När jag för ett antal år sedan jobbade på ett av Sveriges universitet brukade vi göra kursutvärderingar. På standardblanketten fanns en fråga om hur ljuset i lokalen varit, som tillkommit en gång för länge sedan när det tillfälligt inte funkat. Eftersom alla kurser nu hölls i exakt samma lokaler var det lite intressant att se hur svaren skiftade. Var studenterna positiva till läraren och kursen var även ljuset mycket bra – annars var det kasst.

Detta är nu mitt tredje inlägg kring Littorinaffären, och med varje inlägg har förbryllingen ökat så att den nu är fullständigt total.

Skuldfrågan

Jag är efter att ha sett Aftonbladets konfrontationsklipp ganska övertygad om att han är oskyldig, eftersom han inte kände igen hennes namn, eftersom han reagerade med chock och trötthet snarare än skam och skuld, och eftersom han klart och tydligt sa ifrån att ”nej, det är absolut inte sant!”.

Detta hindrar inte hela vänstervärldens bloggare från att skriva långa inlägg som helt bygger på att han är skyldig.

Detta hindrar inte AB anvariga utgivare från att hävda att de har rätt att publicera eftersom ”han inte dementerat”. Och ett ”Nej, det är absolut inte sant” – är inte det en dementi? Är det som i våldtäktsmål förr i tiden – det räckte inte med att ha sagt nej, man var tvungen visa upp blåmärken för att bevisa strid också?

Reinfeldts agerande

Jag och i stort sett alla jag pratat med tycker Reinfeldt agerat helt korrekt. Han har under en tid vetat att Littorin levat under stor stress, pga depressioner, vårdnadstvist och efterhängsen press. Littorin säger till honom att ”nu till råga på allt kommer AB och anklagar mig för att ha köpt sex – jag vet inte var de fått det ifrån och jag har dementerat, men jag pallar inte mer, så jag vill lämna jobbet nu och vara ifred”. Reinfeldts kommentar till hans avgång blir då ”privata skäl”, vilket är helt fullständigt korrekt i sak, och det bästa ur både human och strategisk synvinkel.

Men döm om min och andras förundran när i princip samtliga ledare och en hel del politiker går ut och fördömer denna hantering. Han skulle tydligen istället själv ha sagt att AB approachat Littorin med frågor kring ett sexköp som Littorin säger inte ägt rum. Det hade varit det bästa. Dessutom skulle han och partiet ha fortsatt hålla kontakten med Littorin istället för att ”frysa ut” honom. Varför då? För att pressen ska kunna rapportera exakt om vilken politiker som hälsar på i det Littorinska hemmet? Karln har ju begärt att få vara ifred och fokusera på vårdnadstvisten!

Statistiken

Så till slut kommer De Superlogiska Sommarvikariejournalisterna som ska till att tolka ett statistiskt underlag som de tydligen inte begriper något av alls.

Intervjuer har gjorts av opinionsinstitut. Mellan 20% och 35% av svenskarna – nästan samtliga med rödgrön bakgrund – säger sig ha fått minskat förtroende för Reinfeldt.

Men om man gör samma undersökning och frågar vem som fått minskat förtroende för Reinfeldt pga det varma vädret får man samma svar, fattar inte journalister det?

En stor del av svenskarna – sisådär en tredjedel – stör sig nämligen enormt på Alliansen, och svarar oavsett fråga likadant.

”Minskat förtroende, check! Dålig belysning, check!”

Det hade gett precis samma resultat om man frågat vem som fått minskat förtroende för Mona Sahlin eller Lars Ohly efter Littorinaffären. Gillar man inte människan svarar man ”ja”.

Korrekt statistiskt förfarande hade varit att fråga vem som har förtroende för Reinfeldt och sedan jämfört med hans siffror i förra mätningen. Då hade man fortfarande inte kunnat vara säker på vad ett eventuellt tapp berott på, men man hade i alla fall kunnat skriva att det varit ett, om nu så hade varit fallet. Nu skriver man istället om tapp man inte alls vet om de finns.

Men inte en enda journalist, oavsett tidning lyckas dra den slutsatsen. Det är ”Minskat förtroende för Reinfeldt” här och ”Littorinaffären sänker regeringen” där.

Jag har en förtroendekris för Sveriges journalistkår, som fullständigt verkar sakna såväl analytisk förmåga som vanligt bondförnuft. Jag kan dock inte säkert säga att förtroendet minskat, för det var ganska lågt redan innan, men jag tror det har det.

Så kan jag få fylla i en utvärderingsblankett om det, tack!

Länkar: AB, DN, DN, DN, SvD, SVT

Tillägg vid 17-tiden: Min favvoledarskribent, alla kategorier, Sanna Rayman sticker ut med denna unika, lysande analys. Tack, Sanna!

Förbryllingen tätnar kring Littorinaffären. Det som förbryllar är kvällstidningarnas ledare.

Littorin är mitt i en vårdnadstvist. Han anklagas för ett brott som hade kunnat ge fängelse. Det finns inga bevis, bara ett ”jag känner igen honom”.

Han har länge funderat på att avgå, eftersom barnen far illa, eftersom han haft en hjärtinfarkt och eftersom han försöker bygga upp ett nytt liv med ny fästmö. Han går hos psykolog för depressioner.

Jag såg till slut klippet på Aftonbladet: ”Här konfronterar vi…”, och noterade att:

• Han reagerade inte alls på ”vi vill fråga om händelser 2006”.
• Han kände inte igen kvinnans namn. Han stod kvar, öppen och nyfiken efter att de sagt det. Kroppsspråket sa ”jaha, vem är det då”?
• Först när de sa ”personen säger att du köpt sex av henne” reagerade han med ett ”nej, nääej, nej absolut inte”. Han såg mest paff ut. Ungefär som jag skulle gjort i samma situation.
• ”Jag har inga kommentarer” kom först när Aftonbladet jagat honom ytterligare ett antal meter med ett ”förnekar du”, ”förnekar du”, …

När man läser AB låter det som om hans enda svar var ”inga kommentarer”, varefter han avgick, vilket onekligen verkar misstänkt.

För mig verkar han faktiskt oskyldig – men också mycket trött på att bli smutskastad. Se klippet och avgör själv!

Alla Visa Män de dyker upp och skriver:

• Varför dementerar han inte? Det har han ju gjort. Han sa klart och tydligt ”nej det är absolut inte sant” i klippet ovan.
• Hon pekas ut som lögnare av exministern (”pekas ut” får en ny innebörd).
• Reinfeldt måste tvinga honom att erkänna.
• När Reinfeldt säger att ”han säger att han är oskyldig” visar han att han inte bryr sig. Det är oempatiskt.

Oempatiskt.

Skulle Reinfeldt då, när hans medarbetare säger ”jag vill sluta, jag mår psykiskti dåligt, vill ta det lugnt ett tag och fokusera på barnen och vara ifred” ha svarat ”klart du ska antingen erkänna detta brott trots att det inte finns några bevis, alternativt lägga all möda på att dementera alla uppgifter som Aftonbladet kan tänkas hosta fram. Ta nu tag i detta samma dag som du sitter i vårdnadsförhandlingar med exfrun. Strunta i depressionerna du fått psykologhjälp för och ställ dig här i rampljuset framför hundra journalister och berätta. Låt detta sedan blir en långkörare hela sommaren, med dig och ditt privatliv i fokus.” 

Det är tydligen empati och ledarskap.

Länkar: AB, AB, AB, AB, Expressen, SvD, SvD, SvD

Not: Denna post hade ett lite annorlunda innehåll, men efter att DN skrev att det påstådda brottet är preskriberat ändrade jag tyngdpunkten.

Not till: Jag har alltid gillat Lena Mellin, men jag är rätt besviken på henne just nu. Om det visar sig att han faktiskt är oskyldig hoppas jag både Lena och Aftonbladet åker dit.

Inga fler köpcentrum i storstädernas utkanter, för att komma ifrån bilberoendet hos inomtullborna, tycker Maria och Peter.

Men men men vi förortsbor då? Ska vi ta pendeln in till centrala Stockholm och flanera runt på ett tre kvadratkilometer stort område varje gång vi ska ha alvedon, barnkalaspresent, vinterstövlar och tomatpuré?

Jag är helt med på att det redan finns många köpcentrum runt Stockholm och kanske det räcker nu. Då är det ett argument i sig – men att förbjuda nyetablering enbart för att uppfostra innerstadsborna till att låta bli att köpa bil känns…

Orättvist.

Jag är nu förbryllad.

Jag är förbryllad över varför Littorin, som inte är apful och borde kunna få till det på annat sätt, köper sex – för onekligen verkar det som om det är sant.

Jag är inte förbryllad över varför han hoppar av – kombinationen ungar i känslig ålder som far illa, hjärtinfarkt och vårdnadstvist räcker för att vilja lämna rampljuset, med eller utan sexköp högst upp på lasset.

Jag är inte förbryllad över att Aftonbladet väljer att publicera trots att han lämnat rampljuset.

Jag är inte förbryllad över att Reinfeldt, om nu Littorin säger ”jag har blivit konfronterad med sexköpanklagelser som inte stämmer, men jag orkar inte mer”, tycker att det är en bra idé att han kastar in handduken.

Jag är dock förbryllad över att Miljöpartiet tycker att ”Moderaterna hanterat detta dåligt” och att ABs ledare skriver ”förtroendet är raserat”.

Vad skulle Reinfeldt ha gjort istället? Hur hade Mona Sahlin eller Peter Eriksson gjort som skiljer sig från Reinfeldts agerande, och som hade varit så mycket bättre?

Länkar: AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD