Netanyahu 2012. Ivrigt insisterande i Wile E. Coyote-stil på att Iran har en bomb som detonerar närsomhelst.
Jag vill förstås inget hellre för det iranska folket än att de ska bli av med sitt korrupta styre, som fängslar, torterar och avrättar oliktänkande och bli en demokrati och kvinnor ska få klä sig som de vill. Och jag väntar fortfarande på att någon ska förklara hur det ska ske genom att bomba småflickor.
För det handlar ju inte om det. Med samma argument minus kvinnors klädsel kan vi bomba Saudi, Qatar, Ryssland, Kina, diverse u-länder.
Jag blir förvånad över mig själv när jag ser Trumpen och Netanyahu håna Iran, deklarera att de är svaga och krossade, basunera ut att nu har de vunnit, men de ska ändå kriga lite till och min go-to-känsla är att Iran är offret och USA och Israel förövarna.
Det är som att se två hänsynslösa mobbare sparka på en försvarslös nisse och du måste nypa dig själv för att minnas att den försvarslösa nissen också är en elaking som brukar klå upp fru och barn. Ingen är god i scenariet.
Det fanns ingen egentlig ursäkt för kriget. Iran var inte nära någon atombomb, och USA och Israel hade förstås ingen plan för ”regime change” annat än ”om folket reser sig är det bra, annars är det deras fel och vi kan skylla på dem”.
”When we are finished, take over your government. It will be yours to take. This will be probably your only chance for generations!” skrek Trump som om han generöst presenterade det lidande iranska folket med en gåva. Nej. De kan inte bara ”ta det”. Oppositionen är inte organiserade, utan tvärtom splittrade i grupper som är i luven på varandra. Det finns ingen plan, ingen ledare.
Vad jag vill i denna situation är att övriga västländer står fast vid sin linje att inte hjälpa Trump. Han behöver få känna konsekvenserna av sitt idiotiska påfund fullt ut, så att han inte gör om det i Kuba eller liknande, för han har två år kvar. Vi är här idag delvis för att han blev kaxig efter Venezuela. Sedan måste vi tillbaka till en världsordning där FN stärks, Israel hålls ansvariga och USA förhoppningsvis aldrig mer väljer en president som startar krig utan formellt godkännande. FN må ha sina brister, men det är det bästa vi har.
Och den största bristen är för övrigt USAs vetorätt.
Trotz allt 