Det underkända ställningstagandet

BridgeAtt föda barn naturligt betyder att i princip varje gång en barnmorska tittar in i förlossningsrummet får man också en hand uppstoppad i Det Allra Privataste.

”Jepp. Du är öppen för sex fingrar.” säger handens ägare. ”Förut var det bara fem. Det går framåt!” Och så kämpar man på lite till.

Fingrarna betyder centimetrar, och de ska upp till tio innan barnets huvud, som är tio cm * pi i omkrets, kan ta sig ut.

En gång berättade en barnmorska för mig att hon haft en kursare som hade så liten hand att fingrarna inte nådde ända in till livmoderstappen, och därmed inte kunde mäta. Detta hade ju säkert reducerat handens innehavares möjlighet att jobba på en förlossning avsevärt. Hon hade dock insett detta i tid, och hoppat av studierna.

Att ha ett handikapp betyder dock inte normalt att man inte kan få jobb. Det finns en förväntan från oss alla i samhället att en arbetsgivare gör vad den kan för att omplacera eller underlätta för den som av någon anledning inte klarar att utföra det arbetet normalt kräver. Först när alla möjligheter är uttömda sägs den handikappade upp.

Men av den förståelse för fysiska handikapp som genomsyrar hela vårt arbetsklimat spiller inte en enda droppe över när det gäller religiösa ställningstaganden.

Den barnmorska som inte vill utföra abort och den muslim som inte vill ta någon av andra könet i hand möter ingen förståelse överhuvudtaget.

Jag vill vara tydlig med att jag ser problemen. En barnmorska på en mödravårdscentral ska kunna vägleda den som är gravid men tveksam till ett bra beslut som utgår från den gravidas egen önskan. En barnmorska på en mindre förlossningsklinik kan vara den enda tillgängliga när en abort ska utföras, och att hon inte kan delta blir då ett problem för den som är ansvarig för arbetsfördelningen.

Den som har ett kundnära arbete ska kunna agera på ett sätt som är förenligt med västerländsk tradition, och då ingår att kunna ta sina medmänniskor i hand.

Jag tycker därför inte att vare sig barnmorskan eller den kvinna som vägrades jobb på ett äldreboende är diskriminerade och ska ha skadestånd för att de inte fick sina anställningar.

Men detta sagt är det ändå märkligt vilket hat dessa människors ställningstagande piskar upp.

Jag kan bara dra den slutsatsen att det är det sekulariserade samhällets förakt mot religion det handlar om. Vi har börjat likna religiösa ställningstaganden med vidskepelse. Den som rättar in sin tillvaro efter vad en gud kan tänkas vilja har samtidigt visat sig lämna hela sitt sunda förnuft hemma, och förtjänar därför att stötas ut. Skulle vi börja acceptera den sortens val finns en risk till en återgång till det samhälle vi precis lämnat bakom oss, verkar man resonera.

Mitt eget etiska ställningstagande sedan 21 år är vegetarianism. Och även om det absolut finns många som mer eller mindre rakt ut påpekar att det är urbota fånigt att inte äta kött finns en helt annan respekt för det valet – för det är inte religiöst, utan har en någorlunda saklig grund: hälsa i vissa fall, djurens rätt i mitt fall. 

Jag begriper att jag inte kan jobba som kock, om jag nu hade velat det. Men jag har ganska svårt att tro att någon skulle neka mig jobb som exempelvis servitris bara för att kocken kanske någon dag är täppt i näsan och kan komma att behöva låna någon annans smaklökar. Jag har svårt att tro att mina kunder skulle vägra låta mig hålla en vinprovning för att jag inte kan/vill provsmaka bourgognen till biffen. När det finns förståelse för ett ställningstagande finns också samma vilja att acceptera en smula eget krångel som den handikappade möter. 

Nej, jag vill inte ändra några lagar. Jag vill inte att etiska eller religiösa ställningstaganden ska jämställas med handikapp, så att man ska kunna kräva särbehandlig. Ett religiöst ställningstagande är ett val, och ett handikapp är inte ett val. Det finns absolut en skillnad.

Däremot skulle jag önska någon sorts vilja att mötas halvvägs. Den kvinna som inte tar chefen för äldreboendet i hand, men som ändå kan byta blöjor på äldre män, borde kunna få jobbet. Den som inte vill utföra aborter ska inte jobba på en mödravårdscentral, men borde kunna få anställning på någon av de större förlossningsklinikerna, som idag är underbemannade. Låt vara med lägre lön än de mer flexibla kollegorna, för att kompensera för det schemaläggningsproblem hon skapar.

När det finns en förståelse för ett val, som t ex vegetarianism, uppträder samtidigt en vilja att hitta lösningar. När det finns ett förakt för valet blir även långsökta problem en giltig ursäkt att stöta bort.

Det jag önskar är att religiösa val möts av lite mer förståelse och respekt. 

Så blir det lättare att leva tillsammans.

Publika domar och dubbelmoral

VåldHäradens alla domslut listades i domböcker. För oss släktforskare är de nyckeln till många gåtor – inte minst för att vi på så sätt ofta kan hitta fäder till oäktingar.

I en dombok i Burträsk den 28/10 1673 framgår att min anfader Anders Åssvedsson i Bodbyn några år tidigare ryckt några skäggstrån från sin svärfar Sven Nilsson i Gammelbyn, men att han slapp böter, för att detta var ”en sak av våda tillkommen”.

Att jag vet ovanstående beror dock enbart på att en flitig kvinna läst och skrivit rent alla domsluten. Jag har sedan köpt hennes arbete, och sluppit sitta själv och läsa från pärm till pärm. All min släktforskning bygger på att människor digitaliserat uppgifter och gjort dem sökbara hemifrån. Jag har bara besökt ett enda arkiv någonsin, och den gången fann jag inte ens vad jag sökte.

Det är viktigt att minnas att det är detta debatten om LexBase handlar om.

Domslut i brottmål och tvister har alltid varit mer eller mindre offentliga i Sverige. Det som är nytt är att de nu går att hitta.

”Security by obscurity” är den term som används inom IT-säkerhet. Något saknar säkerhet, men eftersom det inte går att hitta på ett enkelt sätt blir det ändå indirekt skyddat av vår ignorans. Det är den princip som funkat som skydd för oss medborgare tidigare. Informationen har funnits, men få har orkat leta rätt på den.

Det är naivt att tro att det kommer att hjälpa att vara jättejättearga på dem som skapat LexBase och skriva i tidningar hur dumma de är, och så ska problemet försvinna.

Folk vill uppenbarligen ha informationen, och är beredda att betala för den. Därför kommer det att komma nya likadana tjänster, även om denna tjänst mot förmodan upphör.

Det som behöver ändras är offentligheten kring domslut. Det är dock problematiskt på ett annat plan. Vår rättssäkerhet vilar på att allmänheten kan granska domstolarnas arbete.

Men det kan uppnås utan att namnen på de dömda offentliggörs. Redan idag finns möjlighet till sekretess för exempelvis våldtäktsoffer. En enkel väg framåt är att konsekvent sekretessbelägga identitet på alla vittnen, brottsoffer och dem som dömts till straff under t ex ett års fängelse. Jag tror inte det behövs en grundlagsändring för att uppnå detta.

För övrigt anser jag att om man anser att publicering av domar är fel, men samtidigt menar att det i sin ordning att Wikileaks lämnar ut namnen på tusentals informatörer i Afghanistan så att de och deras familjer kan bli förföljda, har man någon sorts fullständigt messed up moral enligt principen:

”Information wants to be free as long as it’s about someone else.”

Antingen är all information allas egendom, eller också har vi rätt att förvänta oss skydd från att bli uthängda, oavsett vilka vi är och var vi bor.

Våldtäkt utan våld

WarJag har varit skeptisk till en samtyckeslag när det gäller våldtäkt, men har funderat och kommit fram till att det nog är nödvändigt.

Det finns två huvudfall:

1. Mannen inser att hon inte samtycker, men struntar i det.

  • Sömn: Julian Assange, som enligt målsägaren väntade tills hon somnat för att kunna ha sex utan kondom. Solklar våldtäkt, om det stämmer.
  • Rädsla: Fallet i Tensta. Där är de flesta överens om att de hade blivit dömda om det hade inträffat efter ändringen i lagen 1 juli 2012. Alla som var där förstod att hon inte ville egentligen.
  • Utslagenhet.

Dessa fall är redan idag våldtäkt, men ganska ofta kommer mannen undan genom att säga att ”jag fattade inte att hon inte ville”. Går det inte att bevisa att han fattat men struntat i det går det inte att döma. Detta med att hans insikt är huvudfrågan ger en skev ansvarsfördelning, som skulle ändras av att han måste förklara hur han stämt av med henne. Det måste inte vara ett ”ja” från henne, men om hon inte tagit något enda initiativ blir det tydligt att han varit vårdslös med att stämma av hennes vilja.

2. Mannen förstår inte att hon inte samtycker.

  • Fallet i Göteborg. Hon var full, men det går inte att bevisa att han fattat det.
  • Fallet i Lund. Hon sa nej. Men jag har läst domen, och det stämmer att hon sa visserligen nej av och till, men hon blandade det med att ta egna initiativ. Han uppfattade att han vid fem-sex gånger backade när hon sa nej tydligt, men att hon då tog nya initiativ. Till slut slutade han ta hennes svaga nej på allvar, men fortsatte lyssna när hon sa nej på skarpen. Och framför allt: hon sa själv till polisen dagen efter att hon trodde mannen hade missförstått henne. I det läget är det svårt att bevisa uppsåt. 

Det som förenar 1 och 2 är att männen inte är värst noga med att stämma av vad hon vill. Nonchalans, eller vårdslöshet, med andra ord. Men i 1 har han begripit att hon inte ville, i 2 går det inte att bevisa att han gjort det.

Jag vill inte ha ett samhälle där man måste skriva kontrakt innan man går till sängs. Men det kan vara en bra väg framåt att en man behöver beskriva vilka steg hon tagit för att han skulle uppfatta att hon var med på det som hände. En extra fördel är att om en sådan lag fanns skulle alla de som klarar sig för att de inte ”uppfattat att hon var så full som hon var” kunna dömas. ”Hur samtyckte hon?” måste då kunna besvaras.

Dock skulle jag vilja göra bristande samtycke till ett annat brott än våldtäkt. Anledningen är att det måste finnas en skillnad mellan att strunta i att någon skriker nej och försöker ta sig loss och att inte vara tillräckligt lyhörd för att uppfatta att ett tydligt ja saknas.

Två års fängelse (även om man blir villkorligt frigiven efter 2/3) och en tillvaro slagen i spillror är ett för hårt straff för att inte ha varit lyhörd.

Idag finns våldtäkt eller icke våldtäkt. Men det är oftast inte fullt så enkelt. Därför behövs helt enkelt en skala för sexualbrott.

Okänd dom integritetshot

PortDet är en sorts dubbelmoral att använda det man inte tycker borde få finnas. Och jag är skyldig.

Jag tycker det är fel att birthday.se lägger ut födelseuppgifter för alla svenskar. Men jag använder siten rätt ofta. Den är mycket lättare att manövrera i än eniro.se.

Jag tycker också det är helt fel att lexbase.se lägger ut dömda på nätet, men jag satt ändå nyss och petade in uppgifter på mer eller mindre måfå, för att se hur den fungerade.

Och då slog det mig. Det värsta är inte det som är gratis, utan det som kostar.

Priset är nämligen 59 kr för att kunna läsa domslutet. Det kostar alltså pengar att ta reda på om grannen eller kollegan som dyker upp som dömd har kört för fort eller begått ett grövre brott, medan det är gratis att se vem som är dömd utan att veta för vad.

På något sätt hade det varit snällare mot alla dem som begått ett mindre brott om det stått i klartext, gratis, även vad de gjort. 

Så blir bristen på information ironiskt nog ett integritetshot.

Stå även upp för Assanges potentiella våldtäktsoffer

assange-poster2Jag har en ganska bred samling vänner från olika delar av livet. Många har ett starkt samhällsengagemang.

Bland dem märker jag två återkommande trådar som lever parallella liv, trots att de egentligen i botten handlar om samma sak.

Den ena är den samtyckesdebatt som nu pågår, och som med rätta engagerar många.

Den andra är temat ”släpp Julian Assange fri”, som sipprat sedan han lämnade Sverige 2010.

Den våldtäkt Assange främst är häktad i sin frånvaro för handlar om att han, efter att ha fått ett tydligt nej till sex utan kondom, ändå hoppat på kvinnan ifråga medan hon sov. Om detta går att bevisa är det våldtäkt, och så inte bara i Sverige, vilket många felaktigt tror, utan i större delen av västvärlden. Ett nej upphör inte att vara ett nej för att man sover. 

För att förekomma vilda protester: Nej, det är inte bevisat. Det är det vi har rättegångar till. Detta inlägg handlar inte om att han är skyldig till brottet, utan om att det brott han är misstänkt för är allvarligt.

Att världen inklusive Sverige är full av foliehattsbeklädda integritetsentusiaster med teorier om att kvinnorna är CIA-agenter och att Sverige styrs av Manshatande Feminister är en sak, men nu har de fått sällskap av medelålders manliga jurister som tycker ”det är dags att lägga ner” och att ”det har gått prestige i fallet”, och som med pragmatism som ursäkt gör gällande att detta med en våldtäkt egentligen inte är en sån väldigt big deal, och att det är dags att sluta tjafsa. 

Svenskan håller till och med en tyck-till-session om fallet. Så egentligen kan man ju fråga sig vad vi behöver lagstiftning till när vi kan ha direktverkande domslut via media. Och domen var rätt tydlig. Det spelar ingen roll hur många gånger man sagt nej. Har man somnat får man skylla sig själv, anser merparten den representativa grupp votörer som också kan kallas ”de svensktalande läsare av Svenskan som anser en länk om Assange vara tillräckligt intressant för att klicka på”. 

Det behövs en motkraft till dem som nu ropar efter nedläggning av fallet, och den behöver vara minst lika tydlig och klar som den röst som vill ha en samtyckeslag. 

Sveriges rättssystem får aldrig ge sig i denna fråga.

Kvinnorna har rätt till en rättegång.

Konsekvenser i skolan

StudentNär någon inte lydde lärarna när jag växte upp fick den kvarsittning. Det hände inte mig, för jag var en Snäll Flicka, men det hände De Bråkiga.

När min unge inte lyder lärarna kontaktar skolan oss, och så ska vi säga till henne, och utdela disciplinära åtgärder hemma.

Det gör vi förstås, men det blir ganska konstigt.

”Du har Internetförbud, eftersom X.”

Alternativ 1:

  • ”Ja men det var ju tre dagar sedan.”
  • ”Ja, men jag visste inte om det förrän nu.”
  • ”Ja men vi har ju pratat om det på skolan och jag trodde det var löst.”
  • ”Ja jag vet inte. Men jag lovade din fröken att du skulle få en konsekvens hemma.”

Alternativ 2:

  • ”Ja men det var faktiskt också så här och så här.”
  • ”Ja, men det sa inte din lärare till mig, och jag kan inte tro på dig, för det innebär att jag måste dra detta ett varv till med skolan, och det har varken jag eller de tid med, så då måste jag utgå från att du ljuger.” Det där sista säger jag inte, men hon fattar ju ändå att det är så det funkar.

Att skapa konsekvenser är en del av föräldraansvaret. Det blir dock väldigt märkligt när man blir någon sorts straffutdelningsinstans för en dom som utdelats någon annanstans.

Jag vill att skolan ger kvarsittning. Då blir konsekvensen omedelbar och kopplad till det begångna brottet. Har hon något att anföra till sitt försvar kan hon framföra det till sin domare.

Om hon sedan smiter ifrån och inte stannar vid kvarsittningen – då kan jag köra tillbaka henne dit, för att visa att även vi i hemmet ställer upp.

Men det händer inte. För i Sverige måste läraren vara snäll och juste och en bra kompis, och om barn inte lyder en direkt order är det förmodligen synd om dem, och då är lösningen att putta ansvaret till föräldrarna.

Skolan får inte kränka, och att dela ut ett straff är ju elakt.

Jag läste om kvarsittning på Wikipedia. Åtgärden var på väg att tas bort, men återinfördes.

Den finns alltså.

Den bara används inte.

SÄPOs prioriteringar

FakeEfter att media idag kommit ikapp när det gäller juridiken runt diskriminering *host* kan vi i alla fall andas ut för denna gång.

Andra länders säkerhetspoliser håller på och tramsar och letar terrorhot, men vi bor i ett land där de verkligen förstår vilka de egentliga hoten mot vårt samhälle är, och som håller åklagare och andra representanter för vårt rättssystem sysselsatta helg som vardag med dessa frågor:

Nationalister som blir utslängda från innekrogar.

SÄPO tramsanmäler för att hjälpa SD

FakeOm någon blir utslängd från en krog pga något den är, och inte något den gör, är det diskriminering.

Däremot är det inte nödvändigtvis olaga diskriminering. För att det ska vara det krävs diskriminering på grund av etnicitet, funktionshinder, kön, sexuell läggning, ålder, könsöverskridande identitet eller uttryck samt religion eller annan trosuppfattning.

När Kent Ekeroth ger oss alla en déjà vu-känsla genom att på nytt bli utslängd från krogen står ord mot ord. Det kan vara för att han gjorde något dumt, eller för att krogägaren inte ville ha en sverigedemokrat där. Vi får säkert veta om ett par år, när hans partikamrater läcker hela filmen till Expressen.

Men grejen är att politisk tillhörighet inte har skydd mot olaga diskriminering.

Vi säger det igen, så det blir extra tydligt.

Politisk diskriminering är inte ett brott.

Så när SÄPO anmäler krogägaren för olaga diskriminering, trots att det inte är det, uppstår några frågor och följdfrågor:

Q: Är det SÄPO som organisation eller vakterna som privatpersoner som anmäler?

A: Svenskan säger SÄPO. Inte vakten, utan organisationen.

Q: Borde inte organisationen SÄPO kunna grundläggande juridik? Den sorten som går att googla fram på några minuter?

A: Jo, typ.

Q: Varför polisanmäler de i alla fall?

A1: Vakten gillar Ekeroth, och vill hjälpa honom. Och eftersom han inte kan uttala sig officiellt gör han en tramsanmälan istället, för att SD ska kunna läcka detta till pressen och sedan har han sagt sitt utan att säga något.

Men, tänker vän av ordning, det var ju inte vakten. Det var ju organisationen.

Om det är så, får vi byta ut vakten mot SÄPO och Ekeroth mot SD:

A2: SÄPO gillar SD, och vill hjälpa SD. Och eftersom SÄPO inte kan uttala sig officiellt gör SÄPO en tramsanmälan istället, för att SD ska kunna läcka detta till pressen och sedan har SÄPO sagt sitt utan att säga något.

SÄPO gör med andra ord en tramsanmälan för att hjälpa ett främlingsfientligt parti.

Och vad säger det?

Feminism – att acceptera olika

StairwayVi bråkade mest sinsemellan, säger Linda Skugge.

Det är inte unikt. Det har hänt varje storslagen idé. Man samlas runt en fråga, och så plötsligt är kampen vunnen, men sedan kommer nästa steg, och då har man inte lika mycket gemensamt längre. Religioner bryts upp i olika grenar som hatar varandra, arbetarrörelsen splittrades på alla ledder i början av nittonhundratalet och föranleder fortfarande mycket internt tjafs, och våra starka kvinnliga förebilder från förra sekelskiftet var inte särskilt överens om vad feminism egentligen var när de väl tagit sig förbi den enande striden om rösträtten.

Att det finns många definitioner och tankar om vilka som är feminismens utmaning är inte egentligen problematiskt. Det är däremot vår tendens att underkänna både varandras idéer och varandras rätt att ifrågasätta.

Jag tycker inte det är viktigt med könsneutrala omklädningsrum och toaletter, eftersom jag aldrig mött någon som sagt sig vilja prioritera denna fråga. Men jag kan ändra mig om det framkommer siffror på att frågan är värd att kämpa för. Om hundra svenskar vill se detta, och kostnaden är femhundra miljoner är det inte värt det. Om det däremot är tusen svenskar, och det finns en möjlighet att skapa en budgetvariant av förslaget säger jag ja.

Jag tycker det är bra att många dagis är ständigt uppmärksamma på genusproblematiken. Jag tycker det är dåligt när man på ett ställe valt att inte fira födelsedagar.

För mig finns några stora feministiska frågor kvar i Sverige idag.

En är praktisk: De som arbetar i vård, omsorg och skola, vilket är främst kvinnor, ska ha samma arbetsvillkor som motsvarande roller i näringslivet. För att nå dit krävs politiska beslut, och det krävs ständig debatt.

En annan handlar om arbetsplatskultur:

  • Manliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i två tappningar:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.
    2. De som är enbart resultatinriktade, ofta lata, som skaffar många ovänner, men som genom att ha någon sorts inbyggd pondus får saker gjorda. De har hög omsättning av medarbetare, kommer opålästa till möten och är nedlåtande mot alla de inte behöver.
  • Kvinnliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i en tappning, med få undantag:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.

Marianne Nivert, fd VD för Telia, sammanfattar detta fenomen med ”Den dag jag möter lika många korkade kvinnor i styrelserummen som jag möter män – då är vi jämställda”. Samma beteende hos en kvinna som en man uppfattas olika. Det är ett oerhört svåråtkomligt problem, eftersom det handlar om mekanismer vi inte är medvetna om. Det enda sättet att åstadkomma förändring är att påtala detta, om och om igen, och att inse att kvinnor absolut inte är immuna mot dessa skillnader. Vi gör dem också. Även jag.

Det finns också feministiska frågeställningar som har hög relevans, men som jag inte driver själv. Hedersvåld och kvinnomisshandel hör dit.

Men sedan finns de där frågorna jag själv inte tycker är relevanta, och som till och med kan förstöra, genom att ge ”motståndarsidan” argument. Det blir en noggerifiering av debatten:

  • ”Eftersom vi går så långt att vi förbjuder (egentligen fanns inget ‘förbud’ – det var GBs eget beslut) en glass att heta Nogger black har vi ingen rasism i Sverige.”
  • ”Eftersom vi vi har kommit fram till frågeställningen ”könsneutrala toaletter” har den svenska feminismen ingen legitimitet längre.”

Det borde vara lätt att punktera argumenten. Det är lätt att säga att en rörelse inte har en samordnad röst som driver frågor sekventiellt, och kan förväntas inte ta upp till punkt 18 på dagordningen innan punkt 15, 16 och 17 bottnats. Men det funkar inte alltid.

Här är ett eget exempel:

Jag har mycket sällan plockat fram kvinnoperspektivet i mitt arbetsliv, men det hände en gång på nittiotalet. Jag hade suttit i kundmöten ledda av en 20 år äldre kollega i en vecka, och hade blivit ignorerad hela tiden. Istället för att prata med mig OCH den andra, manliga, systemutvecklaren adresserade han enbart min kollega.

Jag vet inte om det var pga mitt kön, eller om det fanns något annat skäl, men för första och enda gången i mitt idag 25-åriga yrkesverksamma liv lyfte jag frågan om diskriminering till vår gemensamma chef. Jag gjorde det tveksamt. Jag förklarade att jag inte var säker, men att jag ville flagga för att detta kändes inte bra.

Reaktionen blev stark, och för mig helt oväntad. Min vanligtvis sävlige chef brusade upp, och förklarade med emfas hur innerligt trött han var på alla feminister. Han exemplifierade med en kvinnlig assistent som brukade säga ”dessa män!” när hon inte gillade något, och han förklarade länge och väl för mig hur irriterande det var att hon inte förstod att när man lyfter fram kvinno- och mansfrågor så skapar man problem. Och så kom det där, som jag hela tiden hör, både om rasism och feminism:

”Det har gått för långt!”

Har ”det” det? Visst. Ibland. Men att ”det” gått för långt på ett eller annat håll är inget bevis för att inga problem kvarstår.

Att assistenten drog alla män över en kam betyder inte att inte jag hade rätt att kräva att företaget tog min oro om diskriminering på allvar.

Ska vi då belägga hen-debattörerna med munkavle? Ska vi besluta kollektivt att debatter om könsneutrala toaletter lägger ett löjets skimmer över feminismen och förstör för ”legitima frågor”?

Det är frestande.

Men jag har ändå kommit fram till att det bästa är om vi generellt blir bättre på att reflektera. Den som verkligen har ett problem med att kunna gå på toaletten på stan ska inte behöva hålla tyst om det av rädsla för att förstöra feminismens rykte för den som vill debattera mot kvinnomisshandel.

Vi behöver helt enkelt kunna begära av varandra att vi lyfter oss lite högre, tänker lite längre, och håller fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är en kamp i sig.

Låt oss kalla den för suntförnuftismen.

 

 

 

You’ve got to be taught

Unlikely KissYou’ve got to be taught to hate and fear
You’ve got to be taught from year to year
It’s got to be drummed in your dear little ear
You’ve got to be carefully taught

You’ve got to be taught to be afraid
Of people whose eyes are oddly made
And people whose skin is a different shade
You’ve got to be carefully taught

You’ve got to be taught before it’s too late
Before you are six or seven or eight
To hate all the people your relatives hate
You’ve got to be carefully taught

Oscar Hammerstein II, 1949