Hederliga politiker

IMG_3683Jag betraktar mig själv som en ganska mainstream moderat. Den politik jag vill se är nästan exakt den partiet föreslår.

Jag vet dock att många, både till vänster och höger, tycker jag är supermegaradikal, till vänster om Sjöstedt, men det handlar mer om min retorik och de ämnen jag väljer att diskutera än om mina faktiska ställningstaganden vad gäller realpolitik.

Det är i sig tragiskt att om man som moderat tar ställning mot muslimhat och för mångkultur, ser arbetskraftsinvandring som en stor tillgång för landet, och förespråkar en verklighetsbaserad rapportering om samhälleliga hot, som exempelvis dödligt våld, tror många att man är toklångt till vänster.

Jag följer ju amerikanska nyhetsmedia, samtliga, extremt ingående. Och det är ofantligt intressant att jämföra panelernas diskussioner med våra perspektiv.

En mainstream-moderat som jag blir demokrat i USA. Aborträtt, sunda miljöregler, sjukvård för alla, studielån och fria högre studier är inte något som ens ifrågasätts i Sverige, och det är vad Dems kämpar för idag. Jag vet att många översätter moderater till republikaner, men där håller jag inte med alls. Det finns nästan inget på republikanernas agenda som är moderat realpolitik.

Detta sagt finns många republikaner som är hederliga politiker eller debattörer, och som jag gärna lyssnar på och nickar till.

Tyvärr har alla, nästan, lämnat politiken, eller är på väg att göra det, eftersom GOP (partiet) numera är Trumps.

Det finns en matematisk förklaring. Bara en fjärdedel av väljarna (registered voters) är republikaner, men bland dessa har Trump 80-90 procent i sin hand. Det betyder att om man som ledamot går emot Trump finns en överhängande risk för hat-tweets, och sedan kommer en utmanare i hemmadistriktet/-staten som Trump lyfter fram och vips är man ute och kan packa ihop sin Washingtonkarriär. Om man å andra sidan försvarar honom och INTE kommer från ett megarött distrikt (i USA är rött höger och blått vänster) finns risken att man förlorar det faktiska valet till en demokrat, för det mesta Trump gör och säger är oförsvarbart. Detta är republikanernas enorma dilemma.

Det gör att
– republikanska politiker från ”purple” districts/states (”purple” = lila = distrikt som inte är vare sig blå eller röda) gör det enda rätta. De mumlar något svårbegripligt och springer när de får frågor från journalister. Någon gjorde ett skojigt klipp med republikaner som sprang in i hissar för att undvika att behöva försvara Trump.
– republikaner från röda districts/states försvarar honom med absurda argument.

Det är extremt obehagligt att se. De vet uppenbarligen att de är helt fel ute. De pratar forcerat och skriker mellan varven för att överrösta intervjuaren. Hoppar mellan ämnen. Påstår att äpplen är apelsiner och förresten är solen gul och varför pratar ingen om Hillarys emails? Skulle man stänga ljudet och bara betrakta deras kroppsspråk skulle man direkt se på svettpärlorna i pannan att här är någon som blåljuger.

Och jag tänker att jag är glad att mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn aldrig kommer att behöva se mig åbäka mig sådär.

De kanske inte gillar vad jag står för idag, när de om femtio eller hundra år hittar något jag skrivit i ett dammigt, historiskt arkiv.

Men jag har aldrig framfört något jag vetat varit lögn eller nonsens, eller som gått på tvärs mot min moral.

Ett halvsekel åt fel håll?

Dr. Christine Blasie-Ford är lika gammal som jag, född 1966. Det spelar viss roll, för det betyder att vi på något sätt levt parallella liv. Vietnamkriget, Nixons fall, ungefär samma frisyr med utsvängd lugg formad av locktång, 70-talets skarpa färger och mönster övergavs för mesig pastell, kalla krigets slut, Clinton och Monica Lewinsky, vår första mobiltelefon när vi var närmare 30, Internets erövring av världen, och slutligen #metoo – allt har färgat oss i samma åldrar.

Vi har sett synen på kvinnor och övergrepp förändras under våra liv. Ett halvsekel av världshändelser har format oss.

Jag hade samma känsla när jag läste om Elisabeth Fritzl.

De är mina medsystrar i tiden.

Igår lyssnade jag live på Blasie Fords berättelse om vad hon varit med om sommaren 1982 via youtube. Det finns inte skuggan av tvivel hos mig att hon upplevt det hon berättade om. Jag kände hennes förtvivlan och skräck när hon återupplevde sitt livs värsta stund som en kall knut i magen och jag beundrade hennes mod.

Samtidigt forsade kommentarerna vid sidan av clippet i en rasande takt. De var surrealistiska, och de flesta präglades av ett absurt ursinne och en vilja att kränka, skada, krossa kvinnan som redan var så plågad. Krokodil-emojis för att håna hennes tårar. Pistoler, massor av pistoler.

För när alla i hela världen kan skriva precis vad de vill blir det så. Att se hennes torterade ansikte och samtidigt läsa främmande människors nakna hat gjorde mig uppriktigt rädd.

Jag vill så gärna tro att mina döttrar och min sondotter lever i en bättre värld än vi gjorde. Att nu är en tid där offer för sexuellt våld kan vara trygga, kan berätta och bli hörda och att vi går framåt för varje år.

Men idag undrar jag om det inte är tvärtom.

Har vi i själva verket gått bakåt sedan 80-talet?