Flyktingmottagning som svensk industri

Detta blogginlägg är ett ganska konkret förslag till hur svensk asylpolitik kan förändras till fördel för både skyddsbehövande, Sverige och övriga Europa. I exemplet fokuserar jag på syriska flyktingar, men det gäller för alla som flyr från förföljelse eller krig.

”Det är fel personer som får asyl i Sverige”, hävdar inte bara ultranationalister/sverigedemokrater. Tankefiguren är att det sitter ”riktiga” flyktingar någonstans och svälter medan ”falska” flyktingar gottar sig i överflödet på svenska asylboenden.

Det stämmer förstås att Migrationsverket friar hellre än fäller, men överlag har vi en bättre fungerande rättsprocess än många verkar tro. Rätt till skydd är inte en skala. Det är en ja/nej-fråga. Och hittills har svaret varit att har du rätt får du stanna. Har du inte det ska du utvisas, såvida du inte är minderårig och ensamkommande.

Många, många gånger har jag besvarat förvirrade debattörer som uttrycker att ”vi ska skicka tillbaka flyktingar” med en fråga om vart. ”Dit de kom från.” ”Och hur ska det gå till? Det är krig där.” ”Men! Sverige har ingen gräns mot Syrien!” ”Och?” ”Ja, så Dublin säger att vi ska skicka dem tillbaka till det land där de kom in.” ”Ja, men Grekland är undantaget. Och vi vet inte vilka andra länder de varit i.” ”Men då får vi skicka dem tillbaka till flyktinglägret.” ”Och hur ska du förmå Libanon eller Jordanien att ta emot dem?”

De har dock en poäng. Vi måste inte behålla en skyddsbehövande i Sverige. Om vi kan förmå ett annat land, där den behandlas i enlighet med flyktingkonventionen, att ta emot den är det tillåtet. Det är basen i Dublinförordningen, och i Australiens skick att sända samtliga båtflyktingar till Papua New Guinea. Det är också grunden för EUs mycket illa fungerande avtal med Turkiet. Det är dock helt riktigt att asylprocessen världen över är djupt orättvis och gynnar kriminella smugglare mer än de asylsökande, och utsätter människor för extrema lidanden.

Hur det var

Flyktingströmmar fram till julen 2015. Från Syrien via Grekland till Sverige.

Fram tills gränserna till Europa i det närmaste stängdes vintern 2015-2016 såg flödet ut som på bilden. Män lämnade sina familjer i flyktingläger i Jordanien och Libanon för att ta sig via fruktansvärda strapatser via båt till Grekland och serbiska järnvägar till Sverige. Detta var förstås långt ifrån optimalt.

För den skyddsbehövande

De som reste blev av med sina sparpengar och ibland livet på väg mot en framtid i Sverige, Tyskland eller något annat EU-land. Flydde de för livet? Både ja och nej. När de nått Libanon, Jordanien eller Turkiet var de förstås utom omedelbar fara. Men utsikten att tillbringa fem-sju år i ett tält hade fått även mig att göra allt för att ta mig därifrån.

För EU

För EU innebar detta stora ansträngningar. Det blev käbbel mellan medlemsländerna om vems ansvaret var, Grekland gick på knäna, gränser stängdes för att stänga ute människor man visste var i nöd, och inom varje land skapades falanger mellan flyktingvurmare och flyktinghatare med en förvirrad majoritet mellan lägren.

För Sverige

De flesta flyende ville till Tyskland, men för oss som är så få innebar mottagandet enorma problem. Familjer inkvarterades i stora salar på betonggolv, oseriösa företag tjänade absurda belopp på att skapa asylboenden av mögelhus och Sverigedemokraterna hoppade jämfota av lycka över att ha ”haft rätt hela tiden”. Det var goda tider för invandrarhat och dåliga tider för statskassan.

För flyktingsmugglarna

Detta var också goda tider för dem som tjänar pengar på andras elände. Såvitt jag förstått är flyktingsmuggling ofta ihopkopplat med traffic:ing och knarkhandel, så det finns en anledning att oroa sig över detta. Ingen vet hur många kvinnor och barn som försvunnit längs vägen till Sverige. Det borde hålla oss alla vakna om nätterna. Det gör det dessvärre inte. För vi människor klarar bara att bekymra oss lite lagom. Sedan stänger vi empatibutiken.

Idag

Idag är det mycket få som tar sig till Sverige. EU skickar tillbaka många av dem som tar sig till Grekland till Turkiet.

Sedan gränserna stängdes har bara ett par tusen i månaden sökt asyl i Sverige, och mer än hälften kommer från länder varifrån man i regel får avslag. Under januari och februari sökte bara 429 syrier asyl i Sverige. Istället sitter tusentals personer fast i Grekland. I EU, men ändå inte omhändertagna. Ett absurt avtal med Turkiet, som enligt många internationella observatörer behandlar dem fruktansvärt illa, skickar tillbaka dem som letar sig till Lesbos.

För den skyddsbehövande

För den syrier som hann till Sverige i tid kan dörren för familjen att komma hit ha stängts under resan, vilket föranlett många att resa tillbaka, nu utfattiga, till sina familjer. För andra väntar åratal av trångboddhet på flyktingförläggningar, men de har åtminstone en väg in i Sverige. De många som sitter fast i flyktingläger har nu mist allt hopp.

För EU

Om tjugo-trettio år kommer vi förmodligen att dömas lika hårt av våra barn som vår samtid dömer de länder som skickade tillbaka flyende judar till Tyskland. Men för EU har avtalet med Turkiet blivit en lättnad och samtidigt en samvetsböld.

För Sverige

För Sverige har detta varit en tid av konsolidering. Det faktum att så få söker asyl har givit Migrationsverket en chans att återhämta sig. Gradvis stängs dyra boenden och de som beviljas asyl slussas ut i samhället. Samtidigt ser vi gäspande på medan människor far illa och tänker att jaja, vi kan inte göra mer än vi gör. Andra länder gör faktiskt mindre. Så det är inte vårt fel.

Hur det borde vara

EU och FN ges möjlighet att skicka asylsökande till Sverige.

Jag har i ett par år hävdat att vi borde förändra vår syn på skydd i grunden. En flykting eller skyddbehövande är en människa som inte kan leva i det land där den är medborgare. Det är inte svårare än så. Du är inte mer skyddsbehövande för att du är fattig eller svältande eller har en viss ålder, kön eller etnicitet. Om du inte kan bo i ditt hemland behöver du få leva i ett annat land.

Fredrik Reinfeldt har blivit enormt hånad för att han förklarade att Sverige är ett stort land med mycket plats. Nu vet jag ju inte exakt vad han menade, men han hade en bra poäng: I Sverige finns massor av småorter med nedlagda bruk och tomma lokaler. För den som har en helikoptersyn står det snabbt klart att det vore mycket smartare att placera människor där, i Kopparberg, Bakvattnet, Åmål eller Munkfors. Men detta ska inte ske panikartat och till gigantiska kostnader som 2015 utan genom långsiktig upprustning av tomma lokaler och byggande av modulhus där det finns plats.

”Men där finns ju inga jobb”, blir svaret.

Nej, men just nu jämför vi med flyktingläger i Libanon. Och där finns absolut garanterat inga jobb. I Åmål finns i alla fall skolor, möjlighet till utbildning och möjlighet att söka jobb i hela landet och kanske hitta det. Eller också inte. Men du har du i alla fall levt ett värdigt liv under åren du inte kunde bo hemma. Du återvänder med språkkunskaper och kanske en utbildning. Dina barn har fått gå i skola och fått god sjukvård och kanske blir de kvar i Sverige.

Den tankevurpa vi alla gör är att vi ser asylinvandring som en sorts första steg till svenskhet. Vi utgår alla – i välvilja eller ovilja – från att den som kommer till Sverige för att den inte kan leva i det land den kommer ifrån till varje pris önskar leva ut sitt liv här. Så är långt ifrån alltid fallet – det såg vi inte minst när det blev fred i gamla Jugoslavien, och många återvände.

Det vi behöver förändra är synen på den asylsökande som någon vi behöver adoptera livet ut, och istället se dem som medmänniskor som tillfälligt behöver få leva någon annanstans än i sitt hemland. Det betyder förstås inte att de inte ska få stanna i Sverige, men för att göra det behöver de försörja sig själva.

Jag vill tillägga att detta inte är kvotflyktingar, eftersom de enligt definition ges tillåtelse att stanna i sitt nya hemland. Detta är en helt ny konstruktion jag föreslår. De som kommer får TUT som omprövas mot läget i landet – borde gå att automatisera – varje eller vartannat år. När de fått jobb går de in i arbetskraftsinvandringsspåret, och får så småningom PUT och möjlighet till medborgarskap. Den som kommit som minderårig får också PUT och medborgarskap efter ett visst antal år i Sverige.

För den skyddsbehövande

Många av mina välmenande vänner anser att det är fullständigt omänskligt att inte omedelbart till den skyddsbehövande som satt sin fot i Sverige avge ett löfte om evigt liv innanför våra gränser, dvs PUT. ”Hur skulle du känna dig om du flydde och hela tiden behövde vara rädd för att inte få stanna?!” Jag svarar att om jag flydde från Sverige och fick ett löfte om att få stanna så länge det var farligt i mitt hemland hade det varit nog för mig. Jag hade rimligtvis inte haft en förväntan på det land som givit mig skydd och betalat mitt uppehälle under de svåra åren att få fortsätta bli försörjd av landets skattebetalare när jag kunnat återvända till Sverige. Det är aldrig omänskligt för den som utvandrat i vuxen ålder att flytta till sitt hemland så länge som det är tryggt där. Den som invandrat som minderårig, däremot, bör förstås få stanna efter en viss tid.

Den som sitter fast i ett tält i ett flyktingläger i Libanon, Jordanien eller Grekland skulle knappast välja bort att få leva i Sverige där det finns el, vatten, skolor och fri natur bara för att vi inte säger ”du får stanna här tills du dör no matter what”.

För EU

Om Sverige ordnade flyktingmottagning för kanske hundra- eller tvåhundratusen personer skulle vi förmodligen kunna få EU att betala för detta. Man skulle kunna börja med att tömma lägren i Grekland, och sedan fortsätta med lägren i Libanon och Jordanien med de mest behövande familjerna först. EU skulle slippa skämmas.

För Sverige

För Sverige skulle detta ge jobb i glesbygd och företag skulle kunna rekrytera från en bred kompetensbas. Och för varje familj där en förälder får jobb och flyttar ut ur boendena kan vi ta in en ny.

”Men det kostar så mycket att ha asylmottagning i Sverige jämfört med tre och nitti i Utlandet”, säger motståndarna.

Det beror förstås på hur man räknar. Om du skapar jobb åt arbetslösa i Bakvattnet för EU-medel och kostnaden sedan cirkulerar runt som moms, arbetsgivaravgift och inkomstskatt blir detta en vinstaffär för Sverige. En hundralapp som lämnar landet är för evigt borta. En som spenderas här går till största delen tillbaka till statskassan.

Förbättring

(Åter)sändande av den som rundat turordningen genom att ta sig hit på egen hand.

Vill man förfina detta än mer skapar Sverige/EU ett avtal med Libanon, Turkiet eller Jordanien om att få skicka den som tar sig till EU genom att runda turordningen till ett flyktingläger. Det borde gå givet att vi samtidigt tömmer flyktinglägren i andra änden. Fördelen med detta är förstås att säkerställa att det inte finns något incitament att ta sig till Sverige illegalt, utan istället bör man söka sig hit från ett läger eller en ambassad i närheten av det land varifrån man kommer. Det kan införas i samband med att man ger amnesti till dem som idag sitter fast i Grekland. På så vis får vi ett flöde av de mest ömmande fallen, i regel barnfamiljer, till Sverige, och flyktingsmugglarna blir utan inkomst. Det är brutalt att (åter)sända någon till Libanon eller Jordanien som tagit sig ända hit, men det skulle skapa rättvisa och undvika mänskligt lidande på sikt. Detta måste förstås också gälla enbart dem som kommer från zoner där det finns flyktingläger de skulle ha kunnat stanna i.

Sammanfattning

FNs flyktingkonvention skapades för att Europa skämdes efter andra världskriget, när vi insåg att vi skickat framförallt judar som flytt till andra länder tillbaka till en säker död. Den var från början bara tänkt att skydda européer. Sedan kom den att gälla alla människor, och så småningom har de flesta rikare länder bestämt att inte bara den som är personligt förföljd utan även den som söker skydd mot krig, så kallade alternativt skyddsbehövande, ska omfattas. Europa klarade att ta hand om människor som flydde undan kriget i Jugoslavien, men vi hade inte planerat för ett scenario där kanske tio miljoner människor i vår närhet skulle ha skyddsbehov. Det absurda inträffar när vi vägrar inresevisum till syrier för att inte riskera att de söker asyl i Sverige, eftersom vi vet att då har de rätt till det. Istället dömer vi dem till horribla faror och fasor.

Vi behöver därför lyfta blicken, ser helheten och funderar över vad som gör störst nytta totalt sett. Vi har ett av Europas folktommaste länder. Vi har förtvinande glesbygd. En ordnad, permanent asylmottagning i samarbete med EU och FN skulle kunna bli ett enormt ekonomiskt lyft för Sverige, samtidigt som det räddar hundratusentals människor undan lidande.

På så vis skulle vi kunna bli en verklig humanitär stormakt.

Flyga högt över verkligheten

ÖgaA: ”Sverige befinner sig i fritt fall, med dagliga upplopp och galopperande kriminalitet, där ingen törs säga sanningen och media ljuger.”

B: ”Sverige är ett fantastiskt land, med smärre utmaningar som behöver lösas.”

Dessa båda beskrivningar löper parallellt i såväl medier som sociala medier, liksom i fikarum och runt köksbord. De flesta av oss vet precis vilken världsbild vi är anhängare av. Och vi blir, från båda sidor, irriterade på dem som sprider den andra bilden.

Jag har funderat lite över vad som får oss att välja sida. Den viktigaste faktorn är nog vad människor runt oss anser. Vilket umgänge har vi, och vad framför de när vi möts? Det blir alltmer avgörande eftersom vi, när vi väl valt sida, tenderar att umgås med dem som tycker som vi, och läsa artiklar som bekräftar vår världsbild. Den andra sidan glider undan, och blir inte bara ointressant utan även obegriplig och motbjudande efter ett tag.

Men jag har lagt hundratals timmar på att följa sverigedemokrater och övriga ultranationalister i deras fora, se ”Hvad vilja nationalisterna”, och jag har diskuterat mig matt med dem på sociala medier, och jag vill påstå att den näst största skillnaden, efter umgänge och grupptillhörighet, sitter i huruvida vi ser världen ur grodperspektiv eller fågelperspektiv. A står likt Nils Karlsson Pyssling eller Arthur och minionerna och stirrar upp på ett gigantiskt, farligt, otäckt monster medan B flyger högt över taken och ser en liten obetydlig prick.

Ett tydligt exempel på detta är upploppen i Rinkeby häromveckan.

Fakta: Ett trettiotal personer blev förbannade när polisen skulle gripa en misstänkt för narkotikabrott. De tuttade eld på nio bilar, slog sönder rutor och plundrade två affärer. De var så hotfulla att polisen valde att inte agera förrän förstärkning kommit. Polisen avlossade ett skott. En DN-fotograf blev misshandlad.

Är detta (B) en trist händelse som dock inte är särskilt oroande utan mest irriterande, eller är det (A) ett bevis för Sveriges omedelbara undergång, enligt den beskrivning Åkesson och Karlsson gav i WSJ?

De flesta av oss har en färdig uppfattning. Den bildas inte under eftertanke medan vi lär oss om vad som skett, utan den stammar ur vår ryggmärg. Det tar oss två sekunder att bestämma oss.

Förklaringarna till händelsen blir sedan en konsekvens av våra första ställningstaganden.

Antingen beror upploppen (A) på av att människor från kulturer som inte fungerar i Sverige flyttat hit, eller också (B) på utanförskap. Antingen eller.

Och lösningen är därmed för den ena kategorin att (B) bryta utanförskapet och för den andra att (A) stoppa [nästan] all invandring och utvisa så många man kan.

DN/Ipsos har gjort en undersökning som är väl värd att läsa, eftersom den visar hur vår bild av verkligheten styr vårt val av parti. Tidigare undersökningar, som t ex SOM-institutets, har också givit samma resultat. Sverigedemokraternas sympatisörer är extrema i sin världsbild.

Att vi invånare i Sverige har olika syn på tillvaron är inte i sig nytt eller ens fel. Så kan en person beskriva samhällsutmaningarna som ”ökande klyftor” och den andra ”gigantiskt skattetryck”, och sedan gräver man ner sig och kastar argument på varandra utan att någon egentligen har vare sig rätt eller fel, eftersom det vi upplever som problem kan definieras som skillnaden mellan vår syn på verkligheten och vårt drömscenario. Om jag vill leva i ett samhälle med låga skatter är skatterna problemet, men om jag vill ha total jämlikhet är klyftorna problemet.

Det som är nytt med synen på migration är att sverigedemokrater, till skillnad från övriga, tror att det finns en verklighet som inte beskrivs av medierna.

Och på någon fläck har de förstås rätt. Så har man i många år undvikit att skriva etnicitet på den som begått brott, eftersom det strider mot pressetiken, och överhuvudtaget undvikit att beskriva samhällsproblem i termer av skuldbeläggning av stora grupper människor, vare sig det handlar om långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta, norrlänningar eller nyanlända.

Men medan både långtidsarbetslösa, funktionsnedsatta och norrlänningar är minusposter i den totala samhällsekonomin är det sällan dem utan nästan bara invandrarna som strålkastarna riktas mot. De får bära hela bördan av alla samhällsproblem, från arbetslöshet till brottslighet till hål i statsbudgeten till att gamla inte får sylt på pannkakorna. Och bilbränderna i Rinkeby blir symboler för invandringens misslyckande.

Men polariseringen har en annan avigsida, och det är att när vi fokuserar på att skydda vår valda sida tenderar vi att missa det som faktiskt spelar roll. Så om Lisa är klassens svarta får och hela tiden får skulden för sådant hon inte gjort eller bara delvis gjort och vi hela tiden måste ta Lisa i försvar blir vi benägna att se mellan fingrarna när Lisa faktiskt är ansvarig för något. Och i förlängningen betyder det dels att problem, som t ex dem Nalin Pekgul så modigt tar upp, sopas under mattan, och samtidigt alienerar vi A ännu mer. Det motsatta gäller förstås också. De som hatar Lisa ser inte alla bra saker hon gör. Och om de ser det vägrar de berätta det för någon, eftersom det inte passar deras syften.

Så det finns flera debatter och metadebatter som pågår parallellt mellan A och B. Dels finns den faktiska diskussionen om migrationen och dess framsidor och baksidor, men också den om vems världsbild som är korrekt.

Jag har, trots enormt många timmars diskuterande, sällan eller aldrig övertygat någon som klart tillhör kategori A om någonting alls. Det går att korrigera faktafel, men det brukar inte spela någon roll för den större frågan.

”Jag vet hur det ligger till. Du är naiv.”, är svaret på det mesta.

Jag vet inte hur vi minskar polariseringen. Men jag anser att bristen på gemensam verklighetsbeskrivning är ett av dagens största samhällsproblem, för det slår in kilar mellan människor och hindrar tankar och idéer från att färdas.

Vi behöver helt enkelt lyssna mer, och gräva ner oss mindre.

Betyder det att vi ska acceptera deras rasistiska retorik? Inte för ett ögonblick.

Jag tycker hjärtligt illa om ultranationalister, och det står jag för. Jag tror inte den som bestämt sig går att omvända. Jag har dessutom tröttnat på daltandet med sverigedemokrater, och påståendet att de är mobbade och att det är synd om dem. Den som sprider hat mot människor baserat på etnicitet eller religion ska ifrågasättas. Det är inte mobbing. Och jag tror inte det går att omvända dem längst ut på flanken annat än i undantagsfall. Det är ädelt att försöka, och jag vet de som lyckats, men jag gör det inte. De tycker jag är en bortskämd och arrogant överklassmänniska som aldrig haft ett problem i livet. Mig gör det inget. Det är inte dem jag riktar mig till när jag skriver eller diskuterar.

Däremot måste vi ha integritet nog att vara nyanserade och sakliga och inte extrema, dels för att samhället vinner på det, men också för det finns en stor grupp grå människor out there som ännu inte bestämt sig, och de ser oss inte som trovärdiga om vi ger intryck av att blunda för det som inte passar oss.

Vi får inte flyga så högt i vår iver att ta det globala perspektivet att vi inte ser de problem som faktiskt behöver vår uppmärksamhet.