Imorse berättade AB hur SD exploderat och nu är Sveriges tredje största parti, men när solen dalade gjorde även siffrorna det, ty då kom SCBs stora undersökning och visade att de istället ligger en halv procentenhet under valresultatet.

Glädjeskålen måste ha fastnat i halsen på De Stolta Svenskarna, och alla experter som höll på att berätta om varför det går så bra för SD just nu måste ha tappat sina pennor.

Jag har en tes om varför det blir så här, och den är enkel:

Sveriges opinionsinstitut har med åren optimerat sina undersökningar så att de får ett underlag som från vänster till höger stämmer så bra överens med hela Sverige som möjligt. Lagom mycket land, stad, rik, fattig, lågutbildad, högutbildad. Lagom mycket norr, lagom mycket söder, balans mellan kust och inland.

Och SDs anhängare följer visserligen också strukturer, men inte de klassiska och inte tillräckligt väl för att de annars så finjusterade siffrorna ska funka. Därför blir det så mycket större fel åt båda hållen på deras siffror.

Jag hör till dem som strävar efter att vara objektiv och saklig även när jag har starka åsikter, och jag lyckas inte alls alltid, men ambitionen finns där. Jag uppskattar därför när tidningar anstränger sig för att vara just faktainriktade, och brukar därför läsa svenskans Faktakoll.

Flera gånger har jag dock blivit besviken – analytikernas egna agendor lyser igenom, och även om analyserna bitvis verkar mycket noggranna görs uppenbara sakfel. Ingen gång har de dock misslyckats så fatalt som i analysen om Reinfeldts uttalande idag.

Jag har redan skrivit vad jag tyckte om det – nuff said. Men den som skriver under en så högtravande benämning som ”Faktakollen” förväntas vara kapabel att lägga sina känslor åt sidan och vara saklig.

Detta inlägg handlar inte alls om huruvida Reinfeldt är bra eller dålig eller hur mycket folk jobbar i olika grupper – det handlar enbart om vilket irriterande dåligt jobb de gör som säger sig vilja försvara bland det renaste som finns: fakta.

Detta är därför min analys helt utan åsikter. Vi struntar här fullständigt i huruvida uttalandet var särskilt smart, och fokuserar istället på huruvida det var korrekt, eller snarare: huruvida det var inkorrekt, vilket Faktakollen påstår. Jag menar att för rött ljus ska de nämligen inte bara bevisa att han kanske har fel, utan att han faktiskt har fel och inte kan ha rätt.

Vad han sa var: ”Om man tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Egentligen skulle vi kunna stanna där. Han sa att arbetslösheten var ”låg”, men angav ingen procentsats – det är subjektivt, och därmed är det mycket svårt att visa att han har fel redan innan vi börjat.

Men låt oss föralldel gå vidare.

”Etniskt födda” svenskar är ett knepigt begrepp – där håller jag med, så låt oss istället se på etniska svenskar, och vad som definierar sådana. Linjerna är flytande, men ungefär så här:

Solklart med i ”etniska svenskar”:

• Individer födda av föräldrar födda i Sverige

Inte med i ”etniska svenskar”:

• Utrikes födda

Potentiella undantag, beroende på definition

• Andra generationens invandrare
• Adopterade
• Barn som fötts utomlands av svenska mödrar

För oss som läst matematisk statistik, och som jobbar av och till med marknadsanalyser, är det inte särskilt avskräckande att vi inte omedelbart hittar ett statistiskt underlag som ger oss exakt det vi vill. Man kan mycket väl utgå från ett hyfsat rätt material och sedan göra rimlighetsuppskattningar på de felande delarna.

I detta fall finns en siffra: Inrikes födda i den aktuella åldersgruppen: 3,8%.

Så vad vi saknar är:

1. En definition av ”låg arbetslöshet”
2. För var och en av de tre grupper som är tveksamma:

• En uppskattad storlek på gruppen
• En uppfattning om huruvida det är troligt att statistiken inom gruppen skiljer sig från det större underlag de räknas in i, så att de kan påverka slutresultatet.

Definition av ”låg arbetslöshet”: För att göra det lätt för mig påstår jag att allt under fem procent är lågt.

Andra generationens invandrare: Räknas till gruppen ”inrikes födda” i statistiken, men kan kallas både etniska svenskar eller inte. Finns det anledning att tro att uppgiften 3,8% skulle ändras till det sämre om vi lyfte ut dem? Dvs är de så många i förhållande till övriga inrikes födda, och är de så markant mycket mer i arbete att förhållandet 3,8% rimligtvis kan förmodas skiftas kraftigt till det sämre?

• Antalet utrikes födda över 25 hittar jag inte, men däremot framgår det att andelen utrikes födda år 1987, som var sista året man kunde föda någon som idag är 25 år, var 9% av dåtidens befolkning, 1960 var den 4%. Säkert fick en stor del av dessa i genomsnitt 6-7% utrikes födda barn med svenskar eller inte alls, så de barn som föddes i Sverige av två icke-svenska föräldrar är rimligtvis tillräckligt få för att inte påverka statistiken, såvida inte deras arbetssituation skiljer sig enormt.
• Dessutom finns ingen anledning att anta att just de skulle klarat sig avsevärt bättre än övriga inrikes födda.

Adopterade: En grov uppskattning ger att det finns ca 20 000 adopterade svenskar över 25 år, som idag räknas som utrikes födda, men som borde vara med i gruppen ”etniska svenskar”. De är dock för få för att påverka statistiken åt någotdera hållet – särskilt med tanke på att de sannolikt har samma arbetslöshetssiffror som övriga inrikes födda.

Barn som fötts utomlands av svenska mödrar: Räknas också som utrikes födda, men inte heller här finns någon anledning att tro att de är värst många, eller att de om de räknats in i gruppen inrikes födda hade gjort någon som helst skillnad för statistiken.

Ett enkelt överslag ger att undergruppernas påverkan på den gruppen ”inrikes födda” såpass att den kan stiga från 3,8% till över 5% om de lyfts ur eller i gruppen är synnerligen osannolik. Grupperna är för små, och det finns ingen anledning att tro att deras arbetssituation skiljer sig från övriga svenskfödda annat än marginellt.

Dessa grova antaganden påstår jag räcker för att visa att ”rött ljus” är en mycket bisarr bedömning. Den som inte håller med får gärna gå några snäpp djupare – jag kan lova att äta upp min hatt om siffran 5% kan överstigas oavsett hur mycket man än gräver.

Slutsats: Vi måste tillåta politiker att prata utan att varje ord ska gå att härleda exakt till SCB – i synnerhet när en så subjektiv och relativ bedömning som ”låg arbetslöshet” är vad som yttrats. Annars hamnar vi snart i ett läge där politiker får rött ljus för att de säger att vädret är vackert.

Den som däremot utger sig för att vara expert på statistiska analyser, men inte klarar att kombinera ett befintligt statistiskt underlag med kompletterande antaganden, normalfördelade kring ett troligt värde, med hänsyn taget till likaledes uppskattade extremvärden, och sedan göra lite överslag och säga: ”detta är rimligt”, borde inte ha jobbet kvar. Jag vill ju inte att de ska hamna bland de 3,8 procenten, oavsett etnicitet, men det vore önskvärt att de ägnade sig åt något annat än att vilseleda.

För antingen är SvDs analytiker inkompetenta, eller också är de mycket slarviga, eller också har de allvarliga problem med att hålla sig objektiva. I vilket fall som helst är en lögn oändligt mycket större när den formuleras av den som utsetts till att vara sanningens yttersta försvarare än om en statsminister på ett bageri råkar formulera sig inexakt och inte helt hundraprocentigt vattentätt.

Jag har nu kollat flera gånger på söndagens partiledardebatt, och gjort följande findings:

1. Alla hånlog ungefär lika mycket utom Göran Hägglund.
2. Sjöstedt hade dessutom spår av fradga i sina uppdragna mungipor.
3. Löfvén var elakare än Reinfeldt i kommentarerna.

Men den som är högst i rang får inte hånle enligt en av retorikens gyllene grundprinciper, för då blir det arrogans, och så väcks mobbingempatin hos oss andra, som Ulvskog så riktigt påpekade. Tack, Marita, för att du värnar om de kränkta känslorna hos Stefan Löfvén när Fredrik Reinfeldt kallade honom vid förnamn. Att flera andra inklusive Fridolin också gjorde det har ingen betydelse – det som spelar roll är att en statsminister tydligt tar avstånd från den destruktiva väg av respektlöshet som du-reformen lett oss in på.  

Egentligen var förstås Sjöstedt värst i sina angrepp, men ingen bryr sig, eftersom vänsterfolk ju ska vara rätt arga mest hela tiden enligt stereotypen.

Så nu är det bara för Reinfeldt att öva fram Hägglunds lätt bekymrade min framför spegeln.

Det känns dock bra att svensk debatt har rätt fokus.

SvD, SvD

Har läst och hört mycket om ensamma mammor som blivit inseminerade i Danmark. Jag unnar dem absolut att få barn, men tycker det är synd på alla män som på motsvarande sätt vill bli föräldrar men inte har någon mamma till barnet.

Kan man inte ordna en förmedling där de kan hitta varandra?

Ett sådant ”par” kan ju komma överens om allt – som umgänge, underhåll mm – innan graviditeten, och har bra förutsättningar att fortsätta vara goda vänner resten av livet.

Och då får barnet också rötter och ett större nätverk, i form av farföräldrar, fastrar, farbröder, kusiner.

AB, SvD

Jimmie Åkesson fortsätter snurra till det.

I en debattartikel skriver han:

”Sedan 2006 har migrationsverket tvingats överlämna 40 209 ärenden till polisen för verkställande. Av dessa har endast 11 831 verkställts. Det betyder att polisen misslyckas i över 70 procent av fallen. Sett till de senaste tio åren är siffran 75 procent.

Det handlar totalt om nästan 60 000 personer som fått avslag på sina ansökningar men som ändå inte lämnat landet. Sammanfattningsvis kan man säga att det är ungefär varannan av dem som fått avslag på sina ansökningar som fortsätter att vistas i Sverige illegalt.”

Han länkar inte till utredningen, så det finns inga möjligheter att kontrollera hur denna statistik egentligen formulerats och presenterats av utredarna. Varifrån kom siffran 60,000, till exempel?

När det gäller slutsatsen att dessa fortfarande vistas här illegalt blir det ännu snurrigare. Vad man rimligtvis vet är vilka som inte avvisats av myndigheter trots beslut. Huruvida de lämnat landet eller ej är en helt annan fråga. De kan vara kvar, de kan ha rest hem av egen kraft eller de kan befinna sig i helt andra länder.

Jag har förstått att det finns asylsökande som fått avslag och arbetskraftsinvandrare som gömmer sig i Sverige, och jag vill mycket gärna veta vilka de är, hur många de är och varför de är här. Jag vill veta hur de lever och hur tillvaron ser ut för de barn som i vissa fall får gå i skola, i andra fall inte. Men ingenting i Åkessons debattartikel får mig att tro att han vet ett skvatt mer än någon annan om dessa viktiga frågor – om så varit hade han väl vågat visa var han fått sin statistik?

För den som missat det: Här en intervju med BBC där han vränger sig med illa underbyggda siffror och osammanhängande logik blandat med påståenden tagna ur luften och slutligen, när journalisten smulat sönder hans uppgifter, säger ”I usually tell the truth”.

Sure. We trust you.

Tillägg 30/3 18:47 : Billström verkar ha dragit samma slutsats.

Det är bra att AB granskar SD. Det går åt. Kommentarerna till artiklarna vittnar om djup upprördhet i deras led, som om inte alla andra partiers historia såväl som medlemmar granskas kontinuerligt. Det har gnällts mycket på medias ointresse, men nu när det skrivs är det inte heller bra, anser många.

Tyngdpunkten på vad partiets representanter sagt är helt rätt. Historiegranskningen är visst också relevant, men jag skulle vilja se mer av intervjuer, och då inte bara av JÅ utan även av partiets andra representanter.

Det finns nämligen ganska många frågor där partiets representanter velar runt, och det kommer de undan med tack vare medias utfrysning.

Ett sådant är HBT-rättigheter, där bland andra partisekreterare Björn Söder givit uttryck för åsikter som betydligt ligger närmare amerikansk ultrahöger än 98% av svenska folkets.

Jag är också synnerligen förundrad över att ingen seriös skribent vad jag sett kommenterat SDs krav på minskad anhöriginvandring. Idag får enbart minderåriga barn och äkta makar komma till Sverige på detta sätt, och den största delen, 71%, av anhöriginvandrarna består av svenskar som skaffar sig icke-svenska partners. Flyktingars anhöriginvandring är bara 27%, se Migrationsinfo.

Detta enorma hot som SD målar upp handlar alltså om ca 10,000 personer om året, dvs en promille av vår befolkning.

Ändå florerar en vitt spridd uppfattning om för varje flykting som kommit hit får hela dennes släkt bestående av fastrar, kusiner och mormödrar komma hit, och våra skattepengar ska betala deras pension. På egna siter sprids dessa påståenden vilt, och enligt principen höna-av-fjäder förstoras siffrorna varje gång, eftersom SDs sympatisörer ganska sällan hört talas om begrepp som ”kritisk källgranskning”.

Ingen säger emot.

Varför?

Det går inte att tiga ihjäl dem, som jag skrivit många gånger förut. Det går heller inte att mobba ut dem genom att till exempel skriva ”rösta inte på SD” på löpsedlar med stora bokstäver på valdagen.

Vägen mot ett icke främlingsfientligt Sverige går genom att peta hål på hatbubblorna och fylla dem med fakta.

AB, SvD, SvD

…som inte funnits mer hade jag säkert velat se Mattias Flink ruttna och dö i fängelset. Men det var det inte.

Jag känner bara empati för en man vars medvetna svartnat under en kort stund, och som då utförde det ofattbara och sedan fått leva med skulden och anhörigas hat i alla år.

Det måste finnas en väg ut för alla.

En framtid, om än oglamorös. För Annika Östberg såväl som för Mattias Flink.

En väg till förlåtelse.

SvD