Kategoriarkiv: Aktuellt i Sverige och Världen

Jimmie och Anti-Y-demokraterna

Publicerat den av

– Det är ju så här, käre Jimmie, att du har ett Y-namn.

– Näe, det slutar på ie.

– Jo jag förstod att du skulle hävda det, men det spelar ingen roll i det här fallet. Alla vet att män med Y-namn är brottslingar. Värstingar. Ja.

– Men jag har bara fått en P-bot. Jag har inte begått något riktigt brott!

– Ja, men… det är ingen ursäkt! Det är bara så med såna som du. Ni passar inte in. Ni kan inte leva efter samma lagar som vi andra. Inte följa de samhällsregler vi satt upp. I ett riktigt, svenskt samhälle har man inte sådana namn. Det är en ful import. Riktiga namn är Torbjörn, Nils och Sven. Sven är bäst.

– Men det där med Y-namn och värstingar är faktiskt inte alls bevisat. Det finns ingen riktig forskning.

– Men alltså. Att det inte finns någon forskning beror ju bara på att regeringen mörkat fram till nu. Riksdagen. Journalisterna. De vill inte att vi ska få veta. Hade de verkligen skött sina uppdrag hade sanningen om Y-barnen kommit ut för länge sedan. Men vi har vår egen forskning, vi i Anti-Y-demokraterna. Vi har använt oss av kvalificerade medlemmar för att ta fram ett verkligt bra faktaunderlag.

– Ie. Jag stavar med ie.

– Jag har ju redan sagt att vi inte kan göra någon skillnad. Vi måste sätta gränser, och vi har satt dem vid det som låter som Y. Stavning kan vi inte ta hänsyn till.

– Jaha. Så vad händer nu då?

– Jo. Sveriges befolkning röstade på Anti-Y-demokraterna, och nu har vi använt vår vågmästarställning till att skapa nya lagar som gör att de med riktiga svenska namn får bo kvar. Du måste lämna landet. Du har dessutom genom din P-bot visat att du inte klarar av att leva efter våra lagar och regler.

– Men jag är ju född här… Jag har aldrig bott någon annanstans…

– Du vet, jag känner ingen empati. Jag vet allt om vad ni håller på med. Jag känner till Komplotten.

– Komplotten?

– Komplotten för att ta över Sverige. Japp. Ni tänker föda massor av barn, som ni ger Y-namn. Sedan får de Y-barn. Till slut kommer ni att ta över hela Sverige, och tvinga alla människor med riktiga namn att byta till Ronny och Sally. Via lagar du vet. Det pågår en successiv anpassning i samhället, som gör att om vi inte agerar nu kommer folk snart inte inse att ni inte hör hemma här. Ni har snart förstört hela det här landet. Fatta vad pengar vi kommer att få över till vård, skola och omsorg när ni försvinner…

– Hurdå?

– Jamen det är ju självklart. De av er som jobbar kommer ju lämna ett jobb som någon annan kan ta över, eftersom ni tagit det från svenskar med riktiga namn. Och har ni inte jobb är ni ju också en kostnad för samhället. Så alla tjänar på att ni försvinner. Annars kommer ni att ta över och vi andra kommer inte att kunna bo här.

– Men men men det är ju ni som inte tycker jag ska få finnas i Sverige…

– Det är skillnad. Y-namnen är nya. Vi som heter Per och Anders, vi hör hemma här. Det gör inte du.

Länkar: AB, SvD, SvD, SvD, Sydsvenskan, SVT, Expressen

Rosenkinder och piskor

Publicerat den av

Det sägs att jag tillhör Maria Wetterstrands främsta supportergrupp: mamma i Storstockholm. Det är sant att det är lätt att ryckas med när hon debatterar med Björklund i Agenda. Det är inga problem att se henne i rollen som klassförälder och brännbollsarrangör. Björklund ser lite strängare ut. Som en magister.

Metaforer är det ingen brist på när hon ska beskriva Björklunds skola.

  • Med rosor på kinden och solsken i blick går liten sexåring till sin förskoleklass, ivrig och förväntansfull, bara för att bli nedtryckt av en stämpel, ett betyg som säger att hon inte duger. Tårarna faller sakta längs rosenkinderna och barnet lever resten av sitt liv trasigt och desillusionerat. Det värker i moderstarmen.
  • Piskor och poliser ska tvinga barn till lydnad.
  • Vilken lärare var bäst i skolan? Den stränga eller den som lyckades få med sig eleverna? undrar hon retoriskt. Poängen med frågan är inte tydlig, men jag tror hon menar att den lärare som inte lyckas skapa lydiga barn eller tonåringar genom att vara snäll mot dem har misslyckats i sitt jobb. Fast det kan också vara jag som misslyckats med att fånga poängen.
  • En” flumskola” som premierar inlärning kommer utan tvekan att förstöra barnens kreativitet.

Tant Maria tycker man ska vara snäll mot barn. Farbror Jan tycker man ska vara sträng.

Björklund förklarar och förklarar. Betygen ska vara från sexan och inte sex års ålder. Jo, men det är tillåtet från förskoleklassen och ett fåtal skolor tillämpar det. Det måste omedelbart förbjudas, menar Maria. Pja kanske, kanske inte, men är det verkligen värt att diskutera halva debatten? Är det inte bättre att fokusera på de övriga 99,7 procenten skolklasser?

Betyg från årskurs sex är inte bra, för man kan inte bevisa att betyg är bra, eftersom i princip bara Sverige är betygslöst i den åldern, internationellt sett. Man kan självklart inte bevisa motsatsen heller, men det är ändå bäst att skippa dem. Varför får vi aldrig veta.

Björklund har ju haft några år på sig att jobba med bara skolfrågor, och har en stor uppsättning förslag för kommande steg. Allihop är kassa, deklarerar Wetterstrand konsekvent. ”Till och med att mobbarna ska flytta istället för den mobbade? Det var ni emot…” ”Ja kanske inte så mycket just det…”

Jag anser att skolan behöver förändras rejält, och för alla föräldrar till barn med strukturproblematik är detta superbråttom. Många ungar går under i en skola där enbart förmågan att jobba i grupp premieras. Många barn behöver ordning, regler och struktur för att överhuvudtaget kunna ta till sig kunskap. Det gäller ofta men inte alltid antingen de smartaste och eller de som har svårast för sig. Barn slås ut idag. Barn slogs ut förr också, i den gamla skolan. Grupparbeten är bra, individuellt arbete också. Balans är king.

Men vad vill då Wetterstrand? Det vet man inte. Men man vet att det inte är en återgång till den gamla skolan, utan något annat, nytt, spännande. ”Modernt” kanske, för att använda hennes favoritadjektiv.

Sammanfattningsvis: Det finns en förslagstunna som är tom och därför skramlar mycket. Så finns det en tunna som är full av små och stora idéer.

Det väljarna måste göra är att titta på den fulla tunnan och bestämma: vill jag ha detta, eller väljer jag att ge en rödgrön regering ett carte blanche?

Kungen, borgarna och fattiglapparna

Publicerat den av

Svenskarna har blivit mer negativa till monarkin, sägs det. Det kan säkert stämma. Det har nog iofs pyrt länge i torp och stugor, men det är först nu, i de sociala mediernas tid när alla kan skriva av sig sin frustration, som man har slutat bara muttra och stället tagit med sitt missnöje till sina nya utloppskanaler.

Men egentligen kan man dela upp de missnöjda i två huvudgrupper, även om de för all del gärna använder varandras argument.

Den ena sorten är de (semi-)intellektuella, som drar långtgående växlar på urinnebörden i ordet demokrati och sedan för fluffiga och invecklade resonemang om varför hela vårt statsskick egentligen bara är en illusion, så länge som kungen sitter där på sin nedärvda statschefstron och blockerar det demokratiska flödet. Sådana uttalanden görs av till exempel Gudrun Schyman och Lars Ohly. Åsikterna är typiska för vänsterfalangerna, men de finns också i högerled.

Den andra kategorin är ”pengarna ska minsann användas till dagisplatser”-kategorin, och den gruppen verkar vara bra mycket större – den består av ilskna rättvisepedanter som anser att om vi avskaffade kungahuset skulle enorma summor pengar kunna flyttas till förskolor, skolor och äldreomsorg. Kungahuset lever på det fattiga folkets bekostnad, de gör inte ett vettigt jota för pengarna och bandklippning kan med fördel med ett enkelt handgrepp överlåtas åt vår statsminister eller någon annan liknande individ med mycket tid över i kalendern.

Det som började med sura pikar har nu tagit astronomiska dimensioner. Logiken är förvirrad. Victorias lysning borde inte få äga rum. Men nu när den gör det måste Madeleine delta, även fast hon inte vill vara i rampljuset just nu, och gör hon inte det ska hon ha löneavdrag och skicka läkarintyg till försäkringskassan. Att kungahuset får en fix summa pengar och att hon inte har vare sig lön i ordets egentliga bemärkelse eller f-kassa verkar inte spela in i sammanhanget. Alla människor råkar faktiskt ut för samma sak som hon (en uppslagen förlovning med fästmannens otrohetsaffärer i detalj återgivna på förstasidorna i världspressen), och alla andra återgår faktiskt till jobbet (som består i att bli fotograferad och svara på pressens frågor) samma dag, så kom inte här och gnäll minsann.

Åsikter är åsikter och var och en måste göra sin egen bedömning, men det är märkligt hur lätt fakta är att bortse från när människor ska rättfärdiga en ilska som jag gissar många gånger handlar mer om ens egen känsla av litenhet än verkliga sakskäl.

Själv är jag tämligen ointresserad av idrott. Ändå deltar jag med min skatt i betalandet av massor av idrottsarrangemang. Och det är OK, för jag vet att andra tycker sånt är kul att följa, och att Sverige får bra PR av alla större arrangemang vi anordnar.

Förra veckan var jag i Shanghai och såg World Expon. De miljarder som plöjts ner i detta evenemang går knappt att mäta – bara Saudiarabiens hus lär ha kostat 1.5 BSEK, och i jämförelse ter sig prinsessbröllopets kostnad som en piggelin bredvid en nobelmiddag.

Sverige är också fullt av små och stora turistbyråer som med skattemedel trycker upp skyltar och broschyrer och försöker få turister till sin ort. När de väl lyckas få ett evenemang till sig är det ju självklart att de snyggar till omgivningen, asfalterar om, planterar blommor eller städar en kyrka som är en del av det svenska kulturarvet och som inte blivit genomgången på över ett halvsekel. Man bjuder ju inte hem gäster som man vill imponera på till ett stökigt och smutsigt hem.

Man kan känna hur man vill inför ordet ”demokrati” och man kan tycka vad man vill om de individer som ingår i vårt kungahus. Men jag påstår att den investering av skattemedel vi gör i apanaget och i bröllopet är en superplusaffär för Sverige.

Hur man än räknar.

Länkar: AB, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, Svd, Svd, Svd, SvD

First Entry

Publicerat den av

It’s been three years since I stopped blogging. It took too much time. But so many words want out, so finally I decided to give it another try. Back in business. Back in the public world.