Feminism – att acceptera olika

StairwayVi bråkade mest sinsemellan, säger Linda Skugge.

Det är inte unikt. Det har hänt varje storslagen idé. Man samlas runt en fråga, och så plötsligt är kampen vunnen, men sedan kommer nästa steg, och då har man inte lika mycket gemensamt längre. Religioner bryts upp i olika grenar som hatar varandra, arbetarrörelsen splittrades på alla ledder i början av nittonhundratalet och föranleder fortfarande mycket internt tjafs, och våra starka kvinnliga förebilder från förra sekelskiftet var inte särskilt överens om vad feminism egentligen var när de väl tagit sig förbi den enande striden om rösträtten.

Att det finns många definitioner och tankar om vilka som är feminismens utmaning är inte egentligen problematiskt. Det är däremot vår tendens att underkänna både varandras idéer och varandras rätt att ifrågasätta.

Jag tycker inte det är viktigt med könsneutrala omklädningsrum och toaletter, eftersom jag aldrig mött någon som sagt sig vilja prioritera denna fråga. Men jag kan ändra mig om det framkommer siffror på att frågan är värd att kämpa för. Om hundra svenskar vill se detta, och kostnaden är femhundra miljoner är det inte värt det. Om det däremot är tusen svenskar, och det finns en möjlighet att skapa en budgetvariant av förslaget säger jag ja.

Jag tycker det är bra att många dagis är ständigt uppmärksamma på genusproblematiken. Jag tycker det är dåligt när man på ett ställe valt att inte fira födelsedagar.

För mig finns några stora feministiska frågor kvar i Sverige idag.

En är praktisk: De som arbetar i vård, omsorg och skola, vilket är främst kvinnor, ska ha samma arbetsvillkor som motsvarande roller i näringslivet. För att nå dit krävs politiska beslut, och det krävs ständig debatt.

En annan handlar om arbetsplatskultur:

  • Manliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i två tappningar:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.
    2. De som är enbart resultatinriktade, ofta lata, som skaffar många ovänner, men som genom att ha någon sorts inbyggd pondus får saker gjorda. De har hög omsättning av medarbetare, kommer opålästa till möten och är nedlåtande mot alla de inte behöver.
  • Kvinnliga chefer och andra beslutande finns grovt generaliserat i en tappning, med få undantag:
    1. De som jobbar hårt, är mycket kompetenta, bryr sig om sina medarbetare och är bra på att skapa ett trevligt arbetsklimat.

Marianne Nivert, fd VD för Telia, sammanfattar detta fenomen med ”Den dag jag möter lika många korkade kvinnor i styrelserummen som jag möter män – då är vi jämställda”. Samma beteende hos en kvinna som en man uppfattas olika. Det är ett oerhört svåråtkomligt problem, eftersom det handlar om mekanismer vi inte är medvetna om. Det enda sättet att åstadkomma förändring är att påtala detta, om och om igen, och att inse att kvinnor absolut inte är immuna mot dessa skillnader. Vi gör dem också. Även jag.

Det finns också feministiska frågeställningar som har hög relevans, men som jag inte driver själv. Hedersvåld och kvinnomisshandel hör dit.

Men sedan finns de där frågorna jag själv inte tycker är relevanta, och som till och med kan förstöra, genom att ge ”motståndarsidan” argument. Det blir en noggerifiering av debatten:

  • ”Eftersom vi går så långt att vi förbjuder (egentligen fanns inget ‘förbud’ – det var GBs eget beslut) en glass att heta Nogger black har vi ingen rasism i Sverige.”
  • ”Eftersom vi vi har kommit fram till frågeställningen ”könsneutrala toaletter” har den svenska feminismen ingen legitimitet längre.”

Det borde vara lätt att punktera argumenten. Det är lätt att säga att en rörelse inte har en samordnad röst som driver frågor sekventiellt, och kan förväntas inte ta upp till punkt 18 på dagordningen innan punkt 15, 16 och 17 bottnats. Men det funkar inte alltid.

Här är ett eget exempel:

Jag har mycket sällan plockat fram kvinnoperspektivet i mitt arbetsliv, men det hände en gång på nittiotalet. Jag hade suttit i kundmöten ledda av en 20 år äldre kollega i en vecka, och hade blivit ignorerad hela tiden. Istället för att prata med mig OCH den andra, manliga, systemutvecklaren adresserade han enbart min kollega.

Jag vet inte om det var pga mitt kön, eller om det fanns något annat skäl, men för första och enda gången i mitt idag 25-åriga yrkesverksamma liv lyfte jag frågan om diskriminering till vår gemensamma chef. Jag gjorde det tveksamt. Jag förklarade att jag inte var säker, men att jag ville flagga för att detta kändes inte bra.

Reaktionen blev stark, och för mig helt oväntad. Min vanligtvis sävlige chef brusade upp, och förklarade med emfas hur innerligt trött han var på alla feminister. Han exemplifierade med en kvinnlig assistent som brukade säga ”dessa män!” när hon inte gillade något, och han förklarade länge och väl för mig hur irriterande det var att hon inte förstod att när man lyfter fram kvinno- och mansfrågor så skapar man problem. Och så kom det där, som jag hela tiden hör, både om rasism och feminism:

”Det har gått för långt!”

Har ”det” det? Visst. Ibland. Men att ”det” gått för långt på ett eller annat håll är inget bevis för att inga problem kvarstår.

Att assistenten drog alla män över en kam betyder inte att inte jag hade rätt att kräva att företaget tog min oro om diskriminering på allvar.

Ska vi då belägga hen-debattörerna med munkavle? Ska vi besluta kollektivt att debatter om könsneutrala toaletter lägger ett löjets skimmer över feminismen och förstör för ”legitima frågor”?

Det är frestande.

Men jag har ändå kommit fram till att det bästa är om vi generellt blir bättre på att reflektera. Den som verkligen har ett problem med att kunna gå på toaletten på stan ska inte behöva hålla tyst om det av rädsla för att förstöra feminismens rykte för den som vill debattera mot kvinnomisshandel.

Vi behöver helt enkelt kunna begära av varandra att vi lyfter oss lite högre, tänker lite längre, och håller fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är en kamp i sig.

Låt oss kalla den för suntförnuftismen.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s