Ur Rasmus på luffen: ”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.” Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig. Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”. Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.

Vi som driver en kamp mot nationalismen och främlingsfientligheten genom att vaska fram fakta och påpeka lögner, överdrifter, vandringssägner och andra dumheter drabbas ibland av fakta. Plötsligt händer det. De hade rätt om något.

Det stör och skaver. Och jag känner att jag vore en kass sanningssökerska om jag bara presenterar det som passar mig, och mörkar resten.

Men sanningen är ju sällan svartvit och okomplicerad, när det gäller stora frågor. och det är därför extra viktigt att hålla isär vad man vet, vad man tror, och vad man tycker.

Så jag börjar med att berätta vad jag vet.

Det har förekommit att tiggare motar bort dem som samlar in pengar. I ett fall var det en Röda korset-insamlare som råkade ut för att tiggaren ringde på några biffar som bar bort henne – extra tragiskt eftersom det rörde sig om en äldre kvinna. Jag kontaktade Röda korset och fick detta verifierat. Det har också förekommit flera rätt trovärdiga förstahandsberättelser om Situation-försäljare som blivit bortmotade på samma sätt. Tiggaren ringer efter back-up, som agerar hotfullt.

Det är rätt svårt att inte bli förbannad på sånt. Jag kan inte säga annat.

Jag vet också att det inte är en myt att det finns tiggare som slutar halta och byter kläder när de lämnat sin plats. Jag har hört direkta vittnesberättelser. Soran Ismail skrev för övrigt en krönika om kvinnan som hade en kudde under tröjan för att se gravid ut. Är det ohederligt? Både ja och nej. Om en verksamhet består i att få pengar genom se behövande ut vore det ju korkat att inte se behövande ut. Om din dagsinkomst ökade med hundra procent genom att du bytte kläder – skulle du då avstå?

Ordet ”organiserade” ploppar upp hela tiden i debatten, som om det var någon sorts antingen eller. Är de organiserade? Är de inte organiserade? Och varje gång tänker jag ”vilken korkad fråga!”. Självklart beror det på hur man definierar ordet ”organiserad”. Många har enligt säkra vittnesmål kommit hit helt själva. Andra har bevisligen kommit i grupp, och delar ut platser mellan sig så att inte alla sitter på samma ställe. Det är en sorts organisation förstås, men det finns inget omoraliskt i det.

Men det börjar bli murket och obehagligt om det finns någon sorts maffia som säljer platser. Är det så? Jag vet inte. Det finns en annan tänkbar förklaring till biffbeteendet, och det är att vänner och bekanta hjälps åt att hålla ordning på utplaceringen. Det bildas på så sätt informella nätverk där man hjälper varandra. Jag säger inte att det är så – bara att det är en tänkbar förklaring.

Jag hoppas någon försöker ta reda på hur det egentligen ligger till. För om det finns en underliggande maffiastruktur gör det inte tiggarna mindre utslagna och hjälplösa, utan snarare mer. Men vi får inte vara så godtrogna att vi missar att se det större sammanhanget.

Vad ska man göra då?

Ta reda på helheten måste ju vara först. Fakta måste alltid vara grunden i vägen framåt. Polisen, socialtjänsten och hjälporganisationer såsom Svenska kyrkan, Stadsmissionen och Röda korset behöver samarbeta.

Om det sedan visar sig finnas människor som tjänar pengar på att utnyttja tiggare behöver de spåras upp och straffas. Saknas lagstiftning får Riksdagen lösa det. De måste obönhörligen stoppas.

Sedan behöver vi förstå att detta med tiggare är inget nytt. Jag har skrivit det förut, och det tål att upprepas.

Förr kallade vi dem dagdrivare, och det var olagligt att leva utan laga förvar, men de fanns ändå. De drog omkring mellan socknarna och levde på tillfälliga jobb och välvilja. En del var goda människor som hamnat snett. En del var lata, och ville inte jobba. Ytterligare andra var ohederliga tjuvar som kombinerade tiggeriet med att stjäla där de kom åt. Somliga var fysiskt eller psykiskt sjuka. Men alla hade det gemensamt att de sågs som ett problem och en börda för samhället.

Vi lyckades få bukt med fattigdomen i början av nittonhundratalet. Vi införlivade nästan alla i folkhemmet.

Nu är vi tillbaka där vi var.

Det kan kännas som en skillnad att då var det fråga om en ändlig mängd människor som behövde lyftas in i samhället. Nu finns hur många som helst. Tar vi god hand om dem som är här nu öppnar vi upp för att fler kommer hit. Att inte ta hand om människor som lider och svälter är å andra sidan inhumant och ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är nu dags för våra folkvalda att ta tag i situationen och börja planera för någon sorts långsiktig lösning. Jag vet inte vad jag ser framför mig, men det handlar om att ge mat och tak över huvudet, och även individuell coachning för varje enskild person. Varje situation är unik. Då måste även lösningen för den personen vara skräddarsydd.

Det är trist och jobbigt och irriterande, men det är inte vi som är de verkliga offren här, utan de som lever i den tilltagande kylan utan bostad, mat och trygghet.

Vad som än uppdagas får vi inte glömma det.