Jag är fascinerad över debatten kring Lena Adelsohn Liljeroths tårtätande, och då både den som står i artiklar, och den som förs i kommentarsfält. Inte att den förs, utan hur den förs.

• Nationalisterna gnuggar händerna och tycker att det är självklart att bilden inte är rasistisk och hade det varit en blond kvinna hade ingen sagt något och här har vi nu ett typexempel på hur allt blir rasism även fast det inte är det …
• Afrosvenskarnas riksförbund tycker ministern ska avgå, men vill inte alls kommentera den afrikanske konstnärens rätt till sitt konstverk, av skäl som jag inte kan greppa. Dessutom verkar de ha tagit tillfälligt i akt att ställa helt andra krav på ministern för att dra tillbaka avgångskravet, och det liknar utpressning om det stämmer. Hoppas det inte gör det.
• De som kämpar mot könsstympning tycker att detta minsann inte alls bidrar i den kampen.
• Den normalt ivriga ”kulturvänstern” är måttligt intresserade av att rycka ut till den moderata ministerns försvar, och säger knappt flaska.

Låt oss gå logiskt fram och ta ett helhetsperspektiv.

Figuren är rasistisk – därom råden för mig ingen tvekan. Det är en pre-50-tals-nidbild av den sort som användes när afrikaner var närmast okända i Skandinavien, och något man kunde driva med. Om en tårta gjord av en sådan figur hade serverats på en ”normal” tillställning – privat eller offentlig – hade den varit helt förkastlig. Därför förstår jag den som upprörs vid första anblicken. Det gjorde jag också.

Men en konstnärs bästa verktyg är sådant som provocerar, och detta var inte skapat av ett lokalt bageri till en fest vilkensomhelst, utan skulle vara höjdpunkten på konstnärernas riksorganisations firande. Det är det kontextet som gör hela skillnaden. En konstnär ska väcka känslor och tankar hos den som upplever konstverket, och då är faktiskt allt tillåtet. Blod, äckel, hotfullhet, rasistiska symboler, könsorgan, … I det här fallet sattes flera delar ihop: Nidbilden av afrikanskan med rasistiska undertoner, den skrikande kroppen som ingen visste fanns där förrän de skar, det blodliknande innanmätet och sedan det faktum att det var en tårta – som symboliserar fest och lättsamt umgänge. Jag kan inte säga annat än att det var oerhört provokativt och smart.

Man kan därför inte, som afrosvenskarna, hoppa över konstnärens rätt och ansvar här, bara för att det är mer spännande att ge sig på ministern. Antingen har han rätt att göra detta konstverk eller också har han det inte. För mig är det helt självklart så att har rätt.

Det blir också mycket fånigt när man försöker väga huruvida denna insats för kvinnlig omskärelse är meningsfull eller inte – för den som driver en verksamhet för att rädda dessa kvinnor ska självklart alla åtgärder evalueras och enbart de som ger effekt sättas in, men så ser inte konstnärens uppgift ut. Han ska påverka dem som upplever hans konst, dvs de som var i rummet.

Så innan vi bedömer LALs ansvar behöver vi ha bildat oss en uppfattning om konstnärens. Hade han rätt till sitt konstverk eller inte?

LAL är inbjuden hedersgäst, och ställs oförberedd inför den skrikande tårtan – att hon skrattade när tårtan började låta är inte konstigt – det är en normal mänsklig reaktion när man hoppar till. Hon har varit i politiken hela sitt vuxna liv och vet också att detta kommer att väcka rabalder, och tyckte nog egentligen detta var allt annat än kul egentligen.

Men hon har bara två alternativ.

1. Vägra skära i tårtan och lämna rummet.
2. Spela med.

Själv tycker jag det hade varit fegt att sätta sig på tvären och säga ”nej, det här kan jag inte gå med på, för det kan hamna på youtube”, men det är förstås en subjektiv bedömning. Men den som tycker konstnären har rätt till sitt verk måste rimligtvis förklara varför man ändå tycker en minister ska bojkotta konsten när den blir för provokativ.