Månadsarkiv: februari 2016

M rusar, SD rasar

Publicerat den av

2080547020Dagens press präglas av analyser runt SDs fall med 2-3 procentenheter och Ms ungefär motsvarande uppgång. Den enkla förklaringen är ”M har lagt om sin migrationspolitik”.

Jag vill sätta fakta och teorier lite under lupp, för det är inte riktigt så enkelt.

Först: Moderaterna har egentligen inte lagt om principerna bakom sin migrationspolitik, som är att invandring i grunden är bra, men att asylinvandring kostar pengar, och därför måste begränsas så att vi hjälper dem som bäst behöver det.

SD anser att invandring är av ondo, och ska begränsas till ett absolut minimum. Bara ”spjutspetskompetens”, begränsad anhöriginvandring och en liten förskamsskullkvot av flyktingar ska tillåtas. Ju färre invandrare desto bättre, eftersom den som är utrikes född, och ofta även andra generationens invandrare, förstör det homogena samhälle som är ultimat. Svea Rikes fortlevnad fordrar svenske, morske vikingamän och väna, blonda och blåögda svenskor, hur mycket de än yrar om ”öppen svenskhet”.

Alla som påstår att SD och M ligger varandra nära bör minnas detta. Det är ljusår mellan SDs och Ms grundläggande syn och värderingar i denna fråga.

När det sedan gäller hanteringen av den flyktingkris vi ser idag finns ett begränsat antal åtgärder Sverige kan ta till utan att bryta mot internationella överenskommelser. Hösten visade att M och KD var beredda att gå snäppet längre än S och MP. Men bara snäppet.

Det gör att om vi tillämpar en endimensionell skala med SD i en ände och V/Fi i den andra ligger onekligen M en gnutta närmare SD, av följande skäl:

1. Samtliga partier utom V accepterar idag att vi tillämpar TUT istället för PUT för asylsökande, men M, KD och L var drivande, till skillnad från C, S och MP. Så med lite vilja kan man därför påstå att M, KD och L står en gnutta närmare SD än vad C, S och MP gör. Samma sak gäller med flera andra åtgärder av dem som ingick i regeringens och Alliansens överenskommelse från i höstas. Men ingen av dessa är M ensamt om. Och de tuffaste åtgärderna genomfördes av S och MP efter denna överenskommelse – det var då det exempelvis beslutades att alternativt skyddsbehövande inte får ta hit anhöriga.

2. M vill direktavvisa den som söker asyl i Sverige till det EU-land de kommer från. Det är imo en tossig idé – inte omänsklig på något sätt, bara inte genomförbar i enlighet med internationella förordningar. Vi kan inte slentrianmässigt skicka en ovillig person till ett land utan att landet accepterar att ta emot personen.

Men illusionen om att detta skulle vara juridiskt genomförbart delar man med SD. Det är såvitt jag kan se den enda punkt där M avviker från övriga riksdagspartier och är ense med SD.

Den viktiga skiljelinjen mellan SD och övriga partier går inte längre mellan den ena eller andra asylstoppsåtgärden, utan när det gäller huruvida vi ska jobba för att integrera dem som är här. Detta är SD helt emot, eftersom i princip alla integrationspolitiska åtgärder oundvikligen betyder att en invandrare får något en svensk inte får. Och för SDs anhängare är det centrala att skydda pursvenskar, och att med missunnsamhet, misstro och genuin avsky stå upp mot varje spår av dylik ”orättvisa”. Därför kan SD aldrig skapa en egen integrationspolitik. Medlemmarna kommer att acceptera att vissa avkall måste göras i en förhandling, men de kommer aldrig att tolerera ett eget integrationspolitiskt program. Så även om vi placerar M någon millimeter närmare SD sitter SD fortfarande väldigt långt från övriga.

Men fråga vemsomhelst som inte är påläst, och den kommer att svara att M har ”gjort upp med Reinfeldts öppna hjärtan” och nu har man en HELT annan migrationspolitik, trots att detta egentligen är snömos.

För nu kommer det intressanta. Istället för att redogöra för sin särart vad gäller migrationspolitiken faller SD in i kören och säger att ”M har lagt sig nära oss” och ”eftersom M numera yadayada”.

Detta är enligt min uppfattning en felbedömning av SDs strateger. SD tror att deras invandringspolitik är vad en stor del av svenska folket vill ha, och anser att de genom att belysa likheterna med M kan vinna över fler moderater.

Men i själva verket vet inte ”svenska folket” värst mycket om migrationspolitik alls. Många vet bara att de vill ha ”färre flyktingar”, på något sätt, men de orkar inte sätta sig in i hur. De hör att M får kritik för att de är ”för hårda”, och tänker att jojo, det är nog bra, och de gillade egentligen aldrig SD fullt ut, så därför känns det lite bra i magen att lämna partiet.

För när nu SD själva säger att M vill samma sak som dem finns ju ingen användning för SD längre. SD ligger ekonomiskpolitiskt till vänster om Alliansen, och SD har nazistiska rötter och en skock skräniga, rasistiska företrädare som många gammelmoderater har svårt att förlika sig med.

Vad SD tror att de säger är: ”Kom till oss, för vi är lika rumsrena som M”, men vad besvikna gammelmoderater hör är: ”kusten är klar, M har nu skapat en migrationspolitik som tom impar på SD, så nu kan vi komma hem igen”.

Min analys är alltså att många väljare lämnade M för SD till stor del av okunskap, och nu återvänder man av samma skäl. Det är inte åtgärderna, det är tongångarna. ”Asylstopp”, ”gränskontroll”, ”begränsad anhöriginvandring”.

Vart opinionsmätningarna tar vägen härifrån är svårt att säga, men klart är att SD hade ett unikum i sin extrema politik, och nu har man frivilligt slängt bort det genom att låtsas vilja samma sak som ett rumsrent parti. Det gör inte att samtliga väljare kommer att lämna SD. Det finns tyvärr ganska många som vill ha SD för SDs egen skull – rasister, populister, övriga främlingsfientliga med en besatthet vid svenskhet. Men jag tror aldrig de kommer över 20 procent i en traditionell opinionsundersökning (självrekryterande paneler undantagna). Istället lär partiet stabilisera sig runt 15, för att kanske sjunka något över tiden i takt med att invandringsfrågan blir allt mindre relevant, men tillfälligt stiga när övriga partier på olika sätt gör bort sig, som missnöjespartier gör.

Att regera med SD

Publicerat den av

Vågmästare med maktSedan SVT genomförde sin undersökning bland ”ledande moderater” har det varit nervöst från många håll, fullt begripligt.

SD agerar lite som slemmiga creepet som tigger och ber om bara en enda date – man ska vara så duktig och inte ha några förväntningar alls, bara prata lite och sedan får vi se vad det leder till, så snälla bara en gång, ge mig en chans, jag är inte nazist längre utan jättenormal, jag ska inte kladda alls, bara prata.

Som moderat engagerad mot främlingsfientlighet får jag i dessa dagar många frågor på nätet. Vänner till vänster pingar in mig i diskussioner, och ber vänligt att jag ska förklara vad vi håller på med. Nyheter24 påstår rakt ut i sin rubrik att ledande moderater vill regera med SD, vilket förstås är helt fel.

För det finns ingen egentlig nyhet i det som skrivs. Det är en semantisk problematik som härör ur en sammanblandning av olika begrepp, och möjligen ur att en del av de ”ledande moderater” som fått frågan inte tänkt tillräckligt långt, vad vet jag.

SVT skriver själva: ”Av frågorna som har ställts framgår inte huruvida det finns en majoritet för eller mot att Alliansen skulle regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna, eller endast med passivt stöd där Alliansen lägger fram sin politik med förhoppning om stöd från SD.”

Observera: ”det framgår inte”. Vi vet alltså inte hur de tänkt som svarat.

Problemet är just ordet ”samarbete” och dess betydelse.

Metod 1: Först har vi de som förordar att Alliansen ska ”ta makten” genom att lägga en budget. Detta är fullt möjligt utan att så mycket som att nicka till en SD-representant i korridoren. Man lägger en gemensam höstbudget, sedan inväntar man omröstningen, och förmodligen får denna budget då SDs röster. Då behöver statsministern för skams skull antingen utlysa extraval eller också gå till talmannen och kasta in handduken. Denna metod innebär inte att SD får mer makt, förutom en dag i solen, där man i princip väljer vilket alternativ som ska regera.

a) Ny regering utan extraval: Fördelen ur borgerligt perspektiv är att man står där med ansvaret men ingen makt, eftersom de enda två partier man kan samarbeta med för att få igenom beslut utanför budgeten är S och SD. MP och V har inte tillräckligt många mandat, såvida man lyckas komma överens med båda. Det blir alltså en extremt svag och bakbunden regering, som dessutom riskerar att åka ut 2017 på samma sätt man själva kom in. Taktiskt kan det vara bättre att gnälla i opposition än förlora röster på impopulärt regerande.

b) Det blir extraval. Det blir dyrt – för Sveriges statskassa och för alla partier. Och frågan är om det blir bättre sett ur Alliansperspektiv. Det enda parti som gått framåt mer än marginellt är SD. Så utgången är förmodligen att ja, man kan regera, men till vilket pris och hur länge?

Metod 2 är att man förutom att fälla regeringen enligt ovan samarbetar i frågor ”där man tycker lika”. Personligen vill jag inte detta alls. Frågor ”där man tycker lika” tenderar att bli frågor ”där man tycker ungefär lika” och sedan förhandlingar, och rätt vad det är har SD satt sin prägel på svensk invandringspolitik. Det blir som att gå på daten med slemmiga creepet för att ”han kan ju vara trevlig att prata med”. Efter några glas vin sitter du där och önskar du slapp honom. SD är inget borgerligt parti – det tillstår de till och med själva. De ligger i vissa avseenden ekonomiskpolitiskt till vänster om S. Det går inte att bedriva seriös borgerlig politik med dem som samarbetspartner, och vad är det då för vits med att regera?

Metod 3 är det där med att regera ihop med SD, och det har ingen ”ledande moderat” någonsin föreslagit, möjligen med undantag av Finn Bengtsson, jag har inte kollat. Det finns alltså ingen som vill det, och inte ens SD begär det. Jag begriper inte varför så många fått för sig att det är det som står på spel. Alliansen har ingen som helst anledning att gifta sig med slemmiga creepet, och solka sitt namn och förlora massor av, kanske merparten, väljare, såsom undertecknad, som aldrig kommer att medverka till att SD kommer i regeringsställning.

För oss som gillar att resonera runt matematiken i detta finns dock en intressant poäng. Det finns bara en enda skillnad mellan att regera som största block och att regera som det mindre blocket, och det är i läget där SD lägger ner sina röster, vilket såvitt jag förstått i princip aldrig sker ändå. Så egentligen borde man inte behöva vara störst för att regera. Det är fullt möjligt att göra det enligt samma princip som gällt de sista snart sex åren: SD är med i utskotten, man diskuterar där, man tar förluster där det behövs men inget samarbete utanför utskottsrummen försiggår. Så lägger man sina budgetar och hoppas på stöd. Får man det inte avgår man.

Själv vill jag inte det. Jag delar Anna Kinberg Batras uppfattning att det är bättre att regera när det finns ett någorlunda tydligt mandat för en Alliansregering, och jag ser dessutom faran med ett potentiellt extraval som resulterar i ett onödigt förstärkt SD och kanske även i att KD åker ur Riksdagen. Dessutom är man oense med Centern runt migrationspolitiken, och det skulle kosta prestige i alla ändar att sy ihop ett gemensamt regeringsförslag i dagsläget. Bättre driva aktiv oppositionspolitik, ta hem de segrar i Riksdagen man kan, och satsa på ett bättre väljarunderlag 2018.

Jag tror ärligt talat att S och MP skulle bli tämligen lättade om Alliansen la en gemensam budget. De skulle slippa krisen och trasslet med att komma överens, kunna växa sig starka i opposition utan impopulära beslut och sedan kunna peka både på regeringsoförmåga och bristande löftesuppfyllnad (för jo, DÖ var trots allt ett löfte) hos Alliansen i valet år 2018.

Varför skulle Alliansen bjuda på det?