För 1½ år sedan skrev jag detta (länk till mitt inlägg på Facebook längst ner i artikeln). Jag minns det mycket väl, för det var en sorts turning point för mig. Fram till dess, och i synnerhet efter 7 oktober, hade jag varit nästan helt på Israels sida, övertygad om att Israel var en demokrati, visserligen med lite brister, som bosättningarna, men ändå avsevärt ”godare” än Hamas, som var en terrororganisation. Det senare anser jag fortfarande, förstås. Det är min syn på Israel som ändrat sig.

Och det var Mohammed Nazal som fick mig att börja den resa som slutat vid att jag numera anser att Israels ledning tagit landet till en nivå som motiverar sanktioner och massivt avståndstagande.

Han var då 16 år, från Västbanken, och satt i israeliskt fängelse. Han var en av de första som släpptes i gisslanutbyten.

Och båda hans händer var brutna när han kom hem.

Några dagar innan jag skrev inlägget nedan dök han upp i pro-Israel-twitter. De hånade honom, påstod att han ljög, skrattade åt hans skador. Vuxna män.

Mmm.

Så jag började läsa på, och ja, Israel lämnade ut ”bevis” för att han varit så att säga hel när han lämnade fängelset i form av en film från bussen som fraktade honom från fängelset till Västbanken, och där kunde man se att hans händer inte var bandagerade.

Och jag tänkte att eftersom ord stod mot ord var det synd att ingen kollade upp detta.

Men det gjorde BBC, några dagar senare, i form av ett reportage jag inte hittat på Youtube, men lägger en länk till Twitter i kommentarerna. Se det, pls!

Journalisten åkte till hans hem och såg att han mycket riktigt hade båda händerna bandagerade. Hon intervjuade honom, och det är hjärtskärande lyssning för alla med empati. Pojken är bruten. Närmast skygg. Det finns inte spår av kaxighet eller kamplust när han berättar om de horribla övergrepp han varit med om. Händerna var brutna för att han skyddat sitt ansikte. De hade piskat honom. De hade bussat hundar på honom.

Igen. Han var ett barn.

Ett barn.

”Jamen det är klart att han ljuger!” Mitt svar är ”se det och känn efter om han låter som en lögnare”. Ska tillägga att samtliga palestinier som släppts ur israeliska fängelser berättar liknande historier.

Hon åkte till sjukhuset och intervjuade hans läkare, fick hans journaler och skickade dem till brittiska experter. Och hans händer hade brutits ÅTTA DAGAR innan han släpptes. Hans medfångar hade fått mata honom och hjälpa honom på toaletten.

Vad svarar då Israel?

Att alla ljuger.

Kan de tänka sig att släppa in någon kontrollant? FN? Journalister? Något neutralt land?

Nope.

Tänker de själva utreda hans berättelse?

Behövs inte. Han ljuger. Alla ljuger. Läkarna också.

Detta var för mig en vändpunkt av två skäl.

1. Fram till dess, naiv, sure, trodde jag att Israel var åtminstone någotsånär sanningsenliga.

Men när någon man litat på blåljuger på det sättet faller trovärdigheten för all framtid. Jag utgår sedan dess från att ingenting Israel hävdar går att lita på. Detsamma gäller förstås Hamas. Men det gällde redan då. Mitt förtroende för Israels ledning är totalt förbrukat, åtminstone tills den är helt utbytt och en ny ledning erkänt vad de gjort och tagit ansvar.

2. Israel är som land kapabelt till den vidrigast tänkbara tortyr, sanktionerad av de styrande. Många fler rapporter har kommit ut. Män som blivit våldtagna med föremål inför skrattande vakter, och fått sina anusar söndertrasade. Piskade. Tvingade att ligga nakna på varandra. Mängder av fångar dör kontinuerligt, mördade genom tortyr.

Och 80 procent är inte ens dömda.

Sjunde oktober var en fruktansvärd dag.

Inga men.

Israels gärningar är lika vidriga.

Dagen när jag skrev inlägget nedan påbörjade jag den resa som lett fram till ovanstående. Det har varit plågsamt. För jag har känt samhörighet med Israel hela livet. Men nu är jag här.

Pretty please. Se klippet.

#SanctionIsraelNow