Juanita Broaddrick och The Clintons

”Clintons borde inte prata om #metoo så länge de inte hanterar sina egna lik i garderoben.” Ungefär så säger Mika Brzezinski och många fler.

Den värsta anklagelsen mot Bill C är Juanita Broaddricks påstådda våldtäkt.

Kort finns tre led i hennes historia:

1. Hon hjälpte till i hans kampanj och han bad att få komma till hennes hotellrum, för att undvika media. Väl där våldtog han henne. Det var över så snabbt att hon inte hann skrika. Båda var gifta då, men Juanita var i ett förhållande med en annan gift man, och senare skilde sig båda och gifte sig med varandra.

2. Hon träffade Clinton åratal senare, han bad om ursäkt och förklarade att han var ”a different man”.

3. Hon träffade senare Hillary, som tackade henne för allt hon gjort för hennes man. Hon insåg då att Hillary visste och skyddade honom.

juanitaHär är min analys:

Jag tror det gick till ungefär som hon beskrev, men jag tror inte Bill fattade att hon inte ville. De finns fångade på en bild, som togs strax innan, och Juanita och Bill är nästan jämnlånga. Han är förmodligen bara marginellt starkare än hon. De var båda påklädda när den påstådda våldtäkten började, och kläder behövde därför tas av. Och hon ”hann inte” skrika? Hot förekom inte, och hon säger inget om att han höll handen för hennes mun. Hon säger att hon inte ”hann”. Jag försöker se mig själv i den situationen, att en karl i min storlek försöker brotta ner mig på en säng, och jag kan inte se framför mig hur jag inte slåss och skriker.

Jag tror hon talar sanning. Jag tror hon blev överrumplad och inte visste riktigt hur hon skulle agera. Men jag tror också att han uppfattade att hon var med på noterna eftersom hon inte kämpade emot. Jag tror han tänkte att ”här står vi båda i ett sovrum, hon har bjudit in mig, hon säger inte nej, alltså vill hon”.

Hans ursäkt (2) åratal senare kan vara för att han aldrig ringde eller what not. Det är inte nödvändigtvis ett medgivande av skuld. Och det är för mig fullständigt uteslutet att han skulle ha sagt till Hillary ”du, jag våldtog en kvinna medan vi var gifta”, oavsett om det var sant eller ej. Så varför tackade hon henne (3)? Kanske pga att hon jobbat med hans kampanj, kanske för att han sagt att de haft en one-night-stand och hon var glad att Juanita inte gått till pressen med det. Men det finns inte på kartan att Hillary tackade henne för att hon tigit om en våldtäkt.

Så om jag är Hillary och en kvinna samtidigt som Monica Lewinsky-affären briserar går ut och säger ”din man våldtog mig för 20 år sedan och du tackade mig för att jag höll tyst om det”, och jag knappt vet vem hon är finner jag henne nog inte särskilt trovärdig. Jag drar nog slutsatsen att om hon ljuger om mig ljuger hon nog också om min man. Hillary har fått mycket kritik för att hon säger att kvinnor som utsatts för våldtäkt ska bli trodda, eftersom hon inte tror på Juanita. Men det Hillary säger är ”until the evidence says otherwise”, och ”evidence” är nog i detta fall att Hillary anser att hon ljuger om henne.

Detta är inte ett försök att ursäkta Bill. Jag tycker han är en gubbgris som gjorde fruktansvärt fel när han sprang efter diverse kvinnor i många år.

Men en man begår inte en (1) våldtäkt någonsin under ett långt liv på en främmande kvinna. Antingen finns ett mönster, och då borde fler kvinnor ha trätt fram åtminstone anonymt, eller också är våldtäkten personlig, dvs han vill våldta just henne på grund av att hon är hon, men de hade ingen relation. Ingenting tyder på att han är den sortens man som går igång på våld. Hans övriga utomäktenskapliga relationer har präglats av samtycke. Visst stämde Paula Jones honom för sexuella trakasserier, men ingen annan har hävdat våldtäkt.

Därför är min bedömning helt enkelt att hon talar sanning när hon säger att hon inte ville, men eftersom hon inte sa nej eller kämpade emot [tillräckligt] begrep han inte det.

Det som förvånar mig är att ingen annan hittat denna tredje möjlighet vad jag sett. Alla fastnar i ”antingen ljuger hon eller också var det våldtäkt”.

Jag anser alltså att han är eller iaf var en okänslig bock som borde vetat bättre, men jag tror inte han är en våldtäktsman. I alla fall inte i ett land och en tid där samtyckeslag saknas.

Bisarra burkinisimskoledebatten

kidshijabOm burkini på småflickor som ska lära sig simma:

Precis som med diskussionen om tiggeriförbud missar enligt min uppfattning de flesta debattörer  fullständigt målet och resonerar runt förbud vs. inte förbud. Alla intar sina redan förutbestämda positioner, gräver ner sig i en skyttegrav och kastar gamla återanvända argument på varandra.

Självklart ska ingen unge skickas hem. Står man där i sin burkini ivrig att lära sig simma ska man delta i undervisningen. Det handlar inte om burkini vs. simkunskap. Jag vill absolut inte se ett förbud mot burkini på badhus, så länge hygienaspekten hanteras. Barn som kommer till simskolan ska gå i simskolan oavsett klädsel. Det är självklart.

Men lika självklart är det fundamentalt osunt att täcka småbarn från topp till tå så att de hindras från att röra sig fritt.

Jag tog denna diskussion för ett år sedan i en rad blogginlägg, som kan läsas igen av den som vill veta var jag står, och jag har inte ändrat uppfattning.

När en flicka under 15 bär hijab istället för mössa är det helt i sin ordning, så länge den används utomhus. Men när hon blir ledsen eller upprörd över att behöva visa håret för killar även inomhus har någon lärt henne att hon, till skillnad från sina bröder, har en plikt mot gud eller familjen att täcka sig, och då är det ett tecken på ett övergrepp.

Och då behöver skolan, simskolan, andra vuxna, vemsomhelst, orosanmäla, så att Soc får ta reda på varför hon reagerar som hon gör, och huruvida föräldrarna ställer orimliga krav på henne.

Motståndare till detta är ivriga med att förklara att hon visst kan ha valt själv, och så kan det teoretiskt vara. Men det betyder inte att man inte ska anmäla. En orosanmälan är just en indikation på oro. Anmälaren behöver inte leda i bevis att flickans självbild lidit skada. Det är Socialtjänstens uppgift att resonera runt det.

Det är en helt annan grej om hon är gammal nog att fatta egna beslut, och jag drar en gräns vid 15.

Diskussionen om burkini får inte handla om oss som inte är barn och bär burkini på simskolan. Den får inte heller handla om religionsfrihet, för den gäller vuxna. Den måste handla om barnets rätt till en uppväxt fri från förtryck.

Det är min starka tro att föräldrar i princip aldrig vill sina barn illa. En fruktansvärd stereotyp av fäder från MÖ och Afrika har växt fram i kölvattnet av den numera ständigt nötta och blötta hedersdiskussionen, där de påstås inte älska sina döttrar utan bara ser dem som objekt som kan giftas bort, vilket självklart är absurt. Bilden är ivrigt utbroderad och överdriven av ultranationalister, eftersom det passar deras narrativ att utmåla invandrare som ociviliserade barbarer som inte hör hemma här, och alla som ifrågasätter det minsta anklagas för att inte värna om tjejerna som utsätts för hedersförtryck. Så har en ohelig allians skapats mellan å ena sidan människor som verkligen vill väl och kämpar för de förtryckta tjejernas bästa och muslimhatare som är lyckliga över att få gratisargument.

Jag känner precis samma ilska över det ensidiga svartmålandet av muslimer som de flesta i mitt nätverk.

Men viljan att mota muslimhat och överdrifter från den publika debatten får inte i sig ligga i vägen för barnens bästa. Och det är aldrig rätt mot en liten flicka att säga till henne att hon är skyldig att dölja hår och hals. Hijab är ett vuxenval, och med vuxen menar jag i detta fall från 15 – då får man ha sex och då är man straffmyndig – och för den som vill följa koranen räcker 15 dessutom gott och väl för att börja bära hijab. Barn under 15 ska få vara barn och fredade.

Och jag kan tillägga att muslimer i många fall är helt ense med mig här. Förr var det ovanligt med hijab på tjejer som inte nått puberteten. Att sätta den på småtjejer är ett nymodigt otyg, där familjer i vissa fall uppmuntras till detta för att flickorna inte senare ska tycka att den är obekväm. Genom att tidigt drapera dem är oddsen bättre att de bär den utan knot när de blir 15-16.

Vi behöver ingen ny lag. Socialtjänstlagen räcker, se längre ner. Det som däremot behövs är en uppmaning att anmäla och mer resurser så att Socialtjänsten har tid och möjlighet att kontakta föräldrarna. I bästa fall räcker det med ett samtal. I sämsta fall blir det en utredning och i allra värsta fallet, om inget annat hjälper, LVU-placering. Går det så långt finns dock förmodligen långt fler problem än ”bara” hijabtvånget, och det kan vara barnets smala lycka att det upptäcktes i tid.

===
Gällande diskussionen: följande argument behöver ni inte komma med en gång till:
1. ”Smink på barn är samma sak” – ja, det är samma sak om mamma eller pappa säger till barnet ”du måste sminka dig, för det kräver gud / familjens heder”. Om inte är det inte samma sak.
2. ”Det är samma sak med hijab som med trosor, det kräver man också att tjejer ska ha på sig” – ja, det är samma sak om trosorna bara sätts på flickor medan pojkar får skutta runt nakna, och om trosorna är i vägen när barnet ska leka, ha gympa eller simma.
3. ”Det är samma sak med sexiga underkläder på barn”. Ja, det är om inte samma sak så i alla fall lika illa. Om en sjuåring kommer i sexuellt utmanande kläder hoppas jag även den familjen orosanmäls.

4. ”Det är precis samma sak med Jehovas vittnen”. Mja, det beror på vad man menar. Om ett barn inte får delta i ett luciatåg är det inte ett övergrepp även om det kan vara trist för barnet, men om barnet får lära sig att homosexuella förkastas av gud kan det vara eller bli till ett förtryck – särskilt om barnet självt eller en närstående är homosexuell.

All överdriven religiositet riskerar att skada barn. Gränsen går när guds vilja sätts före barnets väl på ett sätt som trasar sönder tillvaron i nuet eller riskerar att förstöra för barnet långsiktigt genom att exempelvis hjärntvätta barnet till att få en osund självbild.

Och då måste vi övriga vuxna reagera.

===
Socialtjänstlagen
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper
Barn och unga
1 § Socialnämnden ska
1. verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden,
2. i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och unga,
3. bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och unga far illa,
[…]
8. i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om barnets eller den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,

Niqab på dagisfröknar och andra icke-frågor

Så jag skrev att badhustider är en ickefråga för Sverige. De evinnerliga diskussionerna om några mycket få badhus som stänger för män en timme här och där saknar proportioner. Frågan är av mikroskopisk betydelse för landets framtid. Den är bara administrativ. Stäng. Stäng inte. Jag bryr mig inte ett smack. Men sluta älta! Sluta moralisera över vuxna kvinnors val, som om det vore en dödssynd att som vuxen inte vilja klä av sig halvnaken inför främmande karlar! Det är lika lite ”fel” som det är ”fel” att jag inte vill basta naken på tyska badhus eller med finska kollegor. Vi har alla våra vanor, och det som är inskränkt för den ena är motbjudande för den andra.

I den diskussionen ploppade som vanligt någon upp och undrade huruvida hedersvåld också är en ”icke-fråga”.

Det är som att fråga huruvida plötslig spädbarnsdöd, barnmisshandel eller plågsamma djurförsök är ”icke-frågor”.

De är gigantiska för dem som drabbas, och för dem som jobbar för att stötta dem som drabbas. Ett fåtal personer driver dessa frågor av helt rätt anledning, och de ska ha all heder.

Men 97 gånger av hundra som någon drar upp hedersvåld för mig handlar det absolut inte ett smack om omtanke om offren.

Frågan är politisk för att muslimhatarna älskar den. Att diskutera ”hedersvåld” är som att säga ”muslimer är läskiga”, fast på ett legitimt och oemotsägligt sätt. Om jag fick en krona för varje gång jag påpekat att Fadime Sahindal var kristen skulle jag … kanske inte vara rik, men åtminstone kunna köpa mig en mycket exklusiv vinterkappa.

Det som är en verklig fråga, till skillnad från alla icke-frågor, är hur muslimhatarna lyckas få icke-muslimhatare, dvs ”vanligt folk”, att tappa perspektivet på vad som är politiskt viktigt och vad som inte är det. De har lagt en våt filt över alla meningsfulla diskussioner om klimatförändringar, personlig integritet och skatte- och fördelningsfrågor genom att, inte bara i sociala medier, utan till stor del även på ledarsidor, älta sådant som ibland, ibland inte har betydelse, men inte för Sverige, och sedan sprids artiklarna bland dem som vill göra helt andra poänger än att vi ska värna offren.

Det senaste och mest bisarra exemplet är Sakine Madons artikel med rubriken Niqaben hör inte hemma på dagis. Facebookreaktioner: över nittiotusen! Lägg till detta Twitter, och vi hamnar garanterat på en bit över hundratusen. Lägg till detta alla de som läst och inte kommenterat, delat eller retweetat, och vi är säkert uppe i bortemot miljonen.

Så vem i hela friden tycker niqaben hör hemma på dagisfröknar?

Svaret är: INGEN. I det närmaste. I alla fall ingen med politisk eller medial tyngd.

Artikeln beskriver en situation där detta hänt på ett (1) dagis, och kommunen hade sagt ifrån i ett föreläggande att hon var tvungen ta av den.

Alltså har samhället fungerat. Alltså borde denna fråga vara av noll betydelse för en ledarskribent.

Men nej. Ty någonstans har muslimer gjort ett fel, och detta får inte passera obemärkt.

Kommunens tillsynsenhet hade nämligen, enligt Sakine Madon, i föreläggandet förklarat att barn inte kan kommunicera med den de inte ser ansiktet på, vilket uppenbarligen är det största och mest omedelbara problemet, och med det hade kommunens tillsynsenhet nöjt sig.

screen-shot-2017-01-10-at-07-30-43Så vad handlar då Sakines raseri om? Jo, att kommunen inte dessutom hade diskuterat jämställdhet i sitt föreläggande. De hade ENBART tagit fasta på det mest uppenbara, dvs den omedelbara effekten för barnen, och inte i sitt förordnande dessutom skrivit en politisk essä om vikten av jämställda förebilder för små barn.

Hon avslutar med att Göteborg minsann behöver tydliga regler för hur man ska hantera förskolepersonal i niqab.

Varför? Har andra kommuner det? Har detta hänt tidigare?

Här är mitt span: Svenska folket är inte läskunnigt. Hur vet jag det? Jo, jag har ägnat på tok för lång tid åt att plöja runt i SD-vänliga grupper på nätet. Folk läser rubriken, och sedan hittar de enstaka ord här och där som de hakar upp sig på. Hur många av den bortemot miljon som läst har nu fått klart för sig att Sveriges förskolor svämmar över av fröknar i burkor, och att kommunerna helt struntar i detta, eftersom alla är rädda för att förolämpa muslimer?

Hedersvåld, könsstympning och barnäktenskap är inte icke-frågor ur ett perspektiv. De är enorma frågor för väldigt få personer, och de behöver hanteras på samma sätt som andra frågor som är stora för ett fåtal. När politiska beslut krävs för att komma framåt behöver de lyftas fram och tas upp på ledarsidor. Men det är inte frågor som i övrigt behöver diskuteras nämnvärt, för i princip ingen är för dessa fenomen. Alla är överens. Det som istället borde vara fokus är hjälp till offren.

Men niqab på dagisfröknar är VERKLIGEN en ickefråga ur precis vartenda tänkbart perspektiv. Det är vanligare att förskolor glömmer barn i lekparker än att dagisfröknar täcker ansiktet, och samtliga personer av vikt är överens om att fenomenet inte ska få förekomma.

Jag vill med detta inlägg mana oss alla att tänka efter var fokus ligger i svensk debatt just nu, och huruvida det är rimligt att vi spenderar så enormt mycket tid på att tjafsa om huruvida muslimer är civiliserade eller inte.

Hur stor är egentligen frågan om en kvinnlig äldrevårdspersonal någonstans i Sverige inte handhälsar? Hur viktigt är det att en kommunal tjänsteperson formulerar fler än en aspekt i ett föreläggande till ett dagis?

Jag är i vissa avseenden ett dåligt föredöme, för även jag skriver om dessa frågor hela tiden.

Och det är ju lite det som är problemet. Muslimhatarna agerar, övriga reagerar, och vi som skriver om främlingsfientlighet får då motreagera, alla sätter ner hälarna och kastar korancitat på varandra, och sedan har vi precis den debatt som redan från början var så omotiverad. Och vi blir alla nyttiga idioter, som hjälper till att sätta strålkastarna på fel ställe.

Jag vet inte hur vi kommer ur detta.

Vi som blev grabbed by the pussy

bssHan kallade sig ”Andersson”. Han var tillfälligt inlejd för att ta in hö åt en bekant till familjen. Det var 1978, och jag var tolv år. Han ropade på mig inifrån en lada, och när jag kom dit drog han ner mig i höet, höll ena handen över min mun och vred in sin andra hand innanför mina trosor och stoppade upp sina fingrar i min vagina.

Jag skakade och kämpade medan han kluckande av skratt väste i mitt öra: ”Jaså du har aldrig haft någon som pillat på dig va?!” Mitt sprattlande verkade roa honom.

Jag var bokstavligt talat ”grabbed by the pussy”. För mig tog det en hel sommar innan jag kunde sova en hel natt, och flera år innan jag bearbetat det som hände. Jag kände mig smutsig och förstörd. Jag kände skuld. Jag låg inne på mitt rum, stirrade upp i taket och gick inte ut. Någon polisanmälan förekom inte. Jag visste inte ens att det var ett brott jag var utsatt för. Det kanske var lika bra, för på den tiden hade det inte klassats som våldtäkt.

Det jag minns mest är känslan av maktlöshet. Sedan paniken som följde, oron och osäkerheten. Då var jag rädd. Min självbild gick sönder. Jag hade blivit något jag inte valt själv.

Idag är jag istället rasande vid blotta minnet. Bara att skriva denna text gör att adrenalinet flödar. Många, kanske hälften, av alla kvinnor jag känner ur min åldersgrupp har varit med om någon form av övergrepp under sina första 20 år, och kan relatera.

Senare i tonåren och emellanåt i vuxen ålder hände det vid ett antal tillfällen, säkert fler än jag minns, att fulla killar kom fram och nöp i bröst och rumpa på mig och mina kompisar. Det är samma sorts ”jag gör vad jag vill med dig, hahaha”-mentalitet som ligger bakom, förstås. Vi polisanmälde aldrig. Det fanns ingen mobiltelefon, det fanns ingen kamera, och jag tror inte ens vi insåg att tafsande var brottsligt. Jag har berättat om detta förut. Sexuellt ofredande i form av tafsande har alltid förekommit – i synnerhet där det sups.

Jag bodde i Genève under en tid. Jag tågluffade under fyra somrar. Ingenting hände någonsin utomlands. Samtliga ofredanden jag varit med om i mitt liv begicks av etniska svenskar. Jag kan inte heller påminna mig någon jämngammal kompis som varit utsatt av någon ickesvensk.

Flash forward till USA idag.

Donald Trump ser på 10-12-åringar och beskriver hur han ser fram emot att få dejta dem. Han skrattar åt att komma undan med det jag drabbades av. Tolv kvinnor har berättat att han gjort just detta – tvingat sig på dem och i flera fall skrattat åt dem när de kämpade emot. De berättade det då, för sina nära och kära, som i sin tur kommer ut och stödjer deras historier, vilket gör dem trovärdiga. Han skryter om att kunna kliva in i omklädningsrummet vid skönhetstävlingar, och det finns vittnen som berättar att han gjort detta när flickor ner i femtonårsåldern står halvnakna eller nakna utan möjlighet att värja sig eller täcka sig. Redan det i sig är ett sexuellt övergrepp, på samma sätt som det skulle vara det om vaktmästaren på ett högstadium skrävlar om att han brukar kliva in i omklädningsrummet till gympasalen för att glutta på din dotter och andra barnakroppar.

Det finns ett antal filmer där han uppenbart ovälkommet pressar sin medelålders kropp mot unga kvinnor och flickor och pussar dem och kramar dem. Han är polisanmäld för våldtäkt på en okänd, tolvårig flicka. Jag läser och lyssnar och knyter min näve, samma näve som en gång förtvivlat försökte lossa greppet av handen över min mun samtidigt som jag med den andra försökte slita bort den arm som gjorde mitt underliv illa. Trump och Andersson glider ihop till en figur. En hånskrattande, medelålders man som anser sig ha rätt att göra vad han vill med våra kroppar.  Jag känner avsky och heligt raseri.

Låt oss byta kontinent.

Sedan en tid diskuteras huruvida Sverige utsätts för en våldtäktsvåg och om stora mängder kvinnor blir tafsade på under festivaler. Polisen har gjort en utredning om gärningsmännen bakom sexuella ofredanden. Där kom man, som jag skrev i Ensamkommande på festivaler, fram till att den övervägande delen sexuella övergrepp, dvs de som begås av ensamma gärningsmän, utförs av en grupp som inte är homogen – det finns både utrikes och inrikes födda i gruppen. En hel del av övergreppen begås av äldre män. Och trots att man letade gick det alltså inte att knyta dessa övergrepp till utländska medborgare – i alla fall inte enligt rapporten.

Men så har det förekommit att grupper av unga män eller pojkar i simhallar och i folksamlingar omringar tjejer för att kunna tafsa på dem i grupp, och de killarna är i huvudsak nyligen inflyttade till Sverige. Det betyder förstås att samhället måste jobba med den här kategorin unga män och deras attityder, och gärna också utvisa dem som begått övergrepp. Det är inget att hymla om.

Statistik som hjälper samhället med insatser för att minska flickors och kvinnors utsatthet är alltid, alltid välkommen, vad den än visar. Och det verkar finnas en skillnad i hur sexuella övergrepp tar form. En mycket liten grupp unga killar från Mellanöstern och Nordafrika tafsar alltså på tjejer på badhus och på festivaler. En liten grupp etniskt svenska killar väntar tills de fått i sig brännvin. De allra, allra flesta unga killar begår inga övergrepp alls. Men informationen om vilka som faktiskt gör det är viktig, för att komma fram med rätt sorts åtgärder.

Men såväl ultranationalister som mer resonabla svenskar påstår nu med allt högre röst att medan Sverige tidigare varit i det närmaste befriat från sexuella övergrepp (?!) invaderas vi nu av testosteronstinna och kvinnohatande 20-30-åriga muslimer, som samtidigt som de vägrar ta kvinnor i hand på något märkligt sätt lyckas begå våldtäkter, ”look, no hands!”, i parti och minut medan svenska PK-samhället tittar på och låtsas som om det regnar. Det heter att koranen tillåter dem, eller till och med uppmuntrar dem, att våldta.

Det är inte sant.

Det är inte sant att Sverige ”skakas av en våldtäktsvåg” eller att muslimer generellt inte begriper att våldtäkt är ett lagbrott, eller att de saknar empati med kvinnor. Det är inte sant att muslimer överlag ägnar sig åt hedersvåld eller könsstympningar och föraktar svenska kvinnor. Det är inte sant att koranen uppmanar till våldtäkt.

Jag välkomnar fler undersökningar och mer statistik – gärna forskningsrelaterad. Jag tror att vi, om vi fortsätter, kommer att kunna konstatera att djupt religiösa människor, som ofta inte dricker alkohol eller är ute och festar, begår övergrepp i långt mindre utsträckning än ickereligiösa. Skulle jag ha fel, dvs skulle det visa sig att troende jehovaner, shiamuslimer eller buddhister är mer benägna att våldta än andra kan informationen användas för att förebygga brott. Dock måste sådana undersökningar också ta hänsyn till både ålder och socioekonomiska parametrar, annars blir de oanvändbara som underlag för åtgärder.

Jag hör med stor förundran hur det nu påstås att våldtäkter och övriga sexuella övergrepp aldrig förekom förrän vi fick en invandring från Afrika och Mellanöstern. Att Andersson, och för den delen även Pettersson och Lundström när de vinglade fram och tafsade på mig och mina kompisar, var en sorts extremt sällsynta undantag. När jag och flera med mig påpekar att så inte alls är fallet anklagas vi för att vara naiva och verklighetsfrånvända (se Tomas Gür) och för att ”relativisera”, som om det på något sätt skulle vara en helt ovidkommande distraktion från ”sakfrågan” att komma dragande med övergrepp begångna av andra än muslimer. Mina och andra kvinnors berättelser om övergrepp utförda av etniska svenskar avfärdas som hittepå stammande från vänstervridna batikhäxor drivna av en politisk agenda, och medelålders män i media och sverigedemokratiska politiker basunerar ut sitt ägarskap över både frågeställning, diskussion och lösning med en självgodhet som närmast känns Trumpsk. Vi som faktiskt genomlevt sexuella övergrepp och våldtäkter begångna av svenskar reduceras till att beskrivas som i bästa fall korkade, i sämsta fall bisarrt sekteristiska, besatta av att försvara muslimer, offrande våra döttrars väl, ve och säkerhet på vårt ideologiska altare.

Så har det varit en tid. Först var det ultranationalisterna. Nu letar sig denna kvinnosyn in i rumsrena läger. För jo, det är en sorts ”kvinnosyn”, det också. Att inte ta oss på allvar och att håna oss och våra upplevelser är i högsta grad ett uttryck för en ”kvinnosyn”. Eller varför inte kalla det ”kvinnofientlig kultur”, när vi nu är i farten?

Men nu till paradoxen: Den ena efter den andra av dessa självpåtagna försvarare av svenska kvinnors frid och dygd går ut offentligt och stöttar Donald Trump. De ser en stor statsman i den medelålders karl som tvingar sig på oss, som dreglar över våra nakna femtonåringar, som grabbar oss by the pussy och fantiserar högt om att snart få dejta våra tioåriga döttrar.

Well. Här är min dom över dig, som är en Trumpsupporter, och som likt en klanhövding under stenåldern gärna drar ut i strid jämte dina kamrater mot främlingar i påstådd iver att försvara ”era kvinnor”, men sedan vänder bort blicken när vi och våra döttrar antastas och våldtas av ”våra egna”. Du som håller samtliga muslimer ansvariga för vad ett fåtal gjort sig skyldiga till samtidigt som du helt bortser från de faktiska ord och gärningar Donald Trump i egen person utfört. Du har nu bevisat att våra underliv bara är ett verktyg för din främlingsfientliga agenda.

Jag och tolvåringen inom mig har synat ditt hyckleri.

The different versions of Hillary

spegelbildSo Donald Trump has been ripping off his charity for years, pretending other people’s donations were his own and using this money for settlements.

Nobody will care. Not about this. Not about anything Donald Trump does. Because being a narcissistic bully is what people like about him. Except, of course, for all of us who are already disgusted and astonished at the thought that nearly half of the U.S. voters support this person.

Don’t bother telling me about the thousands, you mean hundreds, you mean dozens … or at least ”several” ways that Hillary Clinton has been ”dishonest”. Well, maybe not dishonest, but at least not truthful. Maybe truthful, but not quite, perfectly truthful, like the time when she had pneumonia and didn’t tell anyone, that must count as a lie, right?

I’ve heard all the arguments. And they are ridiculous. A man, any man, deciding to ”power through” pneumonia would be considered at worst in his own right and at best a hero. And Donald Trump even gets away with claiming his health is ”extraordinarily excellent”.

After literally reading hundreds of articles about both Hillary Clinton and Donald Trump during the past months, I’ve come to the conclusion that the double standards at play here form the ultimate example of what happens when women seek power:

They are disliked.

If they show emotion, they are weak, if they show determination, they are bossy. Or, as Jon Stewart once put it: “In politics it’s ok to be a pussy, as long as you’ve got a dick”.

In one well-documented experiment […] Harvard MBA students evaluated the same case study of a successful entrepreneur. Half the class read a version in which the entrepreneur was male; the other half read a version in which the entrepreneur was female. The students who read about the male entrepreneur identified him as having positive traits, such as leadership and direction, while students who read about the female entrepreneur characterized her as being bossy and overly direct. The responses reflected the students’ hidden biases about how male and female leaders should act.”

And Hillary is right. Half of Trump’s supporters do belong in a basket of deplorables:

  • 40 percent of Trump supporters said they ”definitely” believed Obama was hiding something about his background and early life.
  • 42 percent believe immigrants in the U.S. illegally are more likely to commit violent crime. Just 13 percent of Clinton supporters believe that.
  • 69 percent of Trump supporters believe immigrants are a burden on the U.S., and 64 percent believe Muslims should be subject to more scrutiny.
  • The U.S. is becoming too soft and feminine (68 percent).
  • The government has paid too much attention to the problems of blacks and other minorities (55 percent).
  • Men and women should stick to more traditional gender roles and tasks (50 percent).
  • Discrimination against women is no longer a problem (46 percent).

This is the reason why we look att Hillary and Donald and see very different persons. It’s in our core values. In our personalities. In our ways of perceiving men and women differently. We apply very different filters, depending on whether we’re used to and embrace women seeking power or not. Donald Trump’s deplorables can’t handle a female president. Period. Anything she does, says, or even refrains from doing will just prove their view of her incompetence and unpleasant persona.

We look at Hillary and Donald, and some of us see one strong leader who may not be perfect, but far more brilliant, goodhearted and qualified than most, and one disgraceful, self-absorbed and dishonest fraud.

The others do that as well.

Liten flicka med strykjärn vs. hijab

SkoEtt barn under 15 år får inte ha sex. Den som har sex med någon yngre än så döms för våldtäkt, oavsett hur det gått till.

Jag minns varför det är så. Det var ett bisarrt fall på 80- eller 90-talet där en 50-årig man via mutor och lock och pock övertalat en åttaåring till sex, och domstolen i en rätt äcklig dom satt och klurade på huruvida det därför var frivilligt eller ej. Det blev med rätta ramaskri i pressen, och efter det bestämde en såvitt jag minns enig riksdag att det finns ingen frivillighet när det gäller små barn. Allt är våldtäkt. Den försvarsadvokat som försöker sig på att resonera kring huruvida barnet ”var med på det” göre sig icke besvär.

Självklart är det inte alls lika traumatiserande för ett litet barn att bära slöja som att ha sex. Denna text syftar inte till att jämställa upplevelserna. Jag kan redan höra kritiken: ”SÅ DU TYCKER DET ÄR SAMMA SAK!” – nej, det gör jag inte. Sluta nu.

Men det går att dra en parallell vad gäller synen på ”frivillighet” när det gäller barn under 15. De flesta av oss är helt med på att barn under femton inte ”väljer” sex, och om de gör det är det inte ”frivilligt” – i alla fall inte tillräckligt frivilligt.

Men i de livliga diskussioner som varit runt hijabbärande efter mina tidigare blogginlägg har ett förvånansvärt stort antal personer ivrigt förklarat att många åtta-tioåringar väljer att täcka håret bland killar ”frivilligt”. Därför behöver vi inga nya regler. För den som inte valt den ”frivilligt” kan ju bara prata med lärarna, och så fixar sig allt. ”Vi har redan regelverk mot tvång”, menar de.

Och jag har svarat att den flicka som inte utsätts för någon påverkan utan bara vill vara fin som mamma och storasyster kan hänga slöjan på kroken utanför klassrummet precis som alla andra barn hänger av sig mössor, kepsar och sjalar utan problem. Men det låg- eller mellanstadiebarn som får panik av att visa hår, öron och hals inför killar och därför mår dåligt av att ta av den under lektioner, gympa eller bad har inte kommit fram till detta ”frivilligt”.

Detta behöver inte bevisas, menar jag. Det är ett faktum. Hon har oundvikligen utsatts för någon form av påverkan. Hon har fått lära sig av någon att hon måste täcka sig. Och då spelar det ingen roll HUR hon kommit fram till detta – genom faktiskt tvång, övertalning, undermedvetna sociala dogmer eller beröm och mutor. Någon har tryckt in i hennes lilla huvud att flickor måste täcka sitt hår.

Och då blir enda slutsatsen att vägen framåt är en orosanmälan till Socialtjänsten, så att de kan arbeta med familjen, och komma fram till VARFÖR hon känner så här, och hjälpa henne förbättra sin självbild.

Vi är supergenusmedvetna i Sverige. I princip alla föräldrar är numera noga med att sätta dockor i händerna på killar och uppmuntra tjejer att spela fotboll. Våra förskollärare och lärare går kurser i hur de ska undvika olikabehandlande. Vi förstår att små barn utsätts för en myriad av subtila signaler som påverkar framförallt flickor att känna sig underlägsna och att de behöver lära sig att ta plats och att det är OK att inte alltid vara duktig. Alltså raka motsatsen till ”du måste gömma dig för killar” och ”vara blygsam och tillbakadragen i ditt yttre”, vilket är syftet med slöjan.

Men samma människor som verkligen förstår hur viktigt det är att killar använder strykbrädor och tjejer hockeyklubbor i leksaksaffärernas reklambroschyrer står helt oförstående när jag påpekar det absurda i påståendet att en liten flicka ”frivilligt” valt att bli orolig och ledsen när någon ber henne ta av sig på huvudet inomhus om det finns killar i rummet, samtidigt som hennes bror inte känner något sådant tvång. I deras värld har tioåringen valt själv. Helt utan påverkan. I deras värld finns INGEN anledning att överhuvudtaget blanda in Socialtjänsten i dessa fall, för det är HELT säkert så att hon är trygg i sin självbild.

Detta är en för mig obegriplig paradox.

Förr var slöjan något flickor satte på sig i 14-16-årsåldern.

Men nu finns det finns sajter där imamer och andra uppmanar föräldrar att tidigt vänja flickorna vid hijab, så att de inte senare klagar över att det är varmt, att nålarna skaver och att de vill ha öronen fria. Börjar man redan vid 8-10, eller varför inte 3-4, kommer det naturligt sedan.

But the parent or guardian of a girl has to make her get used to doing the obligatory duties and avoiding haraam things before puberty, so that she will grow up with that and it will not be too hard for her to adhere to that after she reaches puberty.

Det är svårt att hitta undersökningar från Sverige över trender, men här är mitt utdrag från en kandidatuppsats där studenten gjort sex djupintervjuer. Alla sex flickorna hade fått tillåtelse av föräldrarna att delta. Man kan tänka sig att de som VERKLIGEN är tvingade inte hade fått det. Och även om de tre som bar slöja betonade att de valt framgick det också att de tidigt fått veta att de var duktiga om de täckte sig.

Till dessa ska läggas alla de tjejer som utsätts för direkt tvång.

Eva Barron frågar ungdomarna hur vanligt de tror det är att tjejer tvingas bära slöja av sina föräldrar.

– Väldigt många. Jag vet en som tvingades av sin mamma att bära det. ”Om du inte har det är du inte min dotter längre” sa mamman till henne, säger Hanan Mohamed.

Hon bär själv slöja men säger att det var hon själv som bad sin mamma om att få bära den. En annan tjej har en annan historia.

– Min mamma frågade mig ofta när jag skulle börja använda den. För jag ville inte ha på mig den i början. Det var sommar och jag ville kunna gå ut och bada. Men sen så började jag ändå, berättar tjejen och fortsätter:

– Jag frågade min mamma häromdagen om jag fick ta av mig den om jag ville. Hon sa att: ”Jag har inga problem med det. Men det är inte jag som kommer få skit utan du – från andra runt omkring.”

Vi håller två tankar i huvudet samtidigt. Vuxna kvinnor som väljer slöja är i sin fulla rätt. De ska respekteras och aldrig diskrimineras. Slöjans syfte, som är att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet, faller platt när det är ett eget, vuxet val.

Men vi har nu ett absurt diskussionsklimat där en liten flicka med ett leksaksstrykjärn anses förtryckt av konventioner, medan den jämngamla flickan som inte vågar visa håret för killarna i klassen har resonerat sig fram till detta beslut ”frivilligt”.


”Man har inte sett skuggan av deras kvinnor på trappan.”

— Uttryck från Marocko som berättar att i en god familj visar sig kvinnor inte överhuvudtaget. Ju mindre desto bättre.

 

 

Avtäck småflickorna i klassrummen

Arab_Girl
Diskussionen om hijab på skolbarn går in på tredje dagen. Läs förrgårdagens och gårdagens inlägg. Jag fick blocka en okänd muslimsk kvinna som drog en skiljelinje mellan ”svenskar”/”vita människor” å ena sidan och ”muslimer” å andra sidan och rasande deklarerade att den förstnämnda gruppen inte ska lägga sig i vad den andra gör. I en annan tråd blev jag anklagad för att hata islam. Efter att i hundratals timmar ha skrivit om och debatterat för muslimers rätt mot verkliga islamofober blev det en rätt absurd upplevelse.

Jag har också läst och blivit läst av muslimer som håller med. Att små barn bär hijab är ett nytt och oroande fenomen, och det är inte alls i enlighet med koranen, som föreskriver att den används från ungefär 15.

Flera av de vänner jag igår beskrev att jag var besviken på dök upp och diskuterade diskussionen istället för frågan så länge att jag tröttnade helt, och de inser nog fortfarande inte att de därmed bevisar min poäng. Jag har alltid hävdat att det är trams att påstå att vi som är antirasister och anti-islamofober inte klarar att ta i de svåra frågorna, som könsstympning. Tydligen har jag i vissa fall haft fel. Och nasserassarna har haft rätt. Det är plågsamt att inse.

Hit har vi kommit:

Det finns tre skäl till att flickor i grundskoleåldern täcker sin kropp inomhus så att bara händer och ansikte sticker fram.

  1. De tycker det är vackert. De vill se ut som mamma. De känner en samhörighet med sin grupp. De vill visa att de är muslimer. Jag har fått viss kritik för att inte lyfta fram det fallet. Och rätt ska vara rätt. Denna kategori finns. 
  2. De är övertygade om att Gud kräver detta eller de känner trycket från familj och grannar, och de väljer därför frivilligt, men ändå ofrivilligt, att dölja armar, ben, hår och hals.
  3. De tvingas täcka sig mot sin uttryckta vilja av vårdnadshavarna.

Att alla tre kategorierna finns är solklart. I diskussionerna från min vägg har dock framförts av ivriga antirasister:

… att om jag inte kan ange exakt hur stor andel som hör till respektive kategori ska jag inte uttala mig alls. Jag håller förstås inte med. Det spelar ingen roll om det är femtio eller femtiotusen. Inget barn ska behöva tvingas in i heltäckande skynken.

… att det är precis samma sak med rakade underliv, bröstförstoringar, smink och annat västerländskt otyg, och att det är jättefarligt och superfel att inte diskutera precis alla sociala normer samtidigt.

Det är den där kissnödigheten från oss som försvarat muslimers rättighet så ofta att vi nu nästan gör det i sömnen som blir så parodisk. Jag känner den också – viljan att balansera. Att relativisera och påpeka att fel finns överallt. Att inte peka ut muslimer, för de är ju redan så utsatta. Absolut.

Men det är INTE precis samma sak. Det ena är ett direkt tvång från vårdnadshavarna, som har total makt över barnet. Det andra är mer diffusa kompisideal, som kan vara nog så jobbiga att hantera, men de är inte direkta övergrepp.

Redan i mitt första inlägg ägnade jag åtskilliga stycken åt att beskriva att ”svenska värderingar” inte alls är så upphöjda som många vill låtsas. Jag har inga svårigheter att tillstå detta – tvärtom. Men man måste och bör inte diskutera alla problem samtidigt, bara för att det känns viktigt att säkerställa att alla grupper är lika kritiserade. Problem ska samdiskuteras när det finns ett värde för själva lösningen. Men de som gapade som högst i tråden var istället de som inte hade någon lösning alls. De kunde inte ens tänka sig att resonera runt mitt förslag till lösning, eftersom det var så centralt att tramsa runt om att det minsann är elakt att skolbarn inte får gå nakna om de vill det och det är PRECIS samma sak.

Jag tror de barn som verkligen bara vill klä sig som mamma och inte alls känner något tvång hemifrån att svepa in sig i en sjal klarar av att, precis som killarna i keps, ta av sig den inomhus. De kan bära den när de slutat skolan och resten av livet. Jag har svårt att se någon traumatisk effekt det får på dem att behöva vänta tills de är 15-16 med att få bära den i samtliga sammanhang.

Någon påpekade att då kan inte barnen vara påskkärringar. Självklart kan man göra undantag för både häxor, stjärngossar och strålbehandlade barn. Barn klarar undantag. Det är föräldrar som fastnar i millimeterrättvisa.

För de barn som verkligen tvingas täcka sig, oavsett om de är fem, femtio eller nittiofem procent, kan ett förbud mot huvudbonad i grundskolan inomhus förändra hela deras uppväxt, och göra livet lättare och mindre instängt.

Denna kommentar, från ett inlägg som resonerar runt slöjor och slöjtvång och jämförelsen med en bikini, är enormt träffande:

”When a woman’s community acceptance, respect, dignity, employability, marriagiability, physical safety, enfranchisement, social mobility, access to social institutions, freedom, and autonomy hinge upon her daily, unwavering, public adherence to the bikini, then we can make this comparison.”

Byt ut ”bikini” mot ”korta kjolar”, ”smink” och allt annat jag fått höra är ”precis samma sak”.

Så hur ser då lösningen ut?

Här är mitt förslag:

Inför ett förbud mot huvudbonader inomhus i skolan för barn upp till sjätte klass. Faktum är att ett sådant förbud funnits tidigare, eftersom det ansågs ohyfsat att i synnerhet pojkar hade mössa eller keps på inomhus. Såvitt jag förstått tillämpas det fortfarande här och var.

Året därpå gäller förbudet även sjuan, sedan åttan, sedan nian. Jag kan också tänka mig att man drar en gräns vid 15 år för självbestämmande. Det räcker för att följa koranen.

På så vis behöver inget högstadiebarn som vant sig vid att bära hijab plötsligt ta av den. Det blir naturligt för de yngre att i skolans lokaler går man barhuvad. Utanför skolan och på skolgården kan man ha sjal.

Prata med föräldrarna om barnen inte lyder, och det gäller även keps, mössa och huva, och hjälper inte det kontaktas Socialtjänsten. Det fyller en dubbel funktion. Barn som bär den för att vara fina klarar att ta av den i klassrummet. Barn som upplever tvång från familjen, övriga omgivningen eller en skev gudsfruktan gör det inte. Och då får vi veta vilka de är och kan hjälpa dem.

Detta är ett mycket litet intrång i vardagen för alla som inte upplever religiöst och kulturellt tvång, men kan bli en ofantlig skillnad för dem som gör det. De kan identifieras och få hjälp och stöd.

Och att mössor och kepsar åker av på köpet skadar faktiskt inte heller.

Jag är besviken på dig som legitimerar förtryck av flickor

kidshijabDu är min vän. Men jag är nu oerhört besviken på dig, eftersom du sviker muslimska flickor. Du offrar dem för att du anser att muslimer som grupp är viktigare än deras döttrar.

Du kallar dig feminist. Jag kallar dig just nu hycklare. En feminist ställer inte upp på förtryck av flickor.

Vi tycker lika. Vi har skrivit artiklar tillsammans. Vi har debatterat på nätet. Vi är helt överens i stora frågor. Muslimer förtrycks, förföljs och hatas, i Sverige och i världen, metodiskt och iskallt, på samma sätt som judar i Tyskland före andra världskriget.

Med emfas och avsky reagerar jag liksom du då kvinnor i hijab kränks. Det är för oss båda självklart att en vuxen kvinnas val ska respekteras.

Men en hijab är oftast inte bara en sjal. Det är ett koncept som innebär att hela kvinnan täcks i lössittande tyg, utom händer och ansikte, och ursprungssyftet med hijaben, som då bars av alla kvinnor i Mellanöstern – även kristna och judar – är att göra kvinnan ansvarig för mäns sexualdrift.

Det är därför också självklart att den som tvingas täcka hela sin kropp utom händer och fötter mot sin vilja utsätts för ett övergrepp. Vi måste rikta all vår avsky mot regimerna i exempelvis Iran och Saudiarabien.

Jag hoppas och tror att du som är min vän också håller med om detta, även om vi inte diskuterar det så ofta.

Men igår skrev jag ett blogginlägg där jag påpekade att jag anser att flickor i grundskolan inte ska täckas. Jag har haft den åsikten ett tag, och framfört den ibland, men inte skrivit om den.

Barn är alltid ofria. Barn har vårdnadshavare som fattar beslut åt dem, eftersom de inte är mogna att bestämma själva. Barns självständiga val utvecklas i tonåren.

Heltäckande klädsel är en rättighet när det är ett fritt val. Det är ett förtryck när det inte är det. Det är ett dubbelt förtryck när en liten flicka, som ännu inte har grepp om verkligheten, får lära sig att Gud blir arg på dig om du inte döljer dig nästan helt, medan han är helt OK med att din bror leker i jeans och t-shirt.

Jag anser att vi ska förbjuda huvudbonader inomhus i grundskolan. Det är nämligen enkelt och utan gråzoner. Ingen behöver pekas ut, och det är lätt att förklara för föräldrar. Jag anser nämligen att flickor från 15-16 kan fatta självständiga beslut i denna fråga. Det går att argumentera emot. Det går att hävda att redan från 12 vet de vad de vill. Jag håller inte med, men jag respekterar denna åsikt. Men det går aldrig att argumentera för att flickor mellan sex och tolv som täcks från topp till tå gör det frivilligt även om de själva säger så på en direkt fråga. Aldrig. För de har ännu ingen egen vilja. Deras vilja är ett eko av föräldrarnas.

Vi som är vårdnadshavare fattar beslut åt våra barn. Vi är därför ansvariga för vad de bär för kläder. Och när en liten flicka får lära sig att Gud inte vill att hon visar annat än händer och fötter, då har hennes vårdnadshavare utsatt henne för ett övergrepp. Och då måste samhället kliva in och stötta henne.

Igår insåg jag att du som är min vän duckar för detta ansvar, med den här sortens argument:

  • Massor av flickor går i krinolinliknande klänningar på våra skolgårdar. De kan inte heller leka.
  • Varför spelar det så stor roll om håret är täckt?
  • Det är orättvist om kristna får bära halsband med kors.
    • Förbjud då religiösa symboler i skolan – inte mig emot.
  • Tjejer måste ju ha bikini-bh och det slipper killar.
    • Jag tycker också det är fel. Men det är ett avsevärt mindre övergrepp än att dölja hela tjejen. Ett fel gör inte ett rätt.
  • Det finns redan lagar. Vi behöver inga fler.
  • Svenska föräldrar låter flickor gå i klänning men inte pojkar.
  • Menar du att ALLA muslimers sjuåringar går i hijab?
  • Det är fel att peka ut muslimer.
    • Det är det förstås. Nu råkar det bara vara muslimer (en mycket liten del av alla muslimer, ska tilläggas) som täcker sina döttrar från tidig ålder, men jag är självklart emot konceptet även om det utövas av andra.

Jag känner många muslimer. Jag vet inte någon som skulle komma på tanken att sätta en hijab på ett låg- och mellanstadiebarn. Detta är inte ett vanligt fenomen.

”Måste jag konfirmera mig?”, frågade min äldsta dotter när hon var fjorton.

”Nej”, svarade jag.

”Bra, för hade du sagt ja hade jag inte gjort det.”

Det är i 14-15-årsåldern den egna viljan tar form. Det är därför man då är straffmyndig och byxmyndig. Och som sagt: att ställa upp för vuxna kvinnors, och äldre tonåringars, rätt att klä sig som de vill är en självklarhet.

Att se mellan fingrarna när flickor får lära sig att de måste dölja hela sin kropp, även inomhus, för att inte misshaga Gud, och för att andra människor ska tycka att de är rena och kyska, är fegt och ynkligt.

Det är samma förtryck, oavsett om det utövas av vårdnadshavare i Sverige eller av regimen i Saudi.

Och du legitimerar detta förtryck, samtidigt som du kallar dig feminist.

Jag är besviken på dig.

Höjt underhåll och feminism

Eating monkeyI en tårdrypande ledare med rubriken Fattiga föräldrar måste ha råd att fira jul skriver Eva Franchell om underhållsbidraget, som på grund av elaka Alliansen inte höjs, och därför går barn utan julklappar – trots att det inte skulle införts förrän förste januari.

Hon har den retoriken, Eva. Sällan eller aldrig kommer hon med fakta – istället tar hon fasta på extremfall som vittnar om yttersta nöd, och bygger känsloargument runt det. ”I Sverige ska inte ett par glasögon avgöra om ett barn klarar sig i skolan. Här ska en mamma inte behöva tigga om en enda julklapp till sina barn. Här måste även fattiga föräldrar kunna fira jul.”

Take that, Alliansen!

Nu är ju faktiskt inte underhållsbidraget primärt en samhällskostnad, utan det är icke-boendeförälderns kompensation till boendeföräldern för den extrakostnad barnet medför. Tanken är att barnets kostnad ska delas solidariskt mellan föräldrarna.

Enda anledningen till att det blir en samhällskostnad är att samhället träder in när icke-boendeföräldern inte har råd.

Den stora konsekvensen av den tänkta höjningen hade blivit att icke-boendeföräldern, normalt pappor, hade betalat mer i underhåll. Det hade skett en förflyttning av pengar mellan föräldrar.

Så låt oss ta ett par steg i sidled.

Det finns två sätt att se på underhåll. Antingen ska man dela barnets kostnad mellan sig, eller också ska det ha en mellan föräldrarna utjämnande ekonomisk funktion, så att den rika föräldern, pappan, liksom bötar till den fattiga, mamman.

Eftersom jag jobbat i en mansdominerad bransch hela livet känner jag rätt många pappor vars exfruar ser underhållsbidraget som ett extra lönetillskott som kompensation för att deras män inte längre betalar alla räkningar. På så vis kan man fortsätta i sitt låglöneyrke och man får ändå del av mannens lön och kan leva enligt nästan samma standard som när man var gift. Jag har sett exempel på män som, under press från Familjerätten, gått med på rent absurda summor i underhåll. Sedan, när de väl skrivit på, kommer de aldrig ur fällan. De kan inte trappa ner i arbetstid, och de kan inte byta jobb, för de måste försörja sina exfruar. Jag har också sett exempel på familjer där mamman vägrar gå med på växelvis boende för att hon måste få underhåll för att ha råd med de kostnader hon dragit på sig. Barnet och pappan vill ha växelvis, men mamman halkar runt med diverse ursäkter, som till slut mynnar ut i att pappans lön är tänkt att betala hennes hyra.

Vad frågeställningen handlar om är alltså att faderns roll som familjeförsörjare upprätthålls genom underhållsbidraget.

Grundfelet här är förstås att kvinnor tjänar mindre än män. Vi gör det av en rad olika skäl – en del självvalda, och andra som en konsekvens av en osund samhällsstruktur. Den måste förändras. Det är allas ansvar, hela tiden.

Men det måste, enligt min mening, vara varje vuxen människas ansvar att försörja sig själv och sina barn. Det kan aldrig vara exets uppgift att betala ens räkningar.

Så för mig ska underhållsbidraget alltid vara en kompensation för barnets kostnad. Barnets kostnad minus barnbidrag/studiebidrag ska delas mitt itu av föräldrarna. Sedan är det varje parts ansvar att fixa sitt liv på bästa sätt och rätta mun efter matsäck.

Det borde också vara varje feminists utgångspunkt, anser jag. Varje tankefigur om att män ska betala kvinnors uppehälle för att de ska kunna överleva på låga löner borde slås bort med emfas. Vi avskaffade sambeskattningen för många år sedan för att den inverkade menligt på kvinnors förvärvsarbete. På samma sätt borde vi nu ta samma grepp på underhållet som extrainkomst för lågavlönade kvinnor.

Det är ett väldigt liv runt vårdnadsbidraget, som ”tvingar mammor” att stanna hemma, men ingen verkar bry sig om att ett underhållsbidrag som har utgångspunkt i mammans låga lön har exakt samma effekt. Tjänar mamman mer får hon mindre av pappan. Därför försvinner hennes incitament att göra karriär och ta ansvar för sin inkomst.

Jag anser därför att hela utgångspunkten för Evas artikel är totalt fel.

Man kan ha uppfattningen att underhållsbidraget ska höjas för att barnets kostnader ökat. Det är inte omöjligt att det är så. Det har legat still i många år, men å andra sidan har även inflationen varit nära noll. Jag går absolut med på en höjning som har en ansats i ökade kostnader. Men då ska någon opartisk myndighet ha räknat fram att det är så. Såvitt jag sett finns inga sådana uträkningar. Höjningen motiveras av empatiskäl.

Det ska självklart finnas stöd i samhället för den som inte har råd. Bostadsbidrag och försörjningsstöd ska se till att barn får både glasögon och julklappar. Jag argumenterar gärna för ett generösare försörjningsstöd, om det är nödvändigt för att barn ska ha råd med glasögon, men såvitt jag förstått är det en utgift Socialtjänsten tar för den som inte har råd. Upplys mig gärna om jag har fel.

Samhället ska stötta de svagaste.

Men våra ex har inte ansvar för att vi kvinnor inte får en lön som går att leva gott på.

Feminismen sekundär för Fi

MirrorDet finns två teorier om hur man bygger ett land: den socialistiska och den kapitalistiska. I Sverige finns inga extremer, men det finns ändå klara skillnader mellan Allianspartierna och framförallt V.

Feminism och jämställdhet handlar om att utjämna villkoren så att kvinnor, som varit underställda män sedan tidernas begynnelse, ska hamna på samma nivå i livet. Högre lön, bättre arbetsvillkor och bättre förutsättningar att få utvecklande jobb hör dit.

Politik handlar ju om att välja, och värderingar handlar ganska sällan om vad man vill ha och inte ha, utan om vilket man värderar som viktigare än annat.

För Alliansen, som vill se ett samhälle där individen har makt, är det enkelt att välja det som ligger i linje med detta, och kalla det feminism, men svårare att välja exempelvis extra pappamånader, som inskränker individens frihet, men oundvikligen förbättrar jämställdheten. Man kompromissar lite, men det svider.

För V och S blir det på samma sätt inga problem att välja pappamånader, men svårare att svälja att RUT-avdrag faktiskt förbättrar villkoren för kvinnor – dels för att de får jobb och kan starta företag i dessa branscher, och dels för att kvinnor, som oftare sköter städning, får tid frigjord genom att anlita städhjälp och kan jobba mer. RUT är ett sätt att sälja det obetalda hemarbetet. Välfärdsföretag ger möjlighet att starta företag i kvinnodominerade branscher. Det gör också att kvinnor har flera arbetsgivare att välja mellan, och kan förhandla om sin lön. Men dessa frågor går stick i stäv med den socialistiska visionen, och därför är vänstersidan emot, i varierande grad. Man prioriterar det socialistiska samhället framför vad som uppenbarligen gagnar jämställdheten. S kompromissar lite, men det svider.

Men så har vi Fi. De dök upp för några år sedan, och forna kommunistledaren Gudrun skulle nu äntligen sätta feminismen högst. I alla frågor skulle den övriga politiska kampen väljas bort, till fördel för kvinnosaksfrågor.

Vad jag minns fanns en del borgerliga kvinnor i leden i början, och precis som MP, när de var i sin linda, hävdade de totalt oberoende mot blocken. Feminismen var den enda som spelade roll. Höger-vänster skulle för alltid vara underordnat. I alla frågor skulle man enbart se till vad som gagnade jämställdheten.

Det är därför med viss besvikelse jag läst igenom Fi:s dokument – jodå, allihop! – och även lyssnat på Gudrun i de flesta debatter. För hon har helt svikit detta ideal. Istället är det socialismen som är central, och feminismen är bara intressant när den går att inordna i det konceptet.

I debatt efter debatt förklarar Gudrun att RUT ska vi inte ha, för vi ska införa sex timmars arbetsdag istället. Jo. Men sex timmars arbetsdag kostar stora summor, och tar tid att införa, och även om det införs kommer ändå många framför allt män, men även kvinnor, att vilja jobba mer. Man kan inte tvinga folk att inte jobba, så effekterna på det obetalda kvinnoarbetet kommer att ta lång tid. Men ändå vill de ta bort RUT direkt, trots att det alldeles uppenbart slår både mot dem som jobbar i och driver städföretag, och de kvinnor som använder det och därmed har möjlighet att jobba mer.

Den som verkligen sätter kvinnors situation före socialismen tar inte bort RUT-avdraget förrän det samhälle finns där det inte längre behövs, påstår jag.

Vidare ska man stoppa välfärdsföretag. ”Huvudprincipen ska vara att den skattefinansierade välfärden bedrivs i offentlig regi men med inslag av alternativa driftsformer enligt utarbetade non profit-principer.” Här försöker man inte ens låtsas att det finns någon sorts fördel för kvinnor med detta. Det viktiga är socialismen, där företag är onda. Feminismen får underordna sig.

Jag har alltid gillat Gudrun. Hon är en vidsynt, smart och duktig politiker.

Men med Fi har hon gjort mig besviken, genom att istället för de tidiga visionerna skapa en ny och snäppet mer socialistisk variant av V.

Det parti som är mest feministiskt idag är utan tvekan MP. De vill ha både RUT, välfärdsföretag och massor av pappamånader.

Någon borde rita rosa glasögon på Gudrun. För de hon har nu är knallröda.