Häradens alla domslut listades i domböcker. För oss släktforskare är de nyckeln till många gåtor – inte minst för att vi på så sätt ofta kan hitta fäder till oäktingar.
I en dombok i Burträsk den 28/10 1673 framgår att min anfader Anders Åssvedsson i Bodbyn några år tidigare ryckt några skäggstrån från sin svärfar Sven Nilsson i Gammelbyn, men att han slapp böter, för att detta var ”en sak av våda tillkommen”.
Att jag vet ovanstående beror dock enbart på att en flitig kvinna läst och skrivit rent alla domsluten. Jag har sedan köpt hennes arbete, och sluppit sitta själv och läsa från pärm till pärm. All min släktforskning bygger på att människor digitaliserat uppgifter och gjort dem sökbara hemifrån. Jag har bara besökt ett enda arkiv någonsin, och den gången fann jag inte ens vad jag sökte.
Det är viktigt att minnas att det är detta debatten om LexBase handlar om.
Domslut i brottmål och tvister har alltid varit mer eller mindre offentliga i Sverige. Det som är nytt är att de nu går att hitta.
”Security by obscurity” är den term som används inom IT-säkerhet. Något saknar säkerhet, men eftersom det inte går att hitta på ett enkelt sätt blir det ändå indirekt skyddat av vår ignorans. Det är den princip som funkat som skydd för oss medborgare tidigare. Informationen har funnits, men få har orkat leta rätt på den.
Det är naivt att tro att det kommer att hjälpa att vara jättejättearga på dem som skapat LexBase och skriva i tidningar hur dumma de är, och så ska problemet försvinna.
Folk vill uppenbarligen ha informationen, och är beredda att betala för den. Därför kommer det att komma nya likadana tjänster, även om denna tjänst mot förmodan upphör.
Det som behöver ändras är offentligheten kring domslut. Det är dock problematiskt på ett annat plan. Vår rättssäkerhet vilar på att allmänheten kan granska domstolarnas arbete.
Men det kan uppnås utan att namnen på de dömda offentliggörs. Redan idag finns möjlighet till sekretess för exempelvis våldtäktsoffer. En enkel väg framåt är att konsekvent sekretessbelägga identitet på alla vittnen, brottsoffer och dem som dömts till straff under t ex ett års fängelse. Jag tror inte det behövs en grundlagsändring för att uppnå detta.
För övrigt anser jag att om man anser att publicering av domar är fel, men samtidigt menar att det i sin ordning att Wikileaks lämnar ut namnen på tusentals informatörer i Afghanistan så att de och deras familjer kan bli förföljda, har man någon sorts fullständigt messed up moral enligt principen:
”Information wants to be free as long as it’s about someone else.”
Antingen är all information allas egendom, eller också har vi rätt att förvänta oss skydd från att bli uthängda, oavsett vilka vi är och var vi bor.
Det finns ett antal principer för personlig integritet, eller Privacy. En sådan är att vid all datainsamling ska ”Necessity Principle” gälla. Enbart data som behövs för att fylla det syfte för vilket det samlas in ska vara tillåtet att spara, och enbart så länge som det behövs.
Jag hamnade för några veckor sedan i en lite knepig diskussion i en Facebook-grupp för författare. Någon ställde frågan huruvida det var OK att allt vi skriver där är läsbart för alla – inte bara medlemmar i gruppen, utan hela jordens befolkning. Och alla utom jag var av den uppfattningen att det var jättebra att det går att läsa även utåt, eftersom ”Jag står för vad jag säger”.
När det gäller privacy silar vi som sagt mygg.
Jag har lagt ett antal år på att grubbla runt personlig integritet. Det är en viktig del av mitt skrivande: alla dessa månader och år jag tillsammans med andra integritetsivrare lagt på att vrida och vända på dessa frågeställningar.
Helena Trotzenfeldt 