Ett halvsekel åt fel håll?

Dr. Christine Blasie-Ford är lika gammal som jag, född 1966. Det spelar viss roll, för det betyder att vi på något sätt levt parallella liv. Vietnamkriget, Nixons fall, ungefär samma frisyr med utsvängd lugg formad av locktång, 70-talets skarpa färger och mönster övergavs för mesig pastell, kalla krigets slut, Clinton och Monica Lewinsky, vår första mobiltelefon när vi var närmare 30, Internets erövring av världen, och slutligen #metoo – allt har färgat oss i samma åldrar.

Vi har sett synen på kvinnor och övergrepp förändras under våra liv. Ett halvsekel av världshändelser har format oss.

Jag hade samma känsla när jag läste om Elisabeth Fritzl.

De är mina medsystrar i tiden.

Igår lyssnade jag live på Blasie Fords berättelse om vad hon varit med om sommaren 1982 via youtube. Det finns inte skuggan av tvivel hos mig att hon upplevt det hon berättade om. Jag kände hennes förtvivlan och skräck när hon återupplevde sitt livs värsta stund som en kall knut i magen och jag beundrade hennes mod.

Samtidigt forsade kommentarerna vid sidan av clippet i en rasande takt. De var surrealistiska, och de flesta präglades av ett absurt ursinne och en vilja att kränka, skada, krossa kvinnan som redan var så plågad. Krokodil-emojis för att håna hennes tårar. Pistoler, massor av pistoler.

För när alla i hela världen kan skriva precis vad de vill blir det så. Att se hennes torterade ansikte och samtidigt läsa främmande människors nakna hat gjorde mig uppriktigt rädd.

Jag vill så gärna tro att mina döttrar och min sondotter lever i en bättre värld än vi gjorde. Att nu är en tid där offer för sexuellt våld kan vara trygga, kan berätta och bli hörda och att vi går framåt för varje år.

Men idag undrar jag om det inte är tvärtom.

Har vi i själva verket gått bakåt sedan 80-talet?

Potentiella våldtäktsmäns rätt att besluta över kvinnors kroppar

Jag vaknar tidigt varje morgon och lyssnar igenom amerikanska nyheter medan jag spelar Brick pop. För det mesta handlar det antingen om the Mueller Probe eller om något moget och genomtänkt som presidenten twittrat.

Men de senaste veckorna har fokus varit Brett Kavanaugh, domaren som skulle lyftas till Supreme courten, där en kvinna, professor i psykologi, nu mycket motvilligt dykt upp och berättat om ett våldtäktsförsök när hon var femton och han var sjutton.

Det finns många perspektiv runt detta.

– Politiska konsekvenser, där republikanerna har 52 senatorer plus vice-presidenten och bara två av dem därför kan rösta emot, och det faktum att man verkligen vill få en konservativ person konfirmerad innan valen om några veckor.

– Vem ska man tro? Hur sannolik måste hennes berättelse vara för att senatorerna ska säga nej? I en domstol måste hennes berättelse bevisas ”beyond reasonable doubt”, men här räcker det kanske med 50/50.

– Vad händer med kvinnor som berättar? Media återberättar oavbrutet om Anita Hill – kvinnan som på nästan exakt samma sätt berättade om sexuella trakasserier 1991 – och hur extremt illa hon blev behandlad av dåtidens senatorer, vilket resulterade i att massor av kvinnor valdes till både senaten och kongressen året efter. Clarence Thomas blev dock konfirmerad.

– Hur många både där och här tror att det är svartmuskiga män som kommer utifrån som kvinnor behöver försvaras mot, medan övergrepp, särskilt de orapporterade, sker från alla kategorier. Det har jag själv berättat om i flera år, och det har #metoo visat, men i många fall hjälper det inte. I USA vill vissa tro att bara latinamerikaner är våldtäktsmän, här vill man tro att bara afghaner och afrikaner är det.

– Det absurda systemet i USA, där justices väljs for life. Och har därmed möjlighet att styra vilka lagar som ska få gälla i kanske trettio år. De är bara nio, och Kavanaugh skulle kunna bli den utslagsröst som river upp Roe v. Wade, beslutet som gör det olagligt för en stat att förbjuda abort. I alla andra demokratier är rätten till abort något som bestäms av de folkvalda, men i USA avgörs den så här: ”En person ville göra abort, fick inte det, stämde staten, supreme courten beslutade att ge henne rätt 5 mot 4 på grund av hur de tolkar 250-åriga dokument som inte kan ändras, därmed får alla andra kvinnor rätt att göra abort, men om en president väljer en domare som inte tycker den rätten ska vara kvar och senaten godkänner den domaren och den domaren därmed skiftar balansen får kvinnor inte längre göra abort”. Detta i sig är så bisarrt att det förtjänar att diskuteras på längden och tvären.

Men det som gör mig allra mest ledsen i denna soppa är hur vissa människor, både män och kvinnor, beter sig. Vad de säger. Hur de tänker. Allt från ”boys will be boys” och varför ska ett fjuttigt våldtäktsförsök i det förflytna förstöra en mans chanser att få styra över kvinnors rätt till abort och mycket annat i trettio år? Sedan alla de som svärtar henne med konspirationsteorier. Dessutom går en vän till honom ut i Twitter och media, där Fox News snabbt hakar på, och sprider det uppenbart falska påståendet att en helt annan man, en lärare, skulle vara skyldig. Med namn och bild.

Jag pratar nu inte om dem som inte vill döma honom ohörd, utan om dem som hånar och trakasserar henne och om dem som säger att det inte spelar någon roll vad hon säger, för lite våldtäktsförsök får man väl tåla.

Republikanen och kongressledamoten Ralph Norman tyckte det var läge att skämta. ”Did you hear about this? Ruth Bader Ginsburg came out saying she was groped by Abraham Lincoln.”

Och så har vi denna tweet från President Pussygrabber, som ju skryter med att han brukar gå in och kolla på femtonåriga modeller när de byter om:

”as bad as she says”, skriver han.

”as bad as she says”.

Och håren i nacken krullar sig på mig.

Detta handlar inte om män vs. kvinnor.

De finns gott om män som klarar att empatisera med kvinnor, det finns män som själva varit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter, och det finns kvinnor som ivrigt hetsar mot andra kvinnor som träder fram.

Det handlar om offer för sexuella övergrepp och människor med empati och rättspatos som kan sätta sig in i hur det är att leva ett liv med en fruktansvärd upplevelse i bagaget vs. förövare och deras försvarare.

Det handlar om rätt vs. fel.

En dag kommer våra barnbarnsbarn att läsa om den här tiden i historieböckerna.

På vilken sida av historien vill du vara?