Att föda barn naturligt betyder att i princip varje gång en barnmorska tittar in i förlossningsrummet får man också en hand uppstoppad i Det Allra Privataste.
”Jepp. Du är öppen för sex fingrar.” säger handens ägare. ”Förut var det bara fem. Det går framåt!” Och så kämpar man på lite till.
Fingrarna betyder centimetrar, och de ska upp till tio innan barnets huvud, som är tio cm * pi i omkrets, kan ta sig ut.
En gång berättade en barnmorska för mig att hon haft en kursare som hade så liten hand att fingrarna inte nådde ända in till livmoderstappen, och därmed inte kunde mäta. Detta hade ju säkert reducerat handens innehavares möjlighet att jobba på en förlossning avsevärt. Hon hade dock insett detta i tid, och hoppat av studierna.
Att ha ett handikapp betyder dock inte normalt att man inte kan få jobb. Det finns en förväntan från oss alla i samhället att en arbetsgivare gör vad den kan för att omplacera eller underlätta för den som av någon anledning inte klarar att utföra det arbetet normalt kräver. Först när alla möjligheter är uttömda sägs den handikappade upp.
Men av den förståelse för fysiska handikapp som genomsyrar hela vårt arbetsklimat spiller inte en enda droppe över när det gäller religiösa ställningstaganden.
Den barnmorska som inte vill utföra abort och den muslim som inte vill ta någon av andra könet i hand möter ingen förståelse överhuvudtaget.
Jag vill vara tydlig med att jag ser problemen. En barnmorska på en mödravårdscentral ska kunna vägleda den som är gravid men tveksam till ett bra beslut som utgår från den gravidas egen önskan. En barnmorska på en mindre förlossningsklinik kan vara den enda tillgängliga när en abort ska utföras, och att hon inte kan delta blir då ett problem för den som är ansvarig för arbetsfördelningen.
Den som har ett kundnära arbete ska kunna agera på ett sätt som är förenligt med västerländsk tradition, och då ingår att kunna ta sina medmänniskor i hand.
Jag tycker därför inte att vare sig barnmorskan eller den kvinna som vägrades jobb på ett äldreboende är diskriminerade och ska ha skadestånd för att de inte fick sina anställningar.
Men detta sagt är det ändå märkligt vilket hat dessa människors ställningstagande piskar upp.
Jag kan bara dra den slutsatsen att det är det sekulariserade samhällets förakt mot religion det handlar om. Vi har börjat likna religiösa ställningstaganden med vidskepelse. Den som rättar in sin tillvaro efter vad en gud kan tänkas vilja har samtidigt visat sig lämna hela sitt sunda förnuft hemma, och förtjänar därför att stötas ut. Skulle vi börja acceptera den sortens val finns en risk till en återgång till det samhälle vi precis lämnat bakom oss, verkar man resonera.
Mitt eget etiska ställningstagande sedan 21 år är vegetarianism. Och även om det absolut finns många som mer eller mindre rakt ut påpekar att det är urbota fånigt att inte äta kött finns en helt annan respekt för det valet – för det är inte religiöst, utan har en någorlunda saklig grund: hälsa i vissa fall, djurens rätt i mitt fall.
Jag begriper att jag inte kan jobba som kock, om jag nu hade velat det. Men jag har ganska svårt att tro att någon skulle neka mig jobb som exempelvis servitris bara för att kocken kanske någon dag är täppt i näsan och kan komma att behöva låna någon annans smaklökar. Jag har svårt att tro att mina kunder skulle vägra låta mig hålla en vinprovning för att jag inte kan/vill provsmaka bourgognen till biffen. När det finns förståelse för ett ställningstagande finns också samma vilja att acceptera en smula eget krångel som den handikappade möter.
Nej, jag vill inte ändra några lagar. Jag vill inte att etiska eller religiösa ställningstaganden ska jämställas med handikapp, så att man ska kunna kräva särbehandlig. Ett religiöst ställningstagande är ett val, och ett handikapp är inte ett val. Det finns absolut en skillnad.
Däremot skulle jag önska någon sorts vilja att mötas halvvägs. Den kvinna som inte tar chefen för äldreboendet i hand, men som ändå kan byta blöjor på äldre män, borde kunna få jobbet. Den som inte vill utföra aborter ska inte jobba på en mödravårdscentral, men borde kunna få anställning på någon av de större förlossningsklinikerna, som idag är underbemannade. Låt vara med lägre lön än de mer flexibla kollegorna, för att kompensera för det schemaläggningsproblem hon skapar.
När det finns en förståelse för ett val, som t ex vegetarianism, uppträder samtidigt en vilja att hitta lösningar. När det finns ett förakt för valet blir även långsökta problem en giltig ursäkt att stöta bort.
Det jag önskar är att religiösa val möts av lite mer förståelse och respekt.
Så blir det lättare att leva tillsammans.
Jag har varit skeptisk till en samtyckeslag när det gäller våldtäkt, men har funderat och kommit fram till att det nog är nödvändigt.
När någon inte lydde lärarna när jag växte upp fick den kvarsittning. Det hände inte mig, för jag var en Snäll Flicka, men det hände De Bråkiga.
Helena Trotzenfeldt 