Don Juholte fäktar vilt med armarna, anfaller väderkvarnar och försvarar självklarheter som ingen är emot.

Don Juholte är aldrig konkret. Frågar man vad han vill kommer ett ”Det kommer vi att återkomma till!”. Fair enough, han har inte haft så mycket tid på sig, men varför så hög svansföring? Skulle det inte vara smart att lägga mer krut på att bli färdig med hemläxan, dvs en skuggbudget, än att fäkta och ryta i tills man blir röd i ansiktet.

Exempel:

• Om man i opposition tycker regeringens anslag till SJ är för låga kan man visst säga det, men att skriva långa debattartiklar i ämnet utan att ha en enda egen siffra att komma med är smått fånigt.
• Om man tycker det är dumt med utförsäkringar måste man väl kunna hosta fram ett enda förslag på hur det ska vara istället, eftersom man samtidigt deklarerar att en återgång till det gamla systemet inte är aktuell.
• Om man vill premiera kulturpolitiken är det väl veritabel väderkvarnsfäktning att säga att man är emot bibliotek där bara böcker från ett förlag lånas ut, eftersom ingen uppenbarligen är för heller, vilket Madeleine Sjöstedt påpekade.  

Samtidigt som dessa uppblåsta fluffartiklar publiceras på löpande band står en ivrig vänsterbloggarkår och är så lyckliga över det tydliga alternativ han företräder. Jag hittar oerhört lite kritik mot bristen på reell politik, och det förvånar, för många verkar faktiskt anstränga sig för att vara pålästa och göra genomtänkta analyser.

Heh.

Sancho var också impad.

DN, SvD

Domedagskommentatörerna är ett nytt släkte. Egentligen har de funnits alltid, men det är nu, i de interaktiva nätforumen, som de blommar upp i all sin bitterhet. Det är lite som att lyfta på en sten, och plötsligt vimlar där av gråsuggor du tidigare inte visste fanns, och som du gärna hade varit utan.

Domedagskommentatörerna är djupt upprörda över allt som händer i Sverige. Vårt land är på väg utför i rasande takt. Det var illa förr, och nu blir det bara sämre. Skolan är vedervärdig, arbetslösa har ingen chans att någonsin få ett jobb och alla svenska storföretag flyttar ut. Till råga på allt har man sålt Vin & Sprit. Sverige tar emot hundratusen flyktingar om året, och snart tvingas vi alla bära burkor. Bonusar delas ut i stora guldsäckar till människor som simmar i pengar.

Och de vet vem som är skyldig. Det är helt och hållet regeringen, sossarna, vänstern eller invandrarna. Det kan också vara bankernas, direktörernas, riksdagsledamöternas, elbolagens, feministernas eller muslimernas fel.

Ve den som arbetar, är religiös, tjänar pengar, driver företag, är sjukskriven, är arbetslös, är lärare eller något annat destruktivt. De borde fråntas alla sina pengar, och tvingas se sin glass tina och ta upp efter andras hundar.

Ty åt den som har skall varda givet, och den som är bitter och längtar efter domedagen då Sverige går under och vi alla fryser ihjäl under våra burkor har mycket att se fram emot.

Varje dag fylls dagspressen av artiklar som visar att de har rätt.

Och det var ju bra det.

AB, SvD, DNSvD

Det var synd om Waidelich på många sätt, där han fäktade i underläge när vårpropositionen skulle debatteras.

Han saknar helt Borgs karisma, auktoritet och höga anseende. Han är rimligtvis sämre påläst. Han stakade sig, upprepade sig och dessutom stod han fullständigt utan egna besked. ”Det får vi återkomma till” var det enda budskap han hade.

Men den som är i överläge får inte slå på den som är i underläge. Det är ett välkänt, retoriskt felgrepp. Borg, som rimligtvis är van vid värdiga, likaledes ilskna motståndare, verkar helt ha glömt det där han gick på i frustande, raljerande och högtravande ton, och framstod därför närmast som en småelak mobbare.

På samma sätt angrep den hånflinande Palme gång på gång den långsamme, retoriskt helt underlägsne Fälldin och förlorade.

En liten retorikkurs kanske, Borg?

Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
Ps. 37:11.

AB, SvD

Jag är absolut ingen expert på barnfattigdom, men nu, när detta begrepp blivit det senaste buzzwordet, kan jag inte låta bli att kommentera dem som kastar sig över det som vilken klyscha som helst: ”Jag vill bekämpa barnfattigdom och djurmisshandel och krig!”

Ordet ”barnfattigdom” är laddat. Vi ser framför oss HC Andersens flicka med svavelstickorna, gatubarn i Brasilien eller afrikanska barn med uppsvällda magar.

Men det enda som är helt solklart att ingen klockren definition av fattigdom finns, än mindre av barnfattigdom. När det gäller U-länder är det ju enklare på det viset. Barn svälter, föräldralösa barn bor på gatorna. Barn sniffar, säljs, försvinner.

I Sverige är det tackochlov inte så. Därför behövs andra definitioner. Vissa metoder för att beräkna fattigdom bygger därför på en jämförelse med dem som har det bäst i landet ifråga, och får konsekvensen att när några får det bättre ökar fattigdomen trots att ingen får det sämre, vilket blir lite bisarrt.

Låt oss sedan konstatera att om det saknas definition av fattigdom blir det ännu luddigare när det gäller barnfattigdomdefinitionen.

Därför hoppar politiker från båda sidor staketet raskt över den besvärliga semantiken, och går rakt på vad man ska göra åt det – och, hör och häpna – det man ska göra är precis det man gör.

Med andra ord hävdar Allianspolitiker att det behövs nya jobbskatteavdrag för att få fler i arbete, och för att förbättra för dem som tjänar sämst, och vänsterpolitiker att det är höjda bidrag och stopp för utförsäkringar som är den rätta vägen. SD vill förstås stoppa all invandring.

Var och en av oss är salig i sin tro, men detta är smått fånigt. Att tänka sig att komma åt barnfattigdomen på något av sätten, när vi inte ens tydligt och klart bestämt ens vad fattigdom är, blir som att kasta ring på stort avstånd. För varje träff går tio missar.

Istället borde vi fokusera på vilka dessa barn är, och vad de behöver. I min begreppsvärld hänger nämligen inte familjens inkomst och barnens standard ihop mer än delvis. Det finns ensamstående föräldrar som tack vare ekonomiskt sinne, barnklädessömnad, långkok och få egna intressen kan leva på mycket lite, och Lyxfällan har visat att barn kan vara fattiga i familjer med fullt normala inkomster.

I mitt huvud finns inte en lösning utan flera, och de måste nalkas från andra hållet. Vi måste börja med att hitta de barn som far illa, och förstå hur de har det.

Kanske behöver skolor och förskolor fånga upp de barn som blir retade för sina kläder, som inte kan åka med till skidbacken, eller som aldrig får gå på bio.

Kanske kan man hitta ett sätt att hjälpa utsatta familjer utan att föräldrarna ska behöva skämmas eller stå med mössan i hand.

Kanske behövs en enhet utanför Socialtjänsten dit föräldrar kan vända sig och få hjälp att köpa ett par begagnade skridskor.

Kanske kan välgörenhet hjälpa.

Kanske kan vi alla försöka vara lite lyhörda, och inte köpa de senaste jeansen bara för att vi kan, eller köpa de dyraste presenterna när barnen går på kalas.

Jag vet inte exakt vad som blir bäst, men jag vet att vägen mot målet går genom att bestämma hur vi vill ha det, och att då utgå från barnens verklighet och inte från våra politiska favvokäpphästar.

AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, SvD, SvD, AB, SvD