildning, så att de kan fortsätta hävda att denna halva promille innebär en enorm skillnad för arbetslösas möjlighet att få kvalificera sig för dagens jobbutbud
  • hålla samma budgetramar som regeringen

Detta har hon och andra förberett genom att prata ner momssänkningen och låtsas att den inte ger ett endaste jobb och därför kan tas bort utan att det märks alls. ROT, RUT och jobbskatteavdrag ska däremot inte tas bort, så denna moms är hennes enda inkomstkälla.

Så hur ska hon tackla detta nya läge?

Kan höra Reinfeldt redan nu: ”Riktiga jobb byts mot bidrag.” Och sedan ett rätt trist fäktande mellan Borg och Andersson om hur viktig momssänkningen varit för jobbskapandet. Det är absolut viktigt att siffror kan visas, men det finns en risk för överdrift.

Om utgången ovan är given är sedan frågan hur det blir fortsättningsvis.

Kommer även de kommande två årens skuggbudgetar att förutsätta en återgång till det gamla momssystemet för att finansiera försäkringssystemshöjningar? Och sedan gör S och Alliansen precis likadant i allt övrigt?

I så fall blir det rätt tråkigt.

Rasistisk konst

Publicerat den av

Jag är fascinerad över debatten kring Lena Adelsohn Liljeroths tårtätande, och då både den som står i artiklar, och den som förs i kommentarsfält. Inte att den förs, utan hur den förs.

  • Nationalisterna gnuggar händerna och tycker att det är självklart att bilden inte är rasistisk och hade det varit en blond kvinna hade ingen sagt något och här har vi nu ett typexempel på hur allt blir rasism även fast det inte är det …
  • Afrosvenskarnas riksförbund tycker ministern ska avgå, men vill inte alls kommentera den afrikanske konstnärens rätt till sitt konstverk, av skäl som jag inte kan greppa. Dessutom verkar de ha tagit tillfälligt i akt att ställa helt andra krav på ministern för att dra tillbaka avgångskravet, och det liknar utpressning om det stämmer. Hoppas det inte gör det.
  • De som kämpar mot könsstympning tycker att detta minsann inte alls bidrar i den kampen.
  • Den normalt ivriga ”kulturvänstern” är måttligt intresserade av att rycka ut till den moderata ministerns försvar, och säger knappt flaska.

Låt oss gå logiskt fram och ta ett helhetsperspektiv.

Figuren är rasistisk – därom råden för mig ingen tvekan. Det är en pre-50-tals-nidbild av den sort som användes när afrikaner var närmast okända i Skandinavien, och något man kunde driva med. Om en tårta gjord av en sådan figur hade serverats på en ”normal” tillställning – privat eller offentlig – hade den varit helt förkastlig. Därför förstår jag den som upprörs vid första anblicken. Det gjorde jag också.

Men en konstnärs bästa verktyg är sådant som provocerar, och detta var inte skapat av ett lokalt bageri till en fest vilkensomhelst, utan skulle vara höjdpunkten på konstnärernas riksorganisations firande. Det är det kontextet som gör hela skillnaden. En konstnär ska väcka känslor och tankar hos den som upplever konstverket, och då är faktiskt allt tillåtet. Blod, äckel, hotfullhet, rasistiska symboler, könsorgan, … I det här fallet sattes flera delar ihop: Nidbilden av afrikanskan med rasistiska undertoner, den skrikande kroppen som ingen visste fanns där förrän de skar, det blodliknande innanmätet och sedan det faktum att det var en tårta – som symboliserar fest och lättsamt umgänge. Jag kan inte säga annat än att det var oerhört provokativt och smart.

Man kan därför inte, som afrosvenskarna, hoppa över konstnärens rätt och ansvar här, bara för att det är mer spännande att ge sig på ministern. Antingen har han rätt att göra detta konstverk eller också har han det inte. För mig är det helt självklart så att har rätt.

Det blir också mycket fånigt när man försöker väga huruvida denna insats för kvinnlig omskärelse är meningsfull eller inte – för den som driver en verksamhet för att rädda dessa kvinnor ska självklart alla åtgärder evalueras och enbart de som ger effekt sättas in, men så ser inte konstnärens uppgift ut. Han ska påverka dem som upplever hans konst, dvs de som var i rummet.

Så innan vi bedömer LALs ansvar behöver vi ha bildat oss en uppfattning om konstnärens. Hade han rätt till sitt konstverk eller inte?

LAL är inbjuden hedersgäst, och ställs oförberedd inför den skrikande tårtan – att hon skrattade när tårtan började låta är inte konstigt – det är en normal mänsklig reaktion när man hoppar till. Hon har varit i politiken hela sitt vuxna liv och vet också att detta kommer att väcka rabalder, och tyckte nog egentligen detta var allt annat än kul egentligen.

Men hon har bara två alternativ.

  1. Vägra skära i tårtan och lämna rummet.
  2. Spela med.

Själv tycker jag det hade varit fegt att sätta sig på tvären och säga ”nej, det här kan jag inte gå med på, för det kan hamna på youtube”, men det är förstås en subjektiv bedömning. Men den som tycker konstnären har rätt till sitt verk måste rimligtvis förklara varför man ändå tycker en minister ska bojkotta konsten när den blir för provokativ.