Sveriges politiker har alltid varit internationellt sett ovanligt eniga kring den ovanligt generösa abortlagstiftning vi har här. Det är en enighet som egentligen inte har sin motsvarighet i den svenska folkviljan – för visst finns det abortmotståndare såväl som abortkritiker, och nu när KD alltmer slutar vara sista utposten för kritikerna uppstår frågan vart dessa ska ta vägen, politiskt.

Tyvärr utkristalliserar sig då bara ett alternativ för motståndare till dagens regelverk, och det är SD. Det är nämligen enkelt för SD att vara abortkritiker, eftersom deras kärnväljare dels nästan bara är män och dels är konservativa och traditionsbundna. Antingen bryr de sig knappast alls, eller också håller de med.

Själv har jag faktiskt också svårt att identifiera mig med de högljudda, fördömande feminister som med all tänkbar ammunition attackerar den som yppar det minsta inskränkande ord i denna fråga. Jag läste en gång i en krönika orden ”Du ska inte lägga dig i vad som växer i våra magar”, riktade till Göran Hägglund. Vaddå inte lägga sig i? Detta är visserligen en fråga kring en rätt kvinnor har och ska ha, men det betyder ingalunda att män inte har rätt att uttrycka en åsikt.

Det finns anledning att se över v22 som gräns. Svar på fostervattensprov kommer i regel i v18, så det finns marginaler som går att krympa, för vi mår nog alla illa av att läsa om barn som lever en timme innan de dör. Jag säger barn, för den som drar ett andetag upphör att vara foster, och ska därmed ha samma rättigheter som vi andra medborgare.

Vi måste på något sätt komma förbi de arga tanterna och den haussade retoriken och våga ta i denna fråga istället för att låta den bli SDs. Vi måste också, på samma sätt som med KD, pressa SD på en verklig ståndpunkt. Idag finns bara en flummig riktlinje som säger att kommuner ska upprätta en ”handlingsplan mot aborter”. Vad exakt är de för eller emot?

Risken är annars att kampen för den oföddes rättigheter bundlas med kampen mot den icke-etniske svenskens.

AB

Sverigedemokraten Erik Almqvist fick inte reservera bord på en restaurang, eftersom han upplevs vara en säkerhetsrisk.

Att sverigedemokrater ofta hamnar i bråk är ett faktum. Ibland provocerar de själva fram dem, som i fallet med komikern Soran Ismail förra året, men oftare blir de igenkända och påhoppade av antirasismaktivister. Att det är helt fel väg att gå för den som är emot SD är självklart, och det har jag skrivit mycket om tidigare.

För den som äger en restaurang är det dock ändå en legitim anledning att inte vilja ha någon som gäst – sedan spelar det egentligen ingen roll om det är moraliskt rätt eller fel. Den som driver en verksamhet måste först och främst se till företagets bästa – både för sin egen och sina anställdas skull.

EA tror dock av någon anledning inte på den förklaringen, utan anser att restaurangen är emot sverigedemokrater, vilket också är fullt möjligt, eftersom det gäller 90% av svenska folket. Man kan förstås också tänka sig att de är emot den som gillar att sjunga vit-makt-musik, vilket är ytterligare en egenskap vi lärt känna hos Almqvist.

Och egentligen måste det också få vara tillåtet. Om jag inte vill ha centerpartister eller vänsterpartister på min restaurang är det väl upp till mig. Det är ju inte så att detta är den enda restaurangen i Göteborg.

Men sedan kommer det intressanta. En uppretad Almqvist twittrar:

Svenskfientliga restaurangen Peacock i Göteborg accepterar inte gäster som inte vill ha massinvandring #landsförrädare

Notera två ord: ”svenskfientlig” och ”landsförrädare”.

Uppenbarligen nekar inte krogen alla svenskar, för då hade vi nog hört det. Därför menar alltså Almqvist något annat med ”svenskfientlig” än ”emot svenskar i största allmänhet”. Vad är det då som gör krogen ”svenskfientlig”?

Jag vet inte. Att han misstänker att de inte gillar SD kanske? Eller att den som gör något vadsomhelst emot en etnisk svensk är ”svenskfientlig”?

Så vad menar han med ”landsförrädare”?

Det finns egentligen bara en tolkning som jag kan se, och det är den klassiska, rasistiska vit-maktretorik som delar in etniska svenskar i ”svenskar” och ”landsförrädare”. Den underliggande agendan är då att alla som inte är rasrena skandinaver ska rensas bort, och att alla etniska svenskar som är emot detta ska behandlas som förrädare.

Exp, AB, SvD

Sveriges katolska befolkning är ungefär lika stor som den muslimska, och det gäller både om man enbart räknar de religiösa, då det handlar om strax under hundratusen, och om man även tar med de som bara firar högtider men inte i övrigt utövar sin religion, då det blir ett par hundratusen, kanske tre i båda fallen.

Ändå är det islam som provocerar – både från främlingsfientliga och mångfaldsvänliga.

Nu föreslår Jämtin att vi ska göra Eid till helgdag, till islamfientligas stora förtjusning. Äntligen finns här ett bevis på att ”samhället successivt håller på att anpassas till islam”, vilket är vad de ständigt upprepar som ett mantra. Sveriges politiker håller på att sälja ut vårt vackra land till Al Qaida, och snart ska vi alla gå omkring i burkor. Det här är precis vad de väntat på. Ett förslag som även upprör smygislamfientlige Svensson, som normalt inte skulle vända sig till SD, men som nu börjar fundera på om de inte ändå har en poäng.

Även om jag visst tycker att man ska få kläcka ur sig den här typen av förslag utan hänsyn till sverigedemokrater och nationaldemokrater känns det ganska ogenomtänkt ändå.

Vi har våra helgdagar för att vår kultur är uppbyggd kring dem, inte för att de är religiösa, även om kristendomen givit upphov till de flesta av dem.

Om vi ska ge alla kulturer som med viss volym är representerade i Sverige egna helgdagar måste vi samtidigt stryka befintliga dagar, annars kostar det för mycket, och jag tror de flesta av oss nio miljoner svenskar, oavsett ursprung, gillar dem vi har.

Kristi Himmelsfärd är på så vis en dag då mycket få firar att Jesus for till himlen, men desto fler passar på att fixa båten eller sommarstugeträdgården. Att ta bort den dagen skulle därför skapa en alldeles onödig irritation mot muslimer, vilket idag är det sista de behöver.

Även om jag på sätt och vis ser rättvisan i att en dag som firas av 20% av Sveriges befolkning skulle kunna få bli helgdag mot att vi ger avkall på en av våra nuvarande tretton dagar känns förslaget ändå bisarrt. Vår kalender hänger ihop med vår historia och inte vår befolkning, och hitflyttade är välkomna att blanda sin tradition med vår utan att vi ska behöva ändra vårt sätt att leva om vi inte vill.

Hur skulle det annars se ut? Om plötsligt femtiotusen kineser flyttar hit, ska de då ha rätt att göra sitt nyår till svensk helgdag? Och sedan kommer ett antal irländare, och så ska vi alla fira St Patrick’s day?

Mycket få av våra nya svenskar förväntar sig heller att vi ska rubba på våra traditioner för att de kommit hit.

Så låt oss möta andra kulturer med kunskap och stolthet om vår historia och våra traditioner istället för att utplåna oss själva i vår iver att vara rättvisa.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD