För mig finns ingen tvekan om att Trumps yttersta mål är att utöka amerikanskt territorium. Det framgår inte minst av hans fixering vid kartor med flaggor på.
Så det finns ett rykte om att han blivit lovad ägarskap över små områden runt baserna på Grönland (hittills en, men de ska bli fler), samt vissa mineralrättigheter.
Det tror jag säkert att HAN tror, men juridiskt är det grönlänningarna som fattar den sortens beslut, och de är såvitt jag förstått inte ens tillfrågade än. Det känns lite som om alla glömmer att det finns lagar och styrdokument och att varken EU eller NATO har makt över grönländsk mark. Inte ens danskarna har det längre.
En bra regel när man ska förhandla med någon är att förhandla med dem som har något att säga till om.
De flesta poddar och nyhetsprogram jag lyssnar på, särskilt amerikanska, tycker vi europeer överlag ska sluta jamsa med Trump. Det gäller tariffer, det gäller Grönland, det gäller allt annat.
Och jag håller med.
Krumbuktandet är stötande.
Han står där och påstår att Danmark har en skuld till honom och att de aldrig gjort något för NATO, när fler danskar per capita dog i Afghanistan än något annat NATO-lands medborgare. Han skäller på alla möjliga länder för att vi inte är tacksamma nog. Och när han kommer undan med det utan mothugg tror hans anhängare att vi respekterar honom, eftersom de inte kan skilja på den blandning av taktik och föraktfull nervositet som får Starmer att krusa sig med en inbjudan till Prince Charles och verklig respekt.
För ja. Vi respekterar honom ju på samma sätt som man respekterar en beväpnad chimpans.
Så vill jag att EU sätter hårt mot hårt för att jag är pissed off eller för att jag är strategisk?
Både och, påstår jag.
Vi såg faktiskt att Kinas no-nonsense-strategi funkade.
Trump Always Chickens Out.
Trotz allt 