Vi är de mest hatade

Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns ett gränsland av nationalistiska väljare. En del av dem har definitivt lämnat M för SD, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet, ivrigt påhejande sina gamla fränder att också ta språnget. Ytterligare andra räknar sig fortfarande som moderater, men är besvikna på partiet. De hoppas att ledningen ska “ta sitt förnuft till fånga” och samarbeta med SD. Sedan finns det en obekant mängd personer som vandrar lite fram och tillbaka.

Till denna grupp räknar jag inte alls dem som av rent strategiska skäl vill se ett samarbete med SD, men som inte i övrigt gillar partiet, utan jag syftar på dem som har en starkt konservativ och nationalistisk värdegrund.

Symptomatiskt för många, men inte alla, av dessa gränslandspersoner är:

… att schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för “vänster”

… att okritiskt dela artiklar ur Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag

… att avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en “svensk värdering”

… att vara emot i princip all invandring, även arbetskraftsinvandring, med hänvisning till “kulturella skillnader” som inte går att överbrygga och “undanträngningseffekter” som gör att även den mest lönsamme invandrare kan påstås utgöra en utgift för samhället genom att ta jobb från svenskar

… att anklaga den som inte håller med för att “köra med rasistkortet”, trots att ordet “rasist” aldrig använts, för att i nästa mening utbrista “du är rasist!”, enligt rätt mysko logik

… att vara närmast besatt av badhustider, brott begångna av invandrare i första och andra generationen och hedersvåld

… att beskriva förorter som no-go-zoner

… att vara övertygade om att det finns en sanning som inte får yttras i Sverige och att misstro “gammelmedia”

… att avsky eller i alla fall starkt misstro samtliga muslimer

… att vara EU-kritiker

… att vara övertygad om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen

… att hata Fredrik Reinfeldt

I denna grupp finns åtskilliga som knappt är skrivkunniga, men det finns också en del intellektuella.

Detta gränslandsfolk är mycket, mycket röststarka, och verkar ha massor av tid. De intellektuella smutsar inte sina fingrar med hat, utan håller en någorlunda god ton, men deras Facebookväggar fylls av mindre sakliga entusiaster som hetsar, hatar och delar vidare. Alla som var emot DÖ hör absolut inte till denna grupp, men det omvända gäller: alla i denna grupp hatade DÖ bortom alla gränser, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det helt omöjligt att diskutera en enda annan fråga fram till den dag då DÖ formellt föll. En så stor makt har de.

De är nämligen alla övertygade om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen, och enda räddningen är en koalition mellan SD, M och möjligen KD. För att denna koalition ska bli möjlig krävs förstås att framförallt M, som hittills hållit sig kallsinniga till en dylik romans, ändrar uppfattning. Och för att detta ska ske måste framförallt ledningen övertygas.

Det största hotet mot en SD-M-KD-koalition är därför inte de rödgröna partierna, och inte heller L eller C. Dessa väljare är redan förlorade.

Det största hotet är de moderater som absolut inte under några omständigheter vill vara med om något samarbete med SD.

Moderater som jag.

Vi är de mest hatade, för vi är de som står i vägen. 25 procentenheter står och faller med att vi antingen övertygas, tystas eller förmås lämna partiet.

Om den upplevelsen vill jag berätta, medan jag fortfarande kan och orkar.

Det motstånd jag upplever är av en helt annan sort än det liberaler, centerpartister och rödgröna drabbas av, eftersom jag står på insidan, som en sorts infiltratör. Jag är en svikare. En landsförrädare. Ett verkligt hot.

Jag skriver artiklar och krönikor. Jag för diskuterar i sociala medier.

Och för varje artikel blir hatet allt mer massivt. Mer hotfullt.

Att folk blir upprörda i diskussioner är en sak. Jag är inte heller alltid ett mönster av trevlighet.

Men ett större problem, rent demokratiskt, är att jag hatas, hotas och hånas även utanför diskussioner i allt större utsträckning. Jag är inte politiker. Jag är skribent. Min person borde inte vara det relevanta när jag skriver, utan det jag uttrycker.

Nej, jag blir inte sårad, även om det förstås inte är särskilt kul läsning. Det är ibland som att vada i ett träsk. Men jag tål. Och hittills har jag oftast inte varit rädd, även om jag börjar känna en viss oro för framförallt min familj.

Men när människor, i synnerhet moderater, överlag behandlas så här vågar allt färre uttrycka sig. Vi tystas genom kränkningar, ofta kvinnofientliga sådana, hån, hot och ibland rent förtal. Vi påstås vilja bli gruppvåldtagna. Vi förklaras vara vänsterkommunister. Vi uppmanas lämna partiet.

Och till slut ger vi upp, en efter en.

Och då har de vunnit.

Och då har demokratin förlorat.

Och inte bara den.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.20.58.png

Ur min inkorg.

a.jpg

Från hennes vägg.

Screen Shot 2016-07-13 at 08.11.47.png

 

Ur en Facebookgrupp.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.28.35.png

Från en Facebooksida.

Screen Shot 2016-07-13 at 07.54.43.png

Från debattören Thomas Gührs Facebookvägg

Gudarna och resten av oss kämpar förgäves

fangirlSå igår insåg jag att Nyheter24 skrivit en mycket klantig och orättvis artikel om en Fi-representant som var med i en hata-tiggare-grupp. Uppenbarligen för att hålla koll på dem, men det verkar inte Nyheter24 ha någon förståelse för. Så jag blev lack, och mina vänner på Motargument mot näthat och rasism blev likaledes lacka, för vi vill att fler ska gå med i nasserassegrupper och inte lämna hatarna ifred. Det blir ju svårare att få folk att göra det om pressen stigmatiserar deltagandet i grupper. Så vi skrev ihop en motargumentsartikel imorse. Bokstavligt och bildligt.

Sedan insåg jag att det har varit storm i ett vattenglas bland nationalisterna, för de har helt plötsligt kommit på att hets mot folkgrupp-lagstiftningen är fruktansvärt orättvis för att svenskar inte får bli hetsade emot, buääää. Som bevis delade de en Wikipedia-artikel. De gör så ibland. Upptäcker saker som hänt för åratal, ibland decennier sedan, och blir jättearga och så sprider sig infon som vågorna efter en finlandsfärja.

Det där med att HMF inte skulle gälla svenskar är för övrigt inte helt sant. Först och främst är det sällsynt att HMF överhuvudtaget används för nationaliteter, men när det händer finns en praxis och ett uttalande från JK att HMF bör gälla utsatta nationaliteter och därmed inte svenskar, men det står inte raktuppochner i lagtexten. Och det har förstås varit så i decennier, men de kom på det nu så snyft. Femtielva delningar av länken till Wikipedia.

Och så missförstånden på det.

”Vi får inte säga blattehora men de får säga svennehora!”. För den som lider av ett stort behov att säga blattehora är det förstås jobbigt. Men det där med att skrika okvädingsord till sina medmänniskor har förstås inte mycket med HMF att göra alls, eftersom HMF förutsätter en hel folkgrupp och inte en ensam individ.

Det är bara det att Widar Nord, som senare startade sverigepartistiska Fria Tider, skrev HMF-avsnittet en gång i tiden, vilket är anledningen till den absurda obalansen och den enorma fixeringen vid svenskar som hjälplösa offer i den.

Jag ändrade den i somras, men han rullade tillbaka den lika snabbt, vilket jag hade missat tills helt nyss. Han är visserligen blockad, men han gjorde det utan att vara inloggad.

Wikipedia är lurigt på det viset. Trägnast vinner.

Så jag fick ägna en del av min dag åt att ändra tillbaka igen, på ett sådant sätt att alla nationalister som delar frenetiskt skulle hitta små ledtrådar till att de hade missförstått i den:

”Det är en vanlig missuppfattning i främst främlingsfientliga grupper att svenskar har ett lägre skydd mot hatbrott än övriga, och att det därför är ”fritt fram” att kränka svenskar. Detta är fel. Hatbrott, såsom förolämpning, olaga hot, ofredande eller misshandel, på grund av etniskt ursprung, tro eller sin sexuell läggning, är lika allvarligt oavsett tillhörighet. Det måste dock bevisas att brottet hade detta motiv.

Det är således lika brottsligt att kalla någon för ”svennehora” som att kalla någon för ”blattehora”. Det är dock ovanligt att någotdera leder till åtal, om inte brottet kombineras med andra brott, såsom misshandel eller ofredande.”

Inte för att det spelar någon större roll. De följer ändå inte länken till artikeln.

Och vi vet att då kämpar gudarna förgäves.

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 17.55.55

Denna fråga ställs på ”väljarbarometern.se”. Jag undrar vad ett ”rasbrott” är. Kanske när man inte skottat undan snön från taket.